Det här känns som ett djupt ämne som Anna valt denna fredagen. Livet efter döden är inte något som jag väljer att tänka på ofta. Tankar på döden ger mig obehag. Jag är rädd för att dö även om jag vet att jag kommer att göra det. Tankar om döden är något jag helst skakar av mig.
Jag tror egentligen inte på något liv efter döden. Jag tror man återvänder till den plats och det man var innan man föddes – till en plats, tid och rum av ingenting. Man återvänder till oändligheten dit man en gång kom ifrån. Det här är så svårt att tänka och föreställa sig. Så abstract att det känns omöjligt att greppa och ta in i hjärnan. När man inte längre finns och kan tänka, inte har någon själ då existerar man inte längre? Ens kropp förmultnar och bryts sönder. Man kremeras troligtvis och blir till stoft och partiklar. Däremot så lever man vidare genom andra. Genom deras minnen och foton. Det är därför det är viktigt att ta vara på livet, göra det man tycker om, prioritera sin familj och vänner, ha roligt, göra saker som ger fina minnen och satsa på just upplevelser och relationer. Jobbet och chefen är ju knappast de som kommer att minnas en då man är död. Inte heller ska man skjuta upp allt roligt och allt man vill göra och uppleva till senare i livet ”då man har mer tid”. Man vet aldrig vad som händer och hur många imorgon man har.
Jag vill leva ett innehållsrikt liv, ett liv som ger mig glädje och som ger mig många minnen och upplevelser. Inte bara ett liv där man lever för att få dagen att gå eller där dagarna bara passerar. Livet ska vara rikt på innehåll och sedan är det ju självklart så att det går upp och ner ibland. Nu håller jag dock på att gå från ämnet.
Jag önskar dock att livet efter döden kunde vara som i Bröderna Lejonhjärta med ett Nangialia man kommer till. Något universalt paradis tror jag inte alls på. Ett paradis ser olika ut för varje person. Men jag skulle som sagt önska att det fanns ett Nangialija.
Jag är inte troende men inte heller renodlad ateist. Jag inser att en tro av något, på något ger en en trygghet man kan behöva då livet är prövande. Jag respekterar de som har en tro. Jag behöver inte bevisa något men inte heller motbevisa något.
Jag har bestämt mig för att jag tror på just Nangialia. Där rider jag barbacka in på min vita häst i bland äppelträden som står i full blom och där väntar min familj och vänner på mig då jag kommer.
Men nu är det fredag och jag tänker inte ägna mer tid åt dessa tankar. Nu tänker jag njuta av att det är helg. Äntligen har temperaturen börjat tina upp sig här i södern. Det har varit riktigt kallt här nu en längre period med minusgrader flera dagar i rad speciellt på morgonen. Jag har fått gå i tjocka North Face jacka och även haft på mig både vantar och mössa. Men nu börjar det kännas lite vårlikt med sol och över 10 plusgrader. Nice! Förra fredagen hade vi ju till och med snö och min arbetsplats stängde pga av snö men nu känns det betydligt bättre. Imorgon kväll ska vi ha europeisk middagsbjudning för våra grannar, Kim och Mike och Liz och Jeff. Med europeisk middag menar jag att det blir en sittande trerättersmiddag vid dukat bord med porslin (inget mingle, inga papptallrikar, ingen tv som är på i bakgrunden, inget knytkalas även om också detta är trevligt). Sedan får vi se vad helgen mer kan tänkas bjuda på. Ha en skön helg allihop.
20 comments:
Vilket fint inlägg. och visst verkar vi tänka rätt lika om detta med vår existens innan födelsen och efter döden. jag är dock en ganska morbid typ och kan fundera en hel del på detta med döden. men kasnke beror det på att jag mist både min pappa och min svärfar så jag i olika perioder i livet kommit döden och sorgen väldigt nära? I mitt liv känner jag att döden helt klart är en stor del. Troligen på grund av dem jag mist. men jag tycker inte det är en skrämmande tanke faktiskt. Jag är inte särskilt rädd för döden. Iallafall känns det inte så nu. Men visst, den största skräcken vore såklart att mista lilla E. DEN tanken kan jag bara inte tänka!!!!! DET blir för mycket.
