Tuesday, April 15, 2008

Okefenokee Träsket i Georgia





Kring Okefenokee träsket vilar fortfarande an aura av mysik som redan funnits här sedan länge. Vegetationen är tät, grön och i princip ogenomtränglig. Vattnet är mörkt och spegelblankt. Detta område som täcker ca 1770 kvadrat kilometer beläget i södra Georgia på gränsen till Florida är utsedd till en av de sju naturliga underverk som finns i Georgia. Den natur och det ecosystem som finns här är unikt på många olika sätt. Detta område har varit skyddat naturområde sedan 1937.

Indianerna och urinvånarna som bodde här för flera hundra år sedan kallade detta för landet med den skälvande ytan (land of the trembling earth). Torvmossen bildar öar i träsket. De uppkommer då partier med torv släpper då metangas frigörs som legat under vattenytan och skjuter upp till ytan där de sedan allt eftersom tiden går förankras av växter och växer ihop med andra trovmossar till större öar. Här finns nu ca 70 sådana öar som täcker 6% av Okefenokee området. Till dessa träskmarker tog även förrymda slavar sin tillflykt. En av öarna är uppkallad efter en tidigare slav, John Negro island.

Under slutet på 1800-talet ville man använda området för odlingsmark och man försökte sälja mark genom att göra reklam för ”Happy Farms” här. Men naturen och vegetationen var så pass ogenomtränglig att man fick ge upp. Därefter försökte man också att bygga kanaler som man skulle ha för att frakta timmer som sedan skulle säljas. Genom Okefenokee finns ett kanalsystem som grävts fram bestående av totalt 20 kilometer kanal. Därefter tog pengarna slut och det blev inga fler kanaler och ingen timmertransport eller försäljning. Våran båt glider sakta fram genom vattnet på Suwanee kanalen och man kan inte låta bli att tänka på vilket mardröms jobb det måste varit att gräva fram dessa kanaler. Vegetationen känns minst sakt ogenomtränglig, man kan bara börja föreställa sig den fuktiga hetta som rådet här på sommaren och plågan av insekter och mygg.

Det mörka nästintill svarta vattnet har fått sin färg från garvsyra. Garvsyran är egentligen röd men i djupet ser den svart ut. Även om vattnet är mörkt så håller det en mycket hög kvalité och är så rent så att man skulle kunna dricka det. Det är inte alls fullt med dy eller slam utan helt klart.

Vi var ju här i november förra året och det hade sin tjusning att se Okefenokee under hösten men våren är helt klart högsäsongen. Denna gång valde vi en längre guidad båttur, en så kallat ”Extended Tour” på hela 5 timmar för att få chansen att verkligen komma långt in i träsket. Vi var totalt 7 personer med våran guide i båten. Det finns ett flertal olika turer med varierande längd att välja på. Allt från 1 timmes turer till turer på flera dagar med övernattning. Guiden var otroligt duktig och kunnig och berättade massor om historian, floran och faunan. Han poängterade också att vi fick komma med hur mycket frågor som helst eller önskemål om vad vi ville se eller specfika ställen vi ville besöka. Med oss hade vi självklart kikare och kamera. Men myggmedel rekomenderas också varmt. När vi lämnade bryggan gassade solen och det var hela +32 grader. Tokvarmt för att ha jeans men jag visste att jag skulle behöva dem senare på kvällen. Det visade sig dock att vädret kan vara lynnigt i träsket och redan någon halvtimme efter att vi lämnat bryggan blåste det upp så att jag var glad att jag även packat med mig en tröja.

