Tuesday, January 26, 2010

Framtid

Slutet på förra året var verkligen en intensiv period. Hux flux fick vi ju huset sålt i november. Då var det snabba ryck som gällde både att hitta ny tillfällig bostad, packa ihop hela hemmet och flytta. Det var rejält intesivt och stressig. Så himla skönt att det ordnade sig och att flytten är avklarad. Jag är fortfarande innerligt tacksam över att vi fick thanksgivning helgen på oss för annars hade det inte funkat. Jag saknar faktiskt inte huset alls. Den storleken vi bor på nu är mycket mer rimlig på alla sätt. Hur vi ska bo framöver i Sverige vet vi ännu inte riktigt. Vi håller det öppet och får se om det blir bostadsrätt eller radhus.

I slutet på förra året så kom även glädjebesked om att det stora forskningsanslaget som C sökt gått igenom och att han fått dessa pengar. Därmed så har det ordnat sig med jobb för C. Han kommer att börja jobba på Smittskyddsinstitutet på Karolinska i Solna. Där kommer han att jobba vidare med influensa och virusforskning. Han fick väldigt fina betyg och en rejäl slant med pengar för sitt projekt. Det är jättekul. Arbetssituationen är därmed tryggad för honom i två år (några längre perspektiv finns oftast inte inom forskar branchen). Jag själv letar jobb aktivt och håller koll på det som dyker upp. Men jag tror nog att det borde ordna sig på ett eller annat sätt. Det bästa med att C fick just detta fina forskaranslag är att han själv kan bestämma lite när han vill börja. Vi har därför kommit överrens om att vi kommer att stanna här i USA fram tills sommaren eller tidig höst. Det är fortfarande lite klurigt att bestämma allt i detalj. Men troligtvis kommer C att börja i Sverige i september. Vi hoppas att kunna avsluta denna USA vistelse med en lite längre semester och roadtrip.

Nu känns det inte alls jobbigt för mig att vara här. Jag tror det jobbigaste innan var då vi ännu inte fått huset sålt och inte heller veta när det skulle bli sålt. Om det skulle dröja åtskilliga månader eller till och med år. Att just inte kunna plannera eller rå om sin egen framtid kändes påfrestande men nu tänker jag istället njuta av mitt sista halvår här med allt underbart som finns.

Jag har insett att jag och C inte är några långsiktiga plannerare. Det har vi aldrig varit och då vi försökt har det iallfall ändå blivit annorlunda och planneringen gått i stöpet. Klart det är bra att plannera lite grann men numer plannerar jag endast för något år eller två framöver. Om vi kommer att stanna i Sverige och hur länge vi stannar har vi ingen aning om. Vi flyttade ju rätt friskt även inom Sverige innan vi flyttade hit. Jag tror vi är lite rastlösa av oss. Kanske är vi moderna nomader? Jag ångrar absolut inte att vi tog chansen att flytta hit. Det har verkligen berikat mig och gett mig så otroligt mycket. Jag har inget emot att bo utomlands igen vart det än må vara. Kanske blir det någon annan kontinent eller kanske blir det en sväng i USA igen framöver. C kommer att ansöka om amerikanskt medborgarskap just för att slippa krångel med att bibehålla och underhålla grönakort status. Vi kan då komma och gå som vi behagar och stanna så länge vi vill i USA. Nu hoppas vi att ansökan och medborgarskapet går igenom någorlunda smidigt.

