En liten hyllning till alla er som läser min blogg

Jag vill bara säga tack till er allihop för att ni tittar förbi och tar er tid att läsa och dela tankar och erfarnheter med mig. Jag tycker det är jättekul att ni är så många som läser och det blir ännu roligare för mig att skriva då jag vet att ni finns därute. Det är så kul att se att antalet läsare har ökat sedan jag startade denna blog. Ett speciellt tack till alla er som lämnar små kommentarer och/eller mail och hälsningar. Jag uppskattar verkligen alla era fina uppmuntrande kommentarer och mail som jag får. Jag blir jätteglad! Några av er som skrivit privat till mig har skrivit rader som verkligen fått mitt hjärta att fyllas med värme och glädje. Det är fantastiskt att en blogg kan ge en många nya goa vänner. Jag är jätteglad över både ny och gamla vänskap. Jag tycker det är fantastiskt att ha fått upptäcka blog-världen. Det finns så mycket fina bilder, tankar och härligt skrivna rader att inspieras av.

Tyckte att en liten höst bild från USA skulle vara passande. Här dekorerar man ofta med pumpor, majs och halmdockor inför hösten. Folk ställer ut pumpor och höstblommor på sin farstutrappa och ställer ut sina halmdockor i trädgården. Men annars känns det för tillfället inte så höstlikt. Temperaturen ligger fortfarnde på 25-30 grader under dagarna och höstkläderna ligger orörda i garderoben än så länge.

Ha en riktigt skön helg allihop.

Stekta gröna tomater och Whistle Stop Café

En välkänd film som spelades in här nere i södern är ju filmen ”Stekta gröna tomater” av Fannie Flagg. Hon är författare och från Alabama. Filmen spelades in 1991. Helt klart en av mina favoritfilmer. Den är underbart härlig och jag har sett den många gånger. Den utspelar sig i Alabama. Sedan vi flyttade hit har vi hyrt den och sett den igen och det var riktigt kul. Man ser den med nya ögon nu när man bor här och känner igen saker på ett annat sätt. Själva platsen där scenerna ur Whistle Stop Café är dock inspelade i en mycket liten stad i Georgia som heter Juliette. Det var en liten bortglömd håla där nästan ingen bodde fram tills att just några scener ur filmen spelades in där. Numer åker folk dit bara för att gå på Whistle Stop Café och äta. Vi har också stannat till där och ätit en lunch då vi var på väg hem från Georgia. Det var kul att få prova på äkta stekta gröna tomater, de var mycket goda. Däremot tyckte vi inte att BBQ:n var den bästa. Kanske hade vi också lite otur den dagen vi var där för vi fick vänta mycket länge på att få bord, ca 1 ½ timme. Det blev inte den snabbaste lunchen. Men caféet ser precis ut som i filmen. Whistle stop caféet i Juliette är tänkt att efterlikna Irondale Caféet här i Birmingham. Här kan man också fortfarnde gå och äta. Har dock inte varit där ännu men skulle gärna vilja gå dit. Nu vet ni vart ni ska åka om ni vill få chansen att äta äkta stekta gröna tomater.

Andra härliga filmer som också spelats in eller utspelar sig här i södern är ju: Forest Gump(Alabama), Drivning Miss Daisy (Georgia) och Midnight in the garden of good and evil (Savannah, Georgia). Alla dessa filmer kan jag verkligen varmt rekomendera om ni inte sett dem.

Hjälp jag håller på att förvandlas......till en utlandssvensk!

Det slår mig att jag håller på att glida in i en ny skepnad, ett nytt skal, lite av en ny identitet. Tidigare var jag ju bara svensk, en vanlig svensk. Men nu efter ett år i USA börjar jag känna av någon slags metamorfos. Jag håller på att bli en utlandssvensk på riktigt! En sådan där person eller sort som tappat känslan om den svenska vardagen, tv-serierna man följer i Sverige, ämnen man pratar om osv. En sådan där svensk som bara är hemma och hälsar på några veckor under sommaren men som egentligen inte hör hemma på riktigt. De svenska värderingarna och tankesätten luckars liksom upp. Fast vi är inte amerikaner heller. Det är fortfarande mycket vi inte fattar, kommit in i eller annamat. Vi befinner oss i något slags gränsland och ingemansland mellan Sverige och USA, mellan det svenska och det amerikanska.

Jag inser att jag börjar vänja mig vid vissa saker här. Några saker jag skulle sakna om vi skulle flyttade hem till Sverige idag är: ismaskinen i kylen. Nu har jag vant mig vid att det alltid finns färdiga iskuber och att man aldrig behöver stå och fixa egna och komma ihåg att fixa egna. Jag har vant mig vid att alla butiker har öppet till klockan 21 sex dagar i veckan. Jag har vant mig vid min stora tvättmaskin och torktumlare där jag kan tvätta 10 kg tvätt på en gång. Varför har man bara de där små tvättmaskinerna som vanlig standard i Sverige. Vad gör folk, tvättar för jämnan eller?

Halloween är ju så mysigt. Om jag flyttade hem nu och ställde ut karvade pumpor på farstutrappen och hängde ut spöken i trädgården, vad skulle mina grannar egentligen säga då? Om jag hängde upp en amerikansk flagga på min husvägg, vilka rekaktioner skulle man då få?