Båter fortsätter framåt allt längre in i träsket. Trollsländor och fjärilar passerar oss på nära håll. Vinden får den spanska mossan som drapperar Cypresserna att vaja. Cypresserna som växer här är lite ovanliga barrträd för de tappar nämligen sina barr under vintern. På hösten som vi såg då vi var här sist så skiftar barren i både rött och organge. Nu hade de den där nygröna färgen. Här och var längst med kanalen öppnar vegetationen och landskapet upp sig och ger vika till vad som kallas för vattenprärier. De är otroligt vackra och liknar nästan flytande ängar med vita näckrosor samt purpurfärgade Irisar. Hela tiden håller vi utkik efter alligatorer. Våran guide berättar att de inte gillar om det blåser för mycket, de håller sig helst undan då men vi spejar ändå aktivt. Vi njuter istället av naturen, växtligheten och det facinerande trollska landskapet. Cypressernas silvriga stammar reflekteras vackert i det mörka vattnet. Cypresserna är stadigt förankrade med sina tjocka fotknölar, de flesta vackert drapperade av en mantel av spansk mossa.

Vi hinner åka ca 8 kilometer in i träsket genom kanalsystemet innan det är dax att vända. Vinden verkar mojna något på tillbaka vägen och solen tittar fram från himlen som tidgare var mulen. Då och då stannar våran guide båden för att peka ut något eller berätta om något speciellt och även om vi vill stanna till och fota något. Vi ser en orm hastigt passera vattenytan. Troligtvis en vattenmockasin säger guiden.

När kvällen börjar skymma svänger vi in på en av vattenprärierna för att invänta solnedgången. Vi plockar upp våran matsäck och njuter för fullt av både goda mackor som vi haft med oss samt de otroligt vackra färgerna och ljuset som solnedgången för med sig. Solens sista gyllene strålar reflekteras i vattenytan och mot näckrosbladen.

Båten vilar stilla och allt som hörs i luften är en serenad av olika grodor som kväker för fullt. Då och då hörs ett grymtande i luften. Det är så kallat Pig Frogs talar våran guide om. Dessa låter verkligen som grisar. Man skulle knappt kunna gissa att de rörde sig om grodor om man inte visste. Hittills känner vi oss lite snopna över att vi inte fått se någon alligator då det ändå ska finnas över 10,000 stycken i Okefenokee. De verkar tydligen vara kräsna då det gäller väder och vind. Men just som vi är på väg att lämna vattnenprärien och bege oss hemåt så upptäcker faktiskt Calle en stor alligator som sprattlar till i vattnet. Vi blir alla helt till oss och viskar upphetsat. Guiden vänder båten och vi ser till att inte tappa alligator ur sikte. Så kvällen fick ett perfekt avslut. Vi fick se en stor alligtor som vi kommit hela vägen för att se.

Parningsäsongen för alligatorer är nu under våren. Honan lägger normalt ca 40 till 60 ägg och täcker över äggen. Efter ca 60-90 dagar kläcks äggen och ungarna följer sedan sin mor i drygt ett år innan de måste klara sig själva. Temperaturen avgör vilket kön det blir på ungarna. En högre temperatur ger fler hanar och en lägre ger fler honor. En alligator kan bli uppemot 50 år gamal och upp till 5.5 meter lång.

Sista biten tillbaka har mörkret lagt sig över träsket och vattnet. Endast syrrsorna och grodorna hörs tillsammans med båtens motor.Men vår guide har inga problem att hitta tillbaka även i mörkret. Han delar ut några ficklampor till oss så att vi kan fortsätta spana efter alligatorer längst med kanalenskant. Men tyvärr ser vi inga fler. Vid 21-tiden är vi åter vid bryggan, trötta men otroligt nöjda över allt vi fått se och uppleva. De ständiga intrycken och ljuden som omringar dig i träsket både facinerar och förundrar. Jag känner mig otroligt lycklig som har fått chansen att uppleva denna storslagna och unika natur.





Det mörka vattnet ligger spegelblankt och vegetationen är tät, grön och ogeomtränglig. Vi mötte några kanotister som stilla paddlade framåt och njöt av naturen.





Vi såg en orm i vattnet som snabbt simmade mot strandkanten. Här ser ni huvudet som sticker upp ovan vattenytan på den vänstra bilden. Cypresserna är drapperade med spansk mossa. Eftersom de tappar sina barr på vintern får de en härlig nygrön färg på de barren som kommer på våren.