Jag tror faktiskt inte att man måste bestämma sig för vart man vill bo. Jag är även övertygad om att man gott kan flytta även om och när man fått barn. Jag har ju själv flyttat och bott utomlands med mina föräldrar genom min uppväxt och det har gått utmärkt. Att bo periodvis utomlands för barn tror jag ger jättemycket. Vi håller därmed ALLT öppet om var och hur länge vi hamnar. Jag känner mig dock klar med just södern och Birmingham, Alabama. Det har varit fantastiskt att få bo här under fyra år men skulle vi återvända till USA blir det nog någon annan del. Visst finns det mycket jag gillar här och kommer att sakna med all säkerhet men att lämna Birmingham, Alabama känns fortfarande som rätt beslut. Det finns några stora nackdelar med just USA, detta utgörs av det stora avståndet till Europa, till vänner och familj på andra sidan atlanten, sedan är det just saknaden av vännerna och familjen och slutligen av att man egentligen inte har någon ledighet eller semester här. Fyra långhelger per år och någon vecka på sommaren räcker inte för mig. Jag hade gärna behövt lite till även om jag hade haft både vänner och familj boende i samma stad här. Men just den starkt begränsande möjligheten att träffa dem som beyder mest för en och dem man håller mest kära, blir både svårt och påfrestande i längden. Men sedan finns det mycket jag gillar här och jag kan som sagt tänka mig att återvända en sväng till USA i framtiden och bo här några år igen. Livet är komplext och det är väl komplexiteten som samtidigt kryddar livet. Nu ska vi hem till Sverige ett tag så får vi se vad som händer med ALLT. Nog kommer vi att råka ut för den omvända kultur chocken då vi är på plats i Sverige. Vi kommer säkerligen behöva något år på oss för att ”vänja” oss vid vårat hemland. Jag har insett att det finns ingen perfekt plats. Alla ställen har sin baksida och sin framsida även om gräset alltid verkar vara lite grönare och lite mer lockande på den andra sidan för är det inte alltid så?

13 comments:

Saltistjejen said...

Men Desiree!! Det var ju underbara nyheter!!!! hade ingen aning oma tt C fått anlaget! Härligt! Nu kan niv erkligen börja planera inför den närmast kommande framtiden. Vi är inte heller några som planerar långt i förväg. Tyvärr alldeles för kort skulle jag säga, men jag tror som du att man måste ta de lite som det kommer också. Just nu känner jag dock att det skulle vara bra att faktiskt få lite mer koll på iallafall de näramste 2 åren. Känner precis som du skriver att det är jobbigt att hänga mitt emellan. Att inte veta var man ska leva eller göra. Just nu tycker jag att tankar kring detta tar en del energi från mig. Vi har pratat en del om kommande år men fortfarande känns det rätt ångestladdat för oss båda. En del av mig vill tillbaks till Sverige, men en annan del känner att jag gäran skulle vara kvar här. M vill ju inte alls tillbaks till Sverige utan helst stanna i USA. Så ja, vi får se hur det blir. Mins tora oro är ändå detta med jobb och blir vi kvar här handlar det ju för vår del mycket om visum etc. Eftersom ingen av oss är amerikansk medborgare blir det sååå mycket krångligare. Även att söka jobb. Nu är stora frågan om vi ska satsa på att ansöka om Green Card eller inte. För min del så går mitt visum ut om ca 2,5 år. Men en ansökan för Green card säger de att man helst ska påbörja ca 1,5 år innan ens visum går ut, vilket ju då skulle vara i slutet av detta året. Plötsligt känns det så påtagligt. För det kostar ju skjortan att ansöka så vi vill helst inte göra det ifall vi ändå kommer flytta tillbaks till Sverige om säg 1,5-2 år. Då känns det som pengar kastade i sjön.
Men GRATTIS iallafall till C! Och till dig cokså! Som nu kan se att du får flytta tillbaks till Stockholm under året!
KRAAAM!

Victoria said...

Vad skönt att det börjar falla på plats ordentligt med pengar och jobb, vi håller tummarna för att du också hittar något som du ska trivas med!
Många kramar!

Petra H said...