Jag kommer säkerligen få höra att jag har blivit amerikaniserad den dagen jag flyttar hem. Jag har bott utomlands tidigare och vet hur jobbig den där omvända kulturchocken kan vara då man flyttar hem. Jag inser just att jag börjat gå in i nästa fas som utlandssvensk. Flyttar jag hem nu kommer det med all säkerhet bli en del tandagnissel.

Kriminalitet och våld

Allt fler mord i USA står det i dagens DN på nätet. De skriver att våldsbrotten fortsätter att öka och vara ett problem i USA. Det handlar både om gatugäng, drogproblem och annat. Detta är sant och korrekt. Men man ska också komma ihåg att mängden våld och kriminalitet skiljer sig som natt och dag mellan olika områden och olika ställen i USA. I varje stad finns det områden och kvarter man ska undvika. Det som ibland kan vara läskigt är att ett fint och bra kvarter kan ligga alldeles i närheten av ett dåligt kvarter. De kan ligga 100 meter från varandra men gränsen är knivskarp.

Enligt Birmingham News så rankas B-ham som USAs fjärde stad då det gäller USA:s mest kriminella städer. Det må mycket väl vara så på sina ställen i Birmingham. Men vi vistas aldrig på dessa ställen. Jag har nog aldrig ens varit i de delarna av Birmingham som har hög kriminalitet. Jag är inte heller interesserad av att bege mig dit. Där det är fattigast är det också oftast hög kriminalitet. Norra och västra B-ham ska vara bland de fattigaste delarna. Där vi jobbar känns det säkert att gå. Jag har aldrig sett eller upplevt något kring labbet. Skulle man jobba sent och vara ensam finns till och med en eskort service som skjutsar en till parkeringsplatsen där man har sin bil så att man slipper gå själv.

Där vi bor känns det otroligt säkert. Har aldrig hört talas om ett endaste inbrott. Våra grannar brukar inte ens låsa sina dörrar då de åker bort några dagar. De tycker vi är lite underliga som låser när vi bara ska till affären eller vara borta några timmar. Varje gång vi har fått leveranser med paket så ställs dessa bara vid dörren. Vi har aldrig varit med om att något försvunnit eller inte kommit fram. Det gäller alltså inte att missledas när man läser att Birmingham har hög crime rate. Det beror mycket på vilket område man menar och vistas i.

Sedan spelar också vapen kulturen in en hel del i att det är större mängd kriminalitet även om många här inte ser det så. Många hävdar ju att ”Guns don´t kill people, people kill people...” Detta är NRA:s slogan. Det räknas med att ca 25000 till 30000 personer varje år dör då de blir mördade eller vådaskjuts. Fler personer har dött pga av skjutvapen jämfört med alla amerikaner som har dött i krig från inbördeskriget till dagens krig.

Som europée har man svårt att begripa sig på USAs vapenkultur. Varför ska alla behöva ha vapen och försvara sig själva då det finns ett rättssamhälle och poliser? Detta ska väl ändå vara ett civiliserat samhälle och inte vilda västern eller? Men här tycker vapenanhängarna att varför ska bara skurkarna få ha vapen. Man hävdar att det står i konstitutionen att alla har rätt att försvara sig med vapen. Konsitutionen är något heligt, nästan lika heligt som bibeln och inget som ifrågasätts. Rätten att bära vapen symboliserar själva friheten som man har som amerikan. Frihet är ett nyckelord bland amerikanerna och den amerikanska kulturen. Detta är ju ”land of the free”.

NRA stödjer både vapengrupper och vapenindustrin. Dessutom bidrar de i olika politiska kampanjer. De är oftast bland republikanerna som de finner sitt starkaste stöd.

Jag läste ett interessant exempel på en händelse och hur olika man tänka och tolka saker och ting. I Kalifronien blev en man avskedad. Han bestämde sig därför för att hämnas på sina chefer och återvände en dag med skjutvapen och sköt ihjäl sina fyra chefer när de satt på ett möte. Européer och vapenmotståndare hade hävdad att lagen för skjutvapen borde skärpas och att man borde göra det svårare för vem som helst att skaffa skjutvapen. Vapenanhängarna däremot tänker helt annorlunda. De ser det som om det är vapenmotståndarnas fel. Att dessa påverkat folk för mycket. Hade dessa fyra chefer varit beväpnade hade de minnsan kunnat besvara elden och försvara sig. Det behövs alltså mer vapen enligt dem.

Vapenlagarna och hur lätt det är att skaffa sig vapen skiljer sig från delstat till delstat. I vissa delstater får man sitt vapen på en gång då man handlar det och i andra delstater kan man få vänta upp till en vecka efter att man handlat det innan man får ut det.

Amerikanska pankakor

Igår fixade vi amerikanska pankakor till frukost/brunch. De är ju lite större än plättar och lite tjockare. Jag har gått och längtat hela veckan. De blev precis så goda som jag hade föreställt mig. Vi köpte inte någon färdig pankaksmix utan gjorde dem från scratch. Därför fick vi tillfället att för första gången handla Buttermilk som lite kan liknas vid vår svenska fil. Den smakar och luktar som fil men den är inte alls lika tjock i konsistensen. Det funkade dock utmärkt att andvända den till att göra amerikanska pankakor istället för fil som vi andvändt då vi gjort dessa pankakor i Sverige. Till pankakorna hade vi färsk frukt och naturligtvis äkta lönnsirap, mmmm...gott!