Här och var finns skyltar uppsatta för att man ska hitta i denna labyrint av kanalsystem.




Vi stannade till kort då vi kommit som längst in i träsket. Här tycker jag ljuset var vackert som föll in mellan trädstammarna och lyste på de gröna frodiga ormbunkarna. Det blev även väldigt vackert då kvällen kom och det skymmningen började falla på.






Buskar, snår och cypresser kantar kanalsystemet. Här är en blå vatteniris som växte ute på en av prärieområdena.

Både näckrosorna och näckrosbladen var vackra. Här har vi honom till slut, alligatorn! Det var inte lätt att upptäcka honom men här låg han och lurpassade och lät endast huvud och nos sticka upp ovan vattenytan.

Solnedgången bjöd på alldeles fantastiska färger och ljus. Vi njöt, fotade och åt matsäck.



Detta var verkligen en storslagen naturupplevelse som jag kan rekomendera varmt för er som plannerar att besöka södern eller råkar befinna er i södra Georgia.








16 comments:

Cecilia said...

Som vanligt underbara bilder du har tagit.Det verkar till att ha varit en upplevelse.Jag har varit i Everglades men jag antar att det här slår det.Kul att ni fick se alligator till slut,hade väl verkligen varit snopet annars.

Desiree said...

Cecilia, Everglades är ju en fantastisk naturupplevelse det också. Jag har varit där en gång men det var ganska länge sedan så jag skulle väldigt gärna vilja besöka det åter igen. C har inte varit där alls. Ja det var tur att vi till slut fick se en alligator annars hade det kännts jättesnopet att ha åkt så långt och ändå inte fått se någon ute i träsket.

Saltistjejen said...

Härligt! Jag har varit ute i träskmark en gång tidigare, utanför New Orleans, och det var verkligen en helt otrolig upplevelse! Det känns lite som om man är i en helt annan värld. Inget är sig "likt" från andra platser. Växtlighet, ljus, atmosfär ja allt är så annorlunda på något vis.
Jättefina bilder du tagit också! Man kan verkligen känna atmosfären i dem. Och roligt att ni fick se en alligator!! :-)

Anne said...

Underbart, jag kan tänka mig att det här var en upplevelse som hette duga. Minnen för alltid och intryck som ni kommer må gott av länge. Fascinerande natur, verkligen. Det måste ha varit en oerhört speciell upplevelse få vara med om det här. Bilden med vägskyltarna i kanalen tycker jag är så bra, den ger en verkligen en känsla av hur stort och svårt det måste vara att navigera i kanalsystemet. Jag skulle inte vilja vara där utan en guide....
Ormen såg rätt stor ut, bara huvudet som syns där vid ytan känns rätt stort. Huu, man skulle inte vilja plurra där. Vad spännande det måste ha varit, som ett riktigt äventyr glida fram där i träsket och ha en så bra guide också som ni verkar ha haft. Discovery Channel känsla, helt klart.
Tycker du det var roligare vara där på våren än det var då ni var där på hösten?

Petchie75 said...

En härlig berättelse, man kan riktigt föreställa sig hur er båttur var. Jag har bara varit i ett mangroveträsk förut, i Australien och där såg vi 1-2 små babykrokodiler / alligatorer (lär mig aldrig skillnaden).
Är det inte farligt att paddla i ett sådant träsk med så många alligatorer?? (tänker på kanotisterna på ditt foto) De djuren kan väl bli ganska stora och starka så att de skulle kunna välta en kanot??

Annika said...

Vilket ställe, vilken mystik, vilken spänning du beskriver. Jag skulle så otroligt gärna vilja se ställen som det här också. Och jag antar, som du skriver, att nu är det rätt tid. På sommaren måste det bli otroligt hett och fuktigt med insekter precis överallt. Nästan lite otäckt blir det ju när det blir för varmt och fukten hänger som en ridå överallt.
Jättefina bilder har du tagit, och jag tycker att du skriver SÅ bra i dina resebrev!!!