Åh, men vad ROLIGT!!! Jättestort grattis till C, och så klart även till dig, som ju vill flytta hem!! Vad skönt att den närmsta framtiden är säker, för en av er iaf.
Jag vet ju såååå väl hur EXTREMT JOBBIGT det är med att inte veta, inte kunna planera... Men vi vet ju också nu att vår flytt med största sannolikhet sker i slutet på mars/början på april och det är verkligen underbart.
Men, jag kan också hålla med om att framtiden behöver inte planeras mer än några år i taget. Vi vet ju inte alls om vi vill bo i Bryssel för alltid, det är jag nästan säker på att vi inte kommer att göra. Spanien är ju målet men det kanske inte går raka vägen Belgien-Spanien, och kanske det inte blir Spanien för evigt heller.
Stor kram och jätteglad för er skull! Gratulera C från mig!
PS Jag har också börjat kolla jobb nu i Bryssel - spännande och nervöst!

Marianne said...

GRATTIS Desirée! Och GRATTIS C, framför allt kanske! Så härligt att ni nu äntligen kan flytta hem till Stockholm som ni har drömt om på sista tiden och att försörjningen i alla fall delvis är tryggad.

Vi planerar inte heller långt framåt. Det enda vi vet är att vi ska bo här tills kontraktet tar slut 2012, sedan får vi se om det blir Älmhult eller Shanghai eller Långtbortistan. Och det tycker jag känns ganska bra, för då ligger världen öppen.

Jag tror som du att det går alldeles utmärkt att flytta med barn, det är inte själva omgivningen som är det avgörande, det är snarare att det finns trygghet och kärlek i familjen.

Ett litet tips: Det tar evigheter att bli inskriven i Sverige igen. Alltså upp till ett år innan man är inskriven i alla datorer så att man kan gå till doktorn utan problem och få sjukpenning och allt vad det är. Man kan ju inte ens ta ett telefonabonnemang utan att vara inskriven. Så det ska ni göra redan nu, ni ska skriva er på någon adress i Sverige från och med NU. Så snart ni bara kan. Det är väl inte helt koscher, men det är enda sättet för att livet ska kunna fungera så fort som möjligt.

Stora kramar och GRATTIS en gång till!

Anne said...

Allting faller på plats! Det har blivit lite av dominoeffekt för er, eller hur!?! Ljuvligt är det i alla fall. Så allra först, WOW och stort grattis till C och hans forskarpengar och status på det området.
Det känns verkligen som att pusselbitar faller mer och mer på plats. Huset som äntligen såldes och nu det här. Att ni nu har en liten plan i alla fall för vad som händer och vart ni styr kosan småningom.
Jag är väldigt väldigt glad å era vägnar! Jag förstår att du kan njuta av tillvaron på ett helt annat sätt nu, av allting i USA också.
Som du skrev, livet är komplext och komplexiteten är väl vad som gör det intressant och så spännande. Amen till det du skrev. Håller helt med dig!
Och nej, man behöver ju inte veta var man ska vara (eller vad man ens ska göra) resten av livet. Långsiktiga planer, de där riktigt långsiktiga, de behöver man inte alls.
Nutida nomader, som du skrev, det tycker jag låter så passande och rätt bra sagt.
Men de där lite mer kortsiktiga planerna, att veta var man ska vara de kommande åren i alla fall. Det tycker jag är skönt om man vet, så man kan planera runt det i alla fall. Samt framför allt om man själv har friheten, att man inte är bunden vid t.ex. ett hus man inte får sålt eller askig visumsituation som känns bräcklig (det problemet hade ju vi förut, det tycker jag var jobbigt, att känna sig utan makt och kontroll att själv bestämma var man skulle vara).
Sen vet man inte var man är om 10 år, men att ha lite aning om var man är de kommande 2-4 åren i alla fall (eller nåt sånt). Annars blir det lätt att man blir att känna sig hängandes (som även Saltis skrev).
Hur som helst, jag är jätteglad för er skull och ert nya äventyr som väntar.
KRAM!

Annika said...

Love it!!
OCh din lycka har länge lyst igenom dina inlägg! Man märker att du är så tillfreds med rubbet!

KUL med C!!
OCH kul med nya jobbet!
Grattis till honom!

Ja, vem vet var ni kommer att hamna sen?
Men nu är det NU, och du trivs här!
OCH sen blir det Stockholm igen!!
UNDERBART!!!