Igår var det helt klart halloween tarmen som drog i mig. Jag kunde inte motstå denna söta stekspade som jag hittade på Williams Sonoma, som såg ut som en pumpa. Jag började inhandla några saker till en halloween outfit också och sedan slog jag till på Martha Stewarts special tidining om halloween. Så igår hade jag helt klart fått både pumpor och häxor på hjärnan.


Buttermilk.


Halloween stekspade.

Voodo, jazz och kryddor

Vi hann med att göra några resor här i USA innan jag startade denna blog. Jag tänkte att jag skulle ta upp dem. Så här kommer den första som gjordes under mellandagarna förra året.

Vi befinner oss i New Orleans, Louisiana, annandag jul 2006. Bilresan från Birmingham, Al har tagit ca 6 timmar. Man hinner bli både trött, hungrig och lite stel i benen. Men allt detta försvann genast då portiern öppnar dörren till hotellets lobby på Le Pavillion där vi bokat rum. Vi står och bara tittar oss storögt omkring en bra stund. Hotellets lobby liknar helt klart spegelsalen i Versallies med alla sina stora imponerande ljuskronor, antika inredning, blankpolerade golv och juldekorationer en masse. Hotellet är ett gamalt anrikt hotell från 1900-talets början. Det första hotellet i New Orelans med hiss läser jag i min guidebok.

Efter incheckning bestämmer vi oss för en drink i hotelbaren. Där träffar vi Barbara. Hon har långt ljust hår och en minkscarf kastad om ena axeln och sitter vid pianot. Eftersom det inte är så många andra gäster vid baren just då vi är där får vi frågan om vilken låt vi önskar oss. Så snart vi öppnar munnen fattar hon att vi är utlänningar och detta leder till en god pratstund med Barbara som brukar spela här med sin så kallat ”sometimes husband”, Manfred från Tyskland. Plötsligt känns tonerna från pianot ovanligt välbekanta. Vi sitter i en pianobar i New Orelans och lyssnar på ”Du gamla du fria”. Varje resa leder till nya äventyr måste jag säga.

På väg till New Orleans ser man fortfarande märkbara spår av förödelse från orkanen Katrina. Många områden i förort står och gapar med sönderslagna rutor och gardiner som ensamma ännu fladdrar i vinden. Stora köpcentrum är helt ödelagda som spökstäder. Känns sorgligt och lite kusligt på sätt och vis. New Orleans är byggt på träskmark och är dessutom omringad av havet på ena sidan och den enorma Lake Ponchatrain på andra sidan. Stora delar av staden är byggd under havsnivå och sjön befinner sig ovanför havsnivå. Katastrofen blev ett faktum.

De gamla franska kvartern är de som klarade sig bäst för de är byggda på något högre mark. Längst med Bourbon street som är en av de stora turistgatorna i franska kvartern vajar de stora ormbunkarna på balkongerna. Varje balkong omgärdas av konstnärliga mästerverk i järnsmide. Balkongerna är otroligt smyckade och vackra. I New Orelans dominerar voodokulturen. Här finns ett Voodomuseum man kan besöka. Små kit med voodo-dockor och nålar går att köpa i ett flertal turistbutiker. Men New Orleans är också jazzens stad och festens stad. Här firas Mardi Gras vilket är en stor festival med musik och dans varje år i februari. De exakta daumen varierar något från år till år och hotel måste bokas i mycket god tid om man ska hit till Mardi-Gras karnevalen.

Att befinna sig i New Orleans är som att befinna sig långt utanför USA. Här finns en alldeles egen kultur som man inte hittar någon annanstanns. Maten från både Creol och Cajunköket är het och god. Här befinner man sig mitt i Tabascobältet. Detta är de kryddiga såsernas huvudstad, här kan man finna en uppsjö av dessa såser med lustiga namn som ”Slap ya Mama”. På en gata står några hemlösa gatmusikanter och spelar, överallt finns jazzens toner och glädje. Jag lyckades hitta en rikigt skön skiva som heter ”New Orleans Gumbo”. Gumbo är en slags gryta som är typisk för just Louisiana.

Vi besökte också Garden District. Ett område där de riktig fina och gamla husen finns. De var här de rika bodde under New Orleans glansdagar. Här finns ännu stora vackra hus med fina trädgårdar. Man ska dock vara vaksam när man promenerar runt i New Orelans. Efter Katrina har det förvandlats till kontrasternas stad och det finns en hel del fattigdom och kriminalitet. Håller man bara ögonen öppna och är någorlunda streetsmart är det inga problem.

Sista dagen avslutar vi med ett besök på en före detta plantage som ligger någon timme utanför New Orleans. Det stora vita plantagehuset är inramat av en magnifik allé bestående av 20 ekar som nästan får en att tappa andan. Oak alley är därför ett mycket passande namn på denna plantage. På plantagen odlade man sockerrör under 1800-talet. Sockerrör och bomull dominerade fälten på många av de gamla sydstats plantagerna. Man kan lätt tänka sig hur frun i huset liksom Tara i Borta med Vinden skred ner för trappan i stora kjolar i kontrast till de stackars 100 slavarna som jobbade och slet hårt på denna plantage. Efter inbördeskriget på 1860-talet då slavarna friades gick därför många plantager i konkurs liksom denna. Numer finns denna och ett flertal andra plantager kvar som privatägda museer. I anslutning till plantagen fanns även en trevlig resturang med god och typisk mat från södern. Eftersom detta varit en sockerrörsplantage en gång i tiden kunde man självklart få sig en Mint Julep till lunchen.


Många charmiga gator och hus i de French Quarters.


