Hwy 12 från Torrey UT, till Bryce Canyon, UT

Vi tog denna scenic route som vi fått starkt rekomenderad på den lilla resturangen Café Diablo och den var verkligen värd att åka även om den tog längre tid.

Denna stäcka anses som en av de allra vackraste här i Utah. Detta är en smal slingrande bergsväg med fantastiska vyeer. Vägen slingrar sig upp och nedför bergskammen. Man passerar bland annat en bit som döpts till Hells backbone. Djävulens ryggrad bjuder dock på fantastisk utsikt. Längst med vägen finns flera ställen där man kan stanna till och beundra utsikten. Här uppe befinner man sig på nästan 3000 meters höjd. Man har lämnat öknen och hettan bakom sig. Det var svalt här uppe med endast ca 15 grader. Jag fick faktiskt sätta på mig både tröja och ett par byxor. När vi befann oss på de högsta nivåeerna så var vi ovan molnen. Landskapet skiftade mellan vackra skogspartier av barrskog och lövskog med lite gröna betesmarker för kor. Vi såg ytterligare hjortar. Nu hade vi sett över 20 hjortar inom loppet av 24 timmar.

Man förstår varför detta område fått namnet Hells backbone. Vägen är bitvis otroligt smal och slingrar sig på den yttersta och högsta kammen med bråddjupa raviner på båda sidor. Här gäller det att vara en koncenterad förare och hålla blicken på vägen. Från toppen slingrar sig sedan vägen neråt brant tills man kommer ner till dalen och floden som karvat sig genom berg och sten under miljontalsår. Här når man Grand Staircase Escalante. Detta är ytterligare ett geologiskt naturfenomen. Det var också det sista området som blev kartlagt i hela USA. Här befinner man sig i den riktigt vilda naturen. Här befinner man sig på helt egen risk så snart man lämnar vägen. Denna Hwy 12 blev inte ens asfalterad förräns efter andra världskriget. Detta är som sagt ett av Utahs och ett av USAs mest isolerade men också ack så vackra naturområden. Här är du gäst i naturen och vildmarken. Allt känns så mäktigt här och som människa känner man sig så liten mitt i denna storslagna natur. Tidsperspektivet på ett männskligt liv är också ack så kort i jämförelse med den geologiska tidsskalan som råder här och som skapat och fortsätter att omforma och skapa naturen här.

Vi kom så pass högt upp att vi kom upp i höjd med molenen.

Här uppe i bergen var det betydligt kyligare och när vi stannade och beundrade utsikten så passade jag på att ta fram en tröja också.

Bitvis blev det så här dimmigt av molnen.Vägen var kurvig och vacker.

Det var inte många byar eller städer man passerade. Häar var en mack med en liten butik som vi stannade vid för kisspaus. Tyckte den lilla mackbutiken var riktigt fin.

På sina ställen är denna väg mellan Torrey och Escalante riktigt kurvig och smal. Här kör du på högsta bergskammen på båda sidor om vägen har du djupa raviner. Den här vägen vill man nog inte köra då det är mörkt. Det var nästan läskigt att titta ner åt sidorna. Här gäller att hålla blicken fäst på vägen.

Det fanns en del vandringsleder att välja på. Denna är rätt lång. Det stod en varningskylt på ett annat ställe där det stod att man skulle ta med ordentligt med vatten och att man var ute på egen hand och egen risk. Detta är delar av Utahs nästintill orörda vildmark. Den är inte att leka med. Om du inte vet vad du ger dig in på och inte är förberedd så kan det mycket väl vara förenat med livsfara. Om man råkar i trubbel är dessa områden så oftantligt stora att det skulle ta mycket lång tid att hitta en person i nöd eller någon som gått vilse om man ens lyckas hitta personen. Därför stod det också på skylten att man skulle ha talat om för någon att man gett sig ut och i vilken riktning innan man påbörjade sin vandring. Det finns ingen led utan man går på helt egen hand med egen karta och kompass här.