Victoria said...

Wow, vilken berättelse och vilka bilder! Det känns ju som om vi är med er där i båten när ni glider fram över det svarta vattnet!

Desiree said...

Saltis, åh det måste varit en underbar upplevelse att komma ut i träsken i Louisiana också. Det skulle jag tycka vore superhäftigt.Det är verkligen en annan värld som du säger.

Anne, nej man hade absolut inte velat plurra i det vattnet med ormar och alligatorer och vem vet vad mer. jag tycker nog att det var roligare att vara där på våren. Det var mer action. Fler fåglar och normallt sett ska det inte vara några problem att få syn på alligatorer men vi hade ju lite otur med att det råkade bli så blåsigt på eftermiddagen och tydligen gillar de inte blåst.

Petra, jo jag tror nog att en alligator skulle kunna välta en kanot. Jag tror dock inte att de går till anfall men man ska nog vara försiktig. Jag skulle inte vilja att kanoten välte! Huga.

Annika, ja usch sommaren måste vara riktigt jobbig med hettan, fukten och myggen. Nej det är nog helt klart vår och höst som är bäst då det gäller träsk besök.

Victoria, tack. Det blev lite långt. Jag är glad att ni allihop orkade läsa.

Lullun said...

Ja, det måste vara något av en naturupplevelse. Tack för fina foton och den levande texten. Ser också fram att höra mer om er lillsemester! :-)

A home far away said...

He, vad kul att hitta en annan svenska som bloggar utomlands ifrån:-) Vilka fina bilder du visar, hihi, minsta kyrkan ja inte var den stor!

Kram
Gunilla i Singapore

Marianne said...

Tack för turen! Du skriver så fantastiskt bra att det kändes som om man var med hela vägen! Och underbara foton!

Vet du om de flesta av alligatorns ägg klarar sig och blir ungar? Simmar hon runt med uppåt en 60 ungar efter sig, eller är det bara ett par stycken som kommer så långt?

Millan said...

Vilken haftig resa ni har varit pa och jatte fina bilder som vanligt! En fotografintresserads drom skulle jag tro!! Jag skulle garna gora nagot liknande men skulle nog vara lite radd for aligatorerna... och kanske blivit lite lattad om jag slapp se nagon ;-)

Fröken Anki said...

Vilken härlig resa ni verkar ha haft. Jättefina bilder! Ska skriva upp det här stället på min "vill resa dit"-lista. Spännande med allt djurliv man kan se och med historien kring träsket. Du skriver så trevliga berättelser!

Desiree said...

Lullun, det var verkligen underbart att komma ut i naturen på detta sättet.

Making it lovley, vad kul att du hittat hit till min blogg. Ska ta och kika in hos dig. Låter ju väldigt spännande och underbart att bo i Singapore. Jag har rest runt lite i Thailand och varit i Malaysia men inte i Singapore ännu men hoppas får chansen att komma dit någon dag.

marianne, tack. Jag vet inte riktigt hur många ägg som klarar sig för varje kull. Men jag tror att det försvinner en hel del ägg om det blir allt för kallt eller varmt. De kläcks bara inom ett visst temperatur intervall berättade vår guide. Alligator ungarna föds under tidig höst oftast augusti/september och det är många som inte klarar den första hösten och vintern som är en tuff period för dem då de fortfarande är väldigt små.

Millan, det var verkligen jättekul att fota i denna storslagna natur. En dröm för en fotointeresserad som du säger.

Fröken Anki, tackar tackar. Rekomenderar verkligen detta ställe varmt väl värt ett besök.

Miss Marie said...

vilken otrolig miljo! det marks att ni inte ar i europa! haftigt att se. jattevackra bilder som vanligt!

Anna, Fair and True said...

Att du finner tiden och orken att skriva så långt! Min kille klagar på att jag sitter för mycket med datorn på kvällarna och bloggar och läser bloggar! :)