Vackra järnsmidesbalkonger med dekorativa ormbunkar.


En äkta Tom Sawyer båt på Mississippifloden som rinner ut i havet precis utanför New Orleans.


Överallt finns jazzens härliga toner.


Hotellets lobby.


Barbara på piano med hennes Manfred och ytterligare en vän i hotelbaren.


Oak Alley plantation med sin vackra allé med ekar.

Kanelkvastar och Gekkos

Denna lilla söta ödla eller gekko hittade jag i min palm ute på altanen häromdagen. Visst är han eller hon söt? Det är häftigt att de verkligen kan kamoflera sig så bra. Den här lilla gekkon har fått till exakt samma nyans som på växten. Jag har tidigare sett en annan som stod på vårt brunaträdäck och också den hade lyckats få till samma nyans som träet så att man knappt såg den.

Nu börjar det dyka upp mer och mer pyrlar inför Halloween i butikerna. Hyllorna fylls på med speciellt halloween godis i stora påsar och dekorationer samt halloween dräkter finns att köpa överallt. Något som vi la märke till redan förra året var kanelkvasten. Det ser ut som en liten kvast och är gjord i kanel. Den doftar starkt och ljuvligt. Vet inte riktigt om man ska ha den inomhus eller utomhus. Vi köpte en igår och har nu hängt den i köket. Nu doftar det kanel i hela köket och hela nedervåningen. Man får väl kasta ut den då man tröttar men än så länge gillar jag den skarpt min kanelkvast.

Are Swedes really that normal?

Det där med kulturskillnader i olika länder är verkligen något som är interessant att studera. Colin Moon är en engelskman som bott i Sverige och gjort en hel del klockrena och ganska roliga observationer om hur vi Svenskar är och uppfattas av andra. Han ägnar sig åt att föreläsa i internationella kommunikationer och har skrivit några böcker bland annat en som heter Swden-The Secret Files, som handlar om just oss Svenskar. Colin Moon har skrivit följande text:



Colin Moon - Are Swedes really that normal?

To communicate effectively cross-culturally the first thing you need to realise is that someone somewhere in the world probably sees you as really quite strange.

That may be difficult for some Swedes to swallow. How could anybody in their right mind consider normal, efficient, level-headed Swedes as strange?

Of course we are normal!
After all, the Swedish starting point is 'we are normal'. Indeed, Swedes have a tendency to think they are a little more normal than others. They believe they are quite sensible, and logical. They are often unaware that the rest of us, their international business partners, may have a different opinion. We think they are amusing, entertaining and, at times, really quite odd.

Take business life for example. Swedes attend meetings. Lots of them.
Three things in Sweden are certain: death, taxes and more meetings.

Mötet gick bra
When Swedes say 'Mötet gick bra' (the meeting went well) what exactly do they mean? There were heated discussions? The meeting went on for ages? The incredible number of decisions that were taken? I doubt it.

Other people on the planet believe that the sole purpose of a meeting is to produce decisions. Swedish meetings, on the other hand, are held to find out whether or not you are at the meeting to decide when the meeting will be to decide when you will meet to talk about what happened at your meeting.

Swedish meetings are short but many. They are arranged to give Bengan, Maggan, and Lasse a chance to say what they think. If you want to reach a decision then you'll have to arrange another meeting because in the meantime Bengan, Maggan and Lasse have to go back to the office and ask Ninni, Kicki and Titti (yes, there are girls of that name) what they think.

Process
This, in Swedish, is called the förankringsprocess. If Swedes mention the word 'process' then it's better not be in a hurry. There's a process for everything. This one means getting everybody involved in everything.

Everyone voices an opinion and everyone listens. Then they compromise.
The word compromise is music to a Swede's ears. Everybody gets something. Not too much and not too little. Nobody wins and nobody loses. They may agree to disagree but what they will agree on is the exact time and date of the next meeting.

Agenda
Swedes stick to the agenda. They tick off each point after everybody has taken turns discussing it. They have to move quickly through the agenda as they all have another meeting planned ten minutes after this one has finished. They intensely dislike the last point on the agenda which is övriga frågor, 'any other business'. No self-respecting Swede wants to be guilty of causing the meeting to run over time. There is a distinct danger that 'any other business' could drag on and flexibility is not a Swedish strong point.

Decision time
Swedes rarely say yes or no. This means that instead of saying ja or nej they say nja which means 'yes-but-no-but-yes-but'. You see, saying 'yes' or 'no' can lead to conflict so Swedes avoid these words and replace them with 'it depends', 'maybe' and 'I'll see what I can do'.

Foreigners may get heated, irritated or even angry. Swedes call this hysterical behaviour. Hysteria is abnormal and uncomfortable and should preferably not occur in office hours. If, on the other hand, a Swede ever tells you to go a place called 'hellsicke', then, take my word for it, you've upset him.

You may wonder how on earth they ever make a decision. Business Swedes themselves have sometimes called this beslutsimpotens - which, I
suppose, means not having the balls to decide one way or another.

Milk and no sugar
Someone once said that if the Swedes gave up their coffee breaks they could retire five years earlier. Coffee is an integral part of any meeting, either as an on-going self-service affair during the discussions or as a separate break. The coffee break is not to be confused with the briefer, more frequent leg-stretcher. Or 'bone-stretcher' as they sometimes call it. The Swedish word for leg and bone is the same.

Work/life balance
Most Swedes are dedicated to finding a healthy work-life balance. They might say they work hard; it's just that they are not often at work to do it.