Hoppas nu att du får en riktigt fin helg och att middagen blir mysig!
kram!
Jättefint inlägg, jag tycker om det!
Precis, man vet ju inte vad som händer. Ingen vet. Så det bästa och enda rätta man kan göra är att leva det här livet man har här och nu och känner till på bästa sätt. Det är man nog skyldig sig själv, man har ansvaret för att skapa sig själv det bästa liv man tänkas kan (utifrån vad man själv prioriterar och tycker är viktigt). Det tänker jag mer och mer på, att en dag kunna sitta, känna och tänka att "jag valde mitt liv" och levde det verkligen till fullo.
Nog om det.
Trevliga helgplaner, haha ja europeisk middag kan man ju helt klart kalla det för om man har en "vanlig" middag med sittning.
Du får visa bilder på allt smarrigt ni ätit. Kanske ni bjuder på choklad fondant? Jag tänkte faktiskt prova det i helgen, har blivit sugen av dina bilder. Hittade recept på ICA, hoppas att det är ett bra. De flesta recept verkar rätt lika och i samma standardutförande. KRAM!
Jag är också rädd för att dö.
Jag vill inte heller tänka på det, och får jag de tankarna så skakar jag av mig dem så fort jag kan.
Icke desto mindre har det varit fantastiskt att läsa dagens tema hos alla. Blan de bästa temana ngnsin, faktiskt.
Jag är inte troende, men precis som du är jag inte helelr ateist.
Du och jag är rätt lika, Desiree...
Fast jag har svårt att leva i nuet sp njuter jag så av livet...
Av alla guldkorn som kommer i dess väg. Av naturen, av god mat, av goda skratt, av min familj och mina vänner och det liv jag lever HÄR och nu...
Euro-middag låter perfekt!! Så ska det vara. TV:n ska aldrig få varfa PÅ. ALDRIG. Riktigt porslin är ett måste och sittande trerätters så RÄTT.
HA SÅ KUL!!!!
Massor av helgkramar!!!!
Jag är inte rädd för att dö, däremot vill jag inte dö än på ett tag! Men att vi föds, lever och dör är det enda vi vet om livet så därför tror jag inte man ska vara rädd för döden! Men vad som kommer efter... vem vet!
Saltis, tack. Jag förstår att döden utgjort en stor del i ditt liv även om det naturligtvis är något som man helst inte vill uppleva spelat en stor roll och präglat dig. Jag antar att det då också kommer många tankar just om livet och döden. Jag önskar att jag vore som du och inte var rädd för döden men jag får erkänna att det är bland det mest skrämmande som finns för egen del. Jag hoppas innerligt att både du dina närmaste får leva länge länge. Du och E har många många år kvar att leva och njuta av varandra.
Kram
Anne, aboslut. Man får försöka leva så gott man kan även om det man gör fel och misstag. Man får försöka njuta och glädjas över allt man har och tänka mindre på allt man inte har. Det ska bli trevligt att ha grannarna över. Det blir nog inga chokladfondanter den här helgen även om jag inte är rädd att göra dem igen. Jag har testat ugnen och formarna nu så jag har koll på tiden. Det går nog bra för dig att göra dessa och de är som sagt oerhört smaskiga. Ha en fin helg.
Kram
Annika, de flesta verkar inte rädda för att dö eller är rädda för döden men jag kan inte låta bli att räds detta. Jag hoppas att då det är dax för mig att ta avsked från livet att jag inte ska känna denna rädsla längre. Men jag väljer att blicka framåt nu istället mot allt jag har kvar som jag vill göra och uppleva. Ha en skön helg i det snöiga Reston.
Kramis
Ja, det var ett allvarligt ämne jag valde så här inför helgen. Men hoppas jag inte förstört folks helger!