Visst kan man flytta med barn i bagaget. DET har jag många vänner som gjort...

Jag är så GLAD för er skull!!!!!
SÅ glad!

Kramisar!!!

Desiree said...

Saltis,tack så mycket. Det känns sååå skönt att pusslet har börjat lägga sig på plats. Jag förstår verkligen erat dilemma. Ni verkar ju trivas så himla bra i NY och har verkligen byggt upp ett bra liv och en mycket väl fungerande vardag så jag förstår absolut att ni vill stanna om det går. Men att skaffa green card är ett stort steg och visst kostar det en bra slant. Vi fick ju gå igenom hela processen innan vi flyttade hit men det gick ju väldigt smidigt för oss i och med att jag redan hade medborgarskapet. Men det var inte billigt med greencard och skulle man sedan också behöva hjälp på traven från advokat så blir det ju inte billigare direkt. Jag förstår att ni gärna vill ha ett lite längre perspektiv från era nuvarande arbetsgivare innan ni ger er in i greencard ansökan. Tror du att det kan finnas någon möjlighet att era nuvarande arbetsgivare skulle kunna tänka sig att delvis hjälpa er eller sponsra delar av det hela? Skulle du kunna förnya ditt visum då det går ut om 2.5 år? Hoppas att det löser sig på ett bra sätt för er. Men visst är det en stor fråga. Det är himla svårt att veta vad som är bäst.

Kram

Victoria, tack vännen. Det borde väl lösa sig på något sätt.

Petra, jag vet att du verkligen förstår hur det känns att inte veta eller kunna plannera inför framtiden. Ni har ju länge också haft det problemet men jag är också jätteglad för eran skull att ni nu vet ungefär när eran flytt går av stapeln. Vart man sedan hamnar om några år är en annan sak. Att få uppleva och se nya platser är otroligt berikande på så många sätt så det skulle jag gärna vilja få chansen att uppleva igen. Jag önskar er också stort lycka till med flytten för det krävs ju en hel del plannering att flytta från en kontinent till en annan. Tack så mycket för gratulationerna. Det känns som sagt helt underbart att äntligen igen kunna planera sin egen framtid och inte bara gå och vänta på ett hus som ska bli sålt och inte veta när.

Kramis.

Marianne, tack :-)
Så skönt att höra att det är fler som inte alltid planerar sitt liv mer än några år framåt. Livet kan faktiskt bli mer spännande ibland på det sättet. Tror du att du skulle vilja flytta till Sverige då din makes kontrakt går ut eller tror du att ni är mest sugna på att hamna någon annanstans i världen?

Tack för tipset. Jag har faktiskt redan skrivit in mig i Sverige. Gjorde det redan i sommras just för att jag hört att det kan strula. Så då är iallfall en av oss redan inskriven men nog får man ändå räkna med en del bryåkratiskt strul och problem då man ska in i systemet igen.

Anne, ja det kan man verkligen säga att det blev dominoeffekt eller ketchupeffekt av det hela. Helt otroligt att ALLT liksom skulle ske samtidigt. Fast när vi var mitt inne i det hade vi inte så mycket tid att fundera på det hela eller ens ta in det för vi var mitt uppe i flytten. Det känns verkligen underbart. Sådan otrolig skillnad på att ha en deadline eller att bara gå och vänta och inte veta om det handlar om månader eller år. Ni fick ju också gå igenom en sådan svår period att inte veta eller kunna plannera länge innan ni fick igenom era greencards. Det blir ju väldigt påfrestande då man går runt och väntar på antigen greencard eller att få ett hus sålt och inte kunna påverka så mycket själv. Men jag är så glad att det också ordnat sig för er med framtiden i USA. Både du och M verkar trivas så bra i Oregon och har verkligen byggt upp ett bra liv där. Tack och nu ska jag som sagt passa på att njuta av sista tiden här på ett helt annat sätt.
Kram

Desiree said...

Annika, tack. Det här känns helt rätt. Jag kan tänka mig att köra en sväng