Look in a Swedish diary and you may get the impression that no one in this country is ever at work. Try to get hold of someone on a Friday afternoon and this will be confirmed. Swedes will start to ask you about your plans for the coming weekend as early as Wednesday afternoon. By Friday lunchtime they have mentally gått för dagen 'left for the day'.

Red days
The Swedes have a fair share of public holidays. In a good year they take as many days off in May and June as most Americans take in a year. And they still have their five weeks vacation to take out when it suits them. Not only do they have 'red days' as the Swedes call their official holidays, but they may be given half the day off before, just to get them into the holiday mood.

If they've planned it well they can take out a klämdag or two, which are odd days between a holiday and the weekend. Come May, June, July the weekends and public holidays more or less combine into one long vacation with the occasional day at the office.

However, fair's fair - when they're at work they're very effective.
But not before 8.30 as they have flexi-time, and not after 4 pm, thank you, as they have to pick up the kids from play school, and not after
2 pm on Fridays, if you don't mind, and preferably not between 1 May and 10 August.

So, there you are Swedes. A short, sharp lesson in how to realise that you are not quite as normal as you think you are.

And thank goodness for that.

Grape Stomping

I lördags åkte vi ut till en vingård som vi tidgare besökt en gång innan, Morgan Creek Wineyard. Där har de nämligen varje år officiel druvtrampardag. Det var riktigt trevligt och mysigt. Det är en vingård som producerar lokala viner. De har ca 8-10 olika sorter som de säljer till Publix (som Ica) här runt kring Alabama. De specialiserar sig i första hand på söta viner. Persoligen är jag inte så jätteförtjust i söta viner utan gillar hellre torra viner. De har några sådana också. Vinet de producerar smakar ganska bra men är kanske inte de allra godaste vinerna jag smakat. Druvan som vinet produceras från heter Muscadine men har inget med muskatviner att göra.

I lördags hade de ett band som spelade livemusik. Man kunde prova på deras olika sorter. Självklart fick man prova på att trampa musten ur druvorna så som man gjorde förr i tiden som en kul grej. Tror inte att de andvände sig av det som folk trampat runt i. Sedan anordnade de också en” I love Lucy” look alike tävling. Vi åkte dit med våra svenska vänner S och J och strosade runt där ett tag och tog oss ett glas vin, tampade på lite druvor och hade det mysigt.


Här trampar jag druvor för glatta livet.


Lucy look a like.


Ett glas vin med goda vänner.




Ett av deras sorter som produceras på Morgan Creek är ett blåbärsvin.


Så här såg det ut i tunnan som man hoppade in i med bara fötter.

En helg i frityroljans tecken

Nu får ni nog rysningar av titel på detta inlägg. Men helgen har helt klart varit väldigt amerikansk a la sydstaterna. Det har råkat bli friterad mat både fredag och lördag kväll därav titeln. Amerikansk fotboll är riktigt stort här. Det är den sport som ALLA kollar på.Den första frågan man får då man flyttar hit är i princip ”who are you for?” Då menar man vilket fotbollslag man hejar på. Då finns det bara två svar. Antigen är man för Alabama som symboliseras av en elefant eller så är man för Auburn som symboliseras av en tiger. Här är det collage fotbollen som drar mest och störst publik. Fotbollssäsongen börjar i september och håller på tills slutet på januari. Egentligen borde det inte heta fotboll för de spelar ju mest med händerna. Men se amrisarna är ju annorlounda helt enkelt. I fredags följde vi med våra grannar för att kolla på highschool fotboll. Vi har ju aldrig varit på något sådant här innan så vi tänkte att detta blir nog en kul grej att uppleva vilket det var.

De brukar börja med något som de kallar för ”tail gating” vilket betyder att man följs åt några stycken med sina olika bilar och kör till parkeringen där stadion ligger. Där har man sedan picknick på asfaltparkringen i bilarnas baggageluckor. Man tar med lite fällstolar och dukar upp mat från olika snabbmatsresturanger och lite chips och olika röror som man fixat hemma. Så dricker man läsk till detta. Öl eller andra alkholhaltiga drycker får ej medföras till dessa sportevenemang. Vi åkte dit med två av våra grannpar och anlände ca 1.5 timmar innan matchen började och hade våran lilla asfalt picknick med fiterad mat. Sedan började matchen vid 19. Fast detta bara var highschool fotboll så var stadion helt fylld med folk ca 4000 personer var där för att kolla.

En amerikansk fotbolls match har fyra perioder. En match kan hålla på allt mellan 1 timme och 20 minuter upp till 3-4 timmar. Det beror helt på hur ofta matchen blåses av. Jag ska inte gå in på att försöka förklara spelet för det är så mycket jag fortfarande inte fattar. Men det var kul att se eftersom vi aldrig har varit på något likande innan och eftersom det är så stort här nere. Innan matchen börjar spelades nationalsången och då står man upp med stolt och rak hållning och håller höger hand över sitt bröstet. Ur speakern ropas sedan att in god we trust.

Det som var riktigt kul att uppleva var allt annat som också pågår runt omkring medans matchen håller på. Båda lagen hade varisitt stort brassband som spelade olika trudelutter för att sporra sina lag. Varje lag har självklart också sina cheerleaders som hoppar och skuttar i olika formationer och gör olika danser. Ibland visste jag inte vad jag skulle kolla på , spelarna, orkestern eller cheerleaders. Efter andra perioden blir det en paus och då är det också underhållning. Brassbanden spelar och intar olika häftiga formationer på plan. Cheerleaders uppträder. Sedan finns det också ett gäng med drillflickor och flaggdansare som uppträder. Häftigt och snyggt var det att se dessa uppträdanden.

Vi fick alltså en helamerikansk fredagskväll.

Lördag kväll blev det mer ur söderns kök. Buffalo wings. Kycklingvingar som man friterar i olja och sedan har en speciel sås på. Som är lite stark men urgod. Friterad kyckling är som en slags nationalrätt här nere i södern. Friterat över huvudtaget faktiskt. Men nu känner vi att vi har fått våran dos av frityrolja så att det räcker ett bra tag.


"Tail gating", picknick på parkeringen innan matchen.




Brassbandet marcherar in.


Cheerleaders.

Massage

Åh jag har precis varit på massage. Jag känner mig bara så avslappnad, nästan så att man går på små moln. Massage är verkligen en härlig njutning och lyx som man borde ta och unna sig oftare. Det kan ju vara ganska dyrt förvisso men det jag gick på idag var en elevbehandling och dessa är verkligen mycket prisvärda. De allra flesta elever är ju väldigt duktiga och i slutet av sin utbildning. Miljön runt omkring är kanske enklare men jag tycker inte att det spelar så stor roll eftersom man ändå ligger och blundar och slappnar av iallfall. Det är första gången jag har provat på en massage här och jag blev otroligt nöjd med tjejen som utförde min helkropps massage. Jag ville i första hand ha avkoppling och anti-stress men ville också att hon skulle ägna lite extra tid till axlar och nacke som jag tycker man lätt blir stel i när man sitter mycket framför datorn. Nu känner jag mig hur mjuk och ledig som helst i nacke och axlar. Den svenska massageterapin verkar vara en välkänd massagemetod. Jag fick alltså en Swedish massage med en del deep tissue behandling för axelpartiet. Det stället jag gick på här heter Red Mountain Insitute och det verkade vara oerhört populärt. Jag lyckades få en återbudstid som jag gick på. Jag hade velat boka något till nästa månad men det fanns inga tider förrän i januari eftersom eleverna här bara praktiserar på fredagar och lördagar. Jag betalade endast 30 dollar för en timmes helkropps massage. Det kallar jag verkligen prisvärt.

Man fick träffa eleven tillsammans med hennes handledare och gå igenom vad och hur man ville ha massagen. Vilka områden man ville att de evetuellt skulle koncentera sig på osv. Man fick ligga på en mjukbrits bakom draperier med ett lakan och filt som skulle hålla en varm och lyssna på ljuvlig avslappnande musik.

I Sverige har jag också gått på elevbehandlingar som jag verkligen varmt kan rekomendera. Jag har gått på Axelsons massage och även på deras SPA skola. Ni som bor i Sverige, kolla gärna in deras hemsida för mer info och tidsbeställning för elevbehandlingar. I Sverige finns också Gilda skolan att välja på.

Tänk att det är så skönt att ha någon annan som masserar och knådar en som om man vore en liten bulldeg. Jag svävar än på mina små rosa massagemoln. Jag känner mig som en ny människa.

Färdig Deg

Här i USA finns det helt klart annorlunda produkter i mataffären som man aldrig har sett i Sverige. I kyldisken finns en speciell baksektion. Här kan man nämligen köpa färdig deg till det mesta. Det finns deg för småkakor, chocolate chip cookies, kanelbullar, croassainter osv. Man köper degen och sedan går man hem och kavlar till den och formar sina bullar eller kakor och stoppar dem i ugnen. Vioola, färdigt!

Är det någon som provat att baka med några av dessa? Vad tycker ni?

Den amerikanska friheten och yttrandefriheten

Eftersom gårdagens inlägg fick så många rekationer tänkte jag att man kan följa upp med denna etiska frågeställning idag jag lovar att gå vidare med lite mer lättsamma ämnen framöver men jag tycker att dessa frågeställningar kan vara interessanta att disskutera ibland och fundera på.

Amerika sägs ju vara ” land of the freedom and the free”. Denna ideologi är ju otroligt viktig för varje amerikan och är till och med inskriven i landets konstitution. I Europa har vi ju också rätt till yttrandefrihet men samtidigt är det i Europa viktigt att det inte leder till hets av andra folkgrupper som det heter. Något sådant undrar jag om det finns här. Vilka om några restriktioner finns det för yttrandefrihet här? Jag har ett exempel på en reklamskylt som sitter vid en av de stora motorvägarna här som man aldrig skulle se uppsatt i Europa (klicka på bilden för att få den större och kunna läsa vad som står). Ovanstående skylt skulle helt klart klassas som hets mot folkgrupp. Jag undrar om denna yttrandefrihet här ibland är så fri som den sägs. Skulle man tex kunna sätta upp en skylt brevid ovanstående skylt där det stod att gud och religion är en påhittad lögn? Ibland känns det som om denna yttrandefrihet och frihet är ok så länge man inte trampar majoriteten på tårna. Hur stor är egentligen friheten för de homosexuella eller de som är ateister i USA? Är det mer frihet i USA än i Sverige? Vad är frihet? Hur ska man definiera den?

Att vara ateist är tydligen något ganska hemskt här i USA. Monika hade ett nyhetsinslag på sin blogg om en familj som hade bott i Mississippi som tillhör USAs bibelbälte förvisso men som bokstavligen drevs från sitt hem just för att de var ateister. Folk skulle hellre ha en mulimsk president här än en president som var ateist. Det är tydligen väldigt viktigt att man ska tro på någon typ av gud här. Varför är det så viktigt? Tillhör man per automatik den onda sidan bara för att man inte har en gud som man tror på? Skulle man vara en godare människa per automatik bara för att man är religös? Jag läser nu en bok som jag verkligen kan rekomendera som heter ”The god disolution” skriven av Richard Dawkins (fy på mig som läser något sådant här i södern). Den tar upp massor med interessanta frågor om bevis för guds vara eller ickevara samt olika frågor om regligion, etik, synsätt osv. Den känns väldigt förbjuden att läsa speciellt här nere i Södern. Varför är det så mycket värre att inte tro på något alls?

Religösa Extremister

Här i USA kan man råka på betydligt fler religösa extremgrupper. De syns och hörs iallfall mer här tycker jag. De kan stå i något gathörn med sina plakat och dela ut sina broschyrer till folk. Här om dagen när jag var på väg till gymet på hittade jag en av dessa kvarglömda broschyrer på trottoaren där de hade stått tidigare under dagen och propagerat. Det man kan läsa i denna broshyr är verkligen hemskt och riktigt sjukt. Glöm den lag vi har i Sverige angående hets mot folkgrupp, den verkar inte finnas här. Det är alltså fritt fram att både ge sig på de homosexuella och en hel världs religion som Islam. Jag vet inte riktigt vilka som står bakom detta matrial och jag vill inte heller gräva i det eller att någon sökmotor ska hitta deras namns organisation på min blog men jag ska ge er lite exempel på citat ur deras matrial.

”What do abortion, homosexuallity and Islam have in common? At the onset, they probably look like they don’t have very much in common at all. But look deeper with us as we expose their ultimate source: the devil himself.”

“All three are the consequences of a culture of tolerance and freedom. Freedom and tolerance are very good things, but when taken to an extreme, they lead to a license to sin.”

“…since you are someone we really care about, we want to tell you that there is a truth. An absolute truth…”

“Since Mohammed vision in the seventh century, millions have been slaughtered by the lie of Islam. This false religion, birthed from the very pit of hell, has led to the eternal damnation of billions of precious people…”

“Unfortunatley, Christianity in America has become so feminized, weak and preoccupied with unimportant things…”

Detta är bland den värsta skit som jag har läst. Detta tycker jag är ett genuint exempel på religös ondska och maktmissbruk av högsta klass. Man blir uppriktigt sagt ledsen när man inser att det finns folk som tror på detta. I fel händer kan religion bli ett farligt vapen.

Ny vecka och nya tag

Ny vecka och nya tag. Efter de senaste veckohelgernas resande kände vi att vi var tvugna att ägna vårt hus och hem lite tid. Hela lördagen ägnades därför åt trädgårdsarbete och till att fixa iordning på våran altan. Trädäcket på altanen behövdes slipas och oljas in. Det var dock mödan värt för trädäcken blev kanonfint och luktar nu gott av träolja. Vi slipade och oljade in det förra året och jag tror inte att de som bott där innan oss någonsin gjort det för det gick åt tre stora burkar med olja som träet bara sög åt sig på nolltid. Detta året var bättre och det räckte med endast en burk. C fick även äran och nöjdet att rengöra gasolgrillen ordentligt. Nu är det dock fint och fejat hemma och det känns bra.

Söndag åkte vi på en liten miniutflykt. Vi åkte ca 2 timmar nordväst om Birmingham till ett ställen där det fanns en ”Natural Bridge”. Det är en båge i standsten som bildades redan för 200 miljoner år sedan när havet löste upp sandstenen och lämnade efter sig partier med järnmalm. Detta ska tydligen vara den längsta naturbryggan öster om the rockies (Rockie Mountains). Den var rätt cool faktiskt. Jag har andvänt C som storleksmarkör på en av bilderna så att ni ska få en uppfattning om storleken.



Det var en rätt häftig och cool formation som bildats.



Här ser ni C som står under "the natural bridge"

Great Smokey Mountains National Park

Efter besöket i Mammoth Cave begav vi oss vidare och körde sydöst ytterligare ca 5 timmar för att nå Smokey Mountains. Vi lämnade Kentucky bakom oss och körde in i Tennessee igen. Vi nådde Smokey Mt på kvällskvisten och fick övernatta innan vi kunde påbörja våran färd in i denna nationalpark. Vi övernattade i Gatlinburg som ligger precis utanför nationalparken. Detta var en riktig tingeltangelby med souvenirbutiker och nöjesställen uppradade efter varandra. Det kändes som om man plöstsligt befann sig i Disneyland wannabe. Det var fullständigt förfärligt. Gatlinburg var utformad som en fake tysk alpby. Jag befann mig lite i chocktillstånd första halvtimmen iallfall. Jag hade kommit för att se den storslagna naturen inte detta. Men jag antar att sådana här ställen lätt byggs upp eftersom Great Smokey Mt är en så stor turistmagnet. Hit kommer upp till 60,000 personer under en enda helg. Man ska därför undvika att komma hit under sommaren eller under oktober månad då höstfärgerna sprakar. Smokey Mt är dock en av de största nationalparkerna i hela USA. En tröst med Gatlingburg var iallfall att vi inte bokat hotel i staden innan som heter Pigon Forge för det var om möjligt ännu värre tingeltangel ställe.

När man dock lämnat Gatlingburg bakom sig och kört in i Great Smokey Mt Nationalpark så blev man mäkta imponerad av naturens skönhet. Vid flera tillfällen gapade man bara och sa wow vad häftigt! Vägen slingrade sig upp och nedför de branta bergen genom gröna tunnlar av skog. Great Smokey Mt känns gigantiskt. Här stäcker sig Appalacherna och träden så långt ögat når i alla väderstäck. Det blågrå diset ligger och vilar över de högsta bergstopparna därav namnet Smokey Mountains. Det bildas då vegitationen släpper ifrån sig stora mängder fukt speceillt då det regnat. Tyvärr håller Smokey Mountains på att bli ännu mer ”smokey” pga av avgaser och utsläp från både när och fjärran.

Men bergen känns mäktiga och dalarna är djupa. När man står här och tittar ut över panoramat av bergstoppar kan man ganska lätt föreställa sig hur indianerna en gång i tiden levde uppe i dessa bergstrakter. Man får nästan känslan av hur den Siste Mohikanen kände sig då han tittade ut över detta otroligt mäktiga och vackra landskap. Cherokee indianerna har levt uppe i dessa berg länge, man har hittat kvarlevor från dem som är upp till 11,000 år gamla.

Genom Great Smokey Mountains passerar “The Applachian Trail”. Detta är en av de längsta vandringslederna i världen. Denna led sträcker sig 350 svenska mil och passerar igenom hela 14 delstater. En av de svåraste och mest tekniska stäckorna längst med leden är just genom Smokey Mountains. Här går leden längst med några av de högsta bergsryggarna av Appalacherna. Men det finns gott om andra vandringsleder också att välja på. Det är inga problem att välja svårighetsgrad eller längd beroende på vad man önskar. Vi hade inte så mycket tid på oss så därför tog vi en riktigt kortsträcka upp till Clingmans dome som endast var 0.8 mil lång. Den var dock riktigt brant så därför fick vi oss ändå en del motion. Clingmans dome utgör den högsta punkten i Smokey Mt´s på 2025 meter. Här befann man sig uppe hos molen bokstavligt. Vi passerade förbi en hel del feta amerikaner som hade det riktigt tufft och jobbigt att ta sig upp här. Som tur var var det inte så himla varmt här uppe. Temperaturen låg på +18-20 grader vilket var helt lagom. Vattnet i bäckarna nere i dalarna var också det riktigt kallt men klart och vackert. C trampade fel och fick blöta gympaskor då han skulle fota i bäcken.

Vi såg inga björnar men det finns och aktade oss noga för att inte ta i några okända växter. Det finns gott om Poison Ivy här som man inte vill råka ut för.

Vi valde att följa ”Newfound Gap” vägen som i princip korsar hela nationalparken. Själva Newfound Gap är en av de högsta punkterna i parken belägen på 1540 meter.Här ifrån har man verkligen en spektakulär utsikt.

På andra sidan av denna nationalpark körde vi igenom Cherokee indian reservatet. Cherokee indianerna skaffade sig ett eget skriftspråk. Uppe på Clingmansdome fanns jag en skylt som var skriven både på engelska och på Cherokee. Jag tog ett kort så att ni kan få se hur deras bokstäver och skriftspråk ser ut.

När vi kört igenom Smokey Mountains hade vi även lämnat Tennessee och nu hamnat i North Carolina. Nu hade vi igen ca 5 timmar hem till Birmingham. Men vägen var otroligt vacker. Vi körde igenom två andra nationalskogar (ej att förväxla med nationalparker). Vägen slingrade sig vackert genom berg och skog. På vägen hem passerade vi flera små ställen där forsränning verkade vara stort. Det är Ocoee River som passerar genom detta område. Det såg riktigt härligt och kul ut. Vi bestämde oss för att vi gärna skulle prova på detta någon gång. Man får nog se till att försöka hålla sig i sin båt för man vill inte trilla ur och slå sig på stenarna eller hamna i det iskalla vattnet.


Här ser ni det blågrå diset som gör att Smokey Mountains fått sitt namn för.


Det finns många olika vandringsleder att välja bland. Långa som korta, svåra som lätta. Det finns något för alla.


Även under Labor Day så drog Smokey Mt en hel del folk i sina bilar. Under sommaren (mitten på juli till mitten på augusti samt alla helger under oktober månad då höstlöven är som vackrast) så får man räkna med mycket folk och mycket trafik i parken. Då kan man lätt bli sittandes i bilkö och det låter inge vidare så dessa perioder ska man nog undvika.


Forsränning såg vi på vägen hem som såg kul ut.



Gatlingburg, TN. Gillar du mycket folk, souvenirbuiker och mycket kitch då är detta stället för dig.


Panorama vyerna uppe i Smokey Mountains var helt magnifika.


Cherokee indianernas skriftspråk.


Uppe på Clingmans dome.


Vägarna inne i nationalparken var kurviga och slingrade sig genom gröna skogstunnlar.

Tyvärr blir det lite blogg paus igen nu. Imorgon torsdag samt fredag ska vi iväg med jobbet på en liten minikonferans. Så jag får önska er allihop trevlig helg redan idag.

Jag vill också meddela alla er som tidigare försökt lämna kommentarer men inte kunnat göra detta att jag nu ändrat om i inställningarna så att verkligen alla som vill ska kunna lämna kommentarer numer. Jag blir jätteglad över alla som lämnar små hälsningar.