Nu när jag läser ditt inlägg kommer jag såklart på en massa jag inte tog med i mitt! Jag skrev inte att jag är rädd för döden men det är jag faktiskt. Inte så att jag tänker på det ofta - det finns ju dem som verkligen är jätterädda - men ibland kommer tankarna "tänk om jag inte hinner göra det och det, skaffa barn osv. innan jag dör!". Och det vidrörde jag i mitt inlägg. Att döden handlar egentligen om livet. Att vara rädd att inte hinna med att leva livet, att dö för tidigt. Men samtidigt tror jag att de som dör unga, dvs genom sjukdom så att de hinner tänka på det, ändå så att säga förlikar sig med tanken. Kanske ändå känner någon meningen och att de ändå hann med så mycket. Tror jag. Jag har som tur var inte varit med om någon nära som dött ung så jag bara spekulerar. Men det kanske är på något sätt en överlevnadsmekanism hos oss människor. En överlevnadsmekanism som kickar även när vi ändå ska dö.
Du har rätt i att det är en sådan stor fråga att den inte går att greppa ens. Tycker inte att du går ifrån ämnet när du skriver om livet och att man ska njuta av det. För som jag skrev ovan så handlar döden även om livet.
Jag är liksom inte du riktigt troende men inte ateist heller. Kallar väl mig oftast agnostiker. Jag vill tro för det gör mig trygg. Det är skönt ibland att känna att det kanske finns någon där ute, en extra kraft som vakar över mig. Men det rationella i mig tänker att något sådant kan ju inte finnas.
Kram!
Anna, även om det är ett allvarligt ämne så är det också ett mycket interessant ämne och något man funderar över då och då. Inte har du förstört helgen alls. Det har varit väldigt interessant och spännande att läsa alla andras tankar om detta ämne. Du har rätt i att både döden och livet är starkt förknippade till varandra. Man är rädd för döden för att inte hinna med allt man vill hinna med under livet. Men jag är nog också rädd för döden för att det på något sätt känns läskigt att man liksom ska sluta och upphöra att existera och bli ett med intet. Men för tillfället ska jag koncentera mig på att leva livet här och nu. Jag hoppas du får en fin helg. Jag tycker du har valt jättebra ämnen.
Kram
När döden kommer upp i mina tankar blir det ganska blankt, jag hoppas att när han väl kommer och hämtar mig så har jag levt mitt liv och fyllt bokens alla sidor.
När jag säger att jag vill dö (ngngång) och inte är rädd för det menar jag inte att jag har ngn dödslängtan men jag vill inte leva och leva, utan ork och se mina nära och kära försvinna.
Är nog mer rädd för det, att bli ensam utan orken och folket.
Jag vet inte riktigt vad jag tror på, jag tycker det är vackert med buddismen att allt går i en vacker cirkel och återföds, eller med kristendomen att man alla har sina egna val som man gör själv.
Men visst hade det varit bekvämt att leva i himlen med vit morgonrock och äta körsbär med farfar i efterlivet.
So long.
(Tack!)
Jag tror att det är det mänskligaste av allt att vara rädd, eller kanske obehag eller oro, inför döden. För vi är programmerade för att vilja leva, eller hur man nu ska säga. Sedan finns det väl olika grader av rädsla och ångest, men om man går runt och tänker på döden och INTE räds den, ja då har man kanske många gånger valt att närma sig den, snarare än livet. Svårt att förklara, men jag menar i alla fall att man inte alls måste be om ursäkt för att man inte riktigt kan förlika sig med att man ska dö :-). Jag vet inte om jag är rädd, men jag tänker helt enkelt inte så mycket på det. Däremot kan jag tänka mycket på, och fasa för, att de nära ska dö. DET skrämmer mig nästan mer!!
Hoppas ni får en trevlig middag i morgon och vi ser framemot fina matbilder och recept :-)! Kram!!
Jag tror faktiskt du gör rätt i att skaka av dig tankarna inför döden. Varför ska vi tänka på det egentligen? vi kommer ju att dö, det är bättre att försöka leva innan dess! =)
Ja, vad skönt att det inte bara är jag som är rädd för döden. Man kanske skulle tacka Astrid Lindgren för att man ofta kommer att tänka på Nangiala och inte bara tomhet efter döden :) För det gör jag...
Christoffer, håller med om att jag inte heller skulle vilja leva i evighet när alla mina nära och kära omkring mig dör. Helst av allt vill jag bara att det ska få fortsätta vara bra som det är nu länge länge med ens närmsta i livet. Buddismen som du tar upp håller jag med om har en fin filosofi och tro att allt och alla återföds och att livet går i en cirkel. Sköt om dig kompis.
Kram
Jenny, du har helt rätt i att det är mest naturligt att känna obehag av döden just för att som du säger man är programmerad för att leva. Det skrämmer mig mycket även att mina närmaste ska gå bort. Döden är helt enkelt jobbig att tänka på. Så därför ska jag koncentera mig på middagen ikväll istället. Jag ska försöka fota och lägga ut recept. Italienskt blir det ikväll iallfall. Ha det bra.
Annika,helt rätt! Det är min filosofi också. Bättre att njuta nu än att gå runt och känna obehag över något jag inte kan påverka det minsta.
Trillingnöten, jag tycker vi bestämmer oss för att vi tror på Nangialia och att vi kommer att komma dit till Äppeldalen där alla våra nära och kära väntar på oss den dagen det är dax eller hur?
Tror inte heller på livet efter döden. Men fördelen med det kanske är att man försöker leva så mycket det går så länge man har möjlighet? Å andra sidan kanske man blir mer rädd för döden? Fina bilder i ditt inlägg!
Jag är också rädd för döden i den bemärkelsen att jag inte vill lämna livet än på jättelänge. Jag har så svårt att tänak mej att jag inte ska få vara med längre. Men det kanske känns annorlunda när man är gammal och liksom levt färdigt? Sen är alla de nära-döden upplevelser man hör talas om ofta så ljusa och fina, så egentligen behöver man nog inte vara rädd. Men som sagt, inte än på länge, tack...Och du har så rätt i att man ska leva livet så bra man kan så länge man kan!
Freedom Travel, att leva livet fullt ut medans man lever är nog det bästa man kan göra. Att försöka uppskatta den tiden man har och göra det bästa av det hela. Kul att du gillade bilderna. Det var inte helt lätt att välja ut passande bilder till det här inlägget.
Grekland nu, jag hoppas också att det känns annorlunda då man befinner sig på äldre dagar och kanske känner på ett helt annat sätt att man är färdig med livet och att de flesta man känner i ens egen ålder går bort. Då kanske man känner att det är dax och inte är rädd för döden längre. Kanske känns det bra och som en befrielse istället då. Jag hoppas det iallfall.
Verkligen ett fint inlägg. Ett svårt ämne men jag tycker alla verkligen har underbara tolkningar.
Jag har som du bestämt mig, nangiala eller en molntapp, inget rätt inget fel, bara vår tro.
Fritt ur hjärtat, det är så sant. Det har verkligen varit ett interessant ämne att få läsa om hos alla. Vad man tror på spelar inte så stor roll och om man väljer att inte tro eller tro heller. Man får göra det som känns bäst. Men jag kan förstå att det finns behov av någon sorts tro för många människor i den här frågan för det känner jag även själv.
Desiree, vilket fint inlägg du skrivit!
Jag delar verkligen att man vill leva rikt, dvs aktivt och skaffa sig erfarenheter, som resor osv.
Jag brukar säga, hoppas jag minns mina resor, möten med människor jag mött genom åren, då jag sitter på mitt rum på hemmet,,kanske.
Att leva här och nu är jag att jag är ganska bra på numera, efter att ha levt en liv med massor av planerande för att få in alla sakerna man vill, nu tar jag saker och ting lite som de kommer,, mer spontan..
Ha en bra dag!
Fint skrivet och det är nog många som hoppas på något sorts liv efter döden. Jag tänker inte heller så mycket på döden, förutom att jag är mest rädd för att förlora de jag håller kära; min familj och O. Jag har fortfarande mormor (88) och farfar (90) i livet och jag hoppas att det förblir så ett tag till.
Kram!
Glömde kommentera den europeiska middagen, ha ha, så tänker jag också på middagsbjudningar à la "sit-down"-varianten som amrisarna kallar det. Sååå mycket trevligare än mingel party där man försöker balansera tallrik och glas - och jag blir aldrig särskilt mätt på buffé-mat...
Post a Comment