Man skulle ju kunna tro att vi fått nog av stenar och canyons vid det här laget men vi såg faktiskt till att klippa även den sista nationalparken i Utah som blev Bryce Canyon. Ja igen tror man att man sett allt men så kommer man fram till kanten och blickar ut över detta trollska landskap från en annan värld och åter blir man stum av förundran och beundran över naturenskrafter och vad det lyckats skapa. Det finns en mångfald och diversitet bland Utahs nationalparker och bland de canyons som finns här som är helt otrolig. Framför oss låg nu ytterligare ett landskap vi aldrig sett maken till tidigare. Dessa röda och vita spiror av sandsten låg framför oss som en gigantisk nåldyna. Spirorna kallas för Hoodoos vilket är ett rätt skojigt namn.
Här i Bryce Canyon finns under sommarmånaderna också ett shuttle system med bussar som man kan välja att ta. Man får åka in i nationalparken på egen hand med sin bil om man önskar men de försöker att få folk att välja bussen istället så att det inte ska bli så knökfullt inne i parken och för att bevara denna otroligt häftiga och unika natur. I Zion som var den första nationalparken vi besökte så är bilar under sommarmånaderna helt förbjudet och det är bara bussarna som gäller. Det är det som även nu Bryce försöker att eftersträva. Vi valde att ta bussen och det gick hur smidigt som helst. Det går bussar vart tionde minut. Vi började med att åka hela vägen upp till norra ändstionen som var Bryce Point. Där har man överblick över denna magnifika och enastående dal med sina röda spiror. Vi vandrade sedan längst med kanten där det gick en stig. Här gäller det verklgien att hålla sig på stigen för det finns inga stängsel eller relingar här. Kanten är nära och bråddjup. Vid Sunset Point tog vi sedan en vandringsled som hette The Navajo Loop på 2.2 km. Första halvan var lätt som en plätt för det gick nedåt i en smal serpentinstig. Plötsligt var man nere vid basen för spirorna i dalen. Det var häftigt att få se dessa jättelika spiror underifrån och inte bara ovanifrån. Andra halvan på denna trek var lite mer att bita i. Då gick det uppför vill jag lova. Man fick en stigning på 167 meter. Det kändes faktiskt riktigt bra att få benen att jobba och svetten att lacka.
Eftersom vi inte hade allt för mycket tid på oss i Bryce så nöjde vi oss faktiskt med detta och valde att sedan åka vidare söderut i riktning mot Vegas. Vi insåg att vi inte skulle hinna hela vägen till Vegas men ville ändå försöka komma så nära som möjligt för att dagen därpå bege oss ut i den torraste och hetaste öknen av dem alla nämligen Death Valley. Detta skulle bli våran sista nationalpark. Jag måste säga att jag tycker att vi varit rätt duktiga som lyckats se 7 nationalparker på 10 dagar. Vi kommer också att ha besökt 4 delstater under denna resa (Arizona, Nevada, Utah, och Kalifornien). Här ligger vi inte på latsidan. Men detta har varit en av de bästa semestrar vi haft. Denna typ av aktiv semester och road trip passar oss faktiskt perfekt.
Från Bryce Canyon styrde vi kosan väster ut genom Dixie National Forest. Det är lite lustig att man ska hamna i Dixie även fast man befinner sig i djupaste Utah och lämnat södern. Men det kallas faktiskt så här därför att mormonerna efter inbördeskriget försökte plantera bomull här i Utah eftersom tillgängligheten på bomull sjönk kraftigt efter krigets slut.
Även i denna park fanns bussar även om de här var frivilliga så är det ju ett jättebra initativ att se till att det inte blir trafikstockning och för miljöns skull.
Otroligt mäktig utsikt på många håll. Men kanten på ravinen är nära stigen och det står att man absolut måste hålla sig på stigen och det förstår man. För där kanten är är det brådjupt ner till botten.
Jag såg denna lilla ekorre som sprang omkring. Det har funnits gott om just ekorrar i nationalparkerna som vi besökt men det är föbjudet att mata dem på något sätt. Gör folk de så tappar de sin naturliga skygghet och det har hänt att folk blivit bitna av ekorrar då de matat dem.
No comments:
Post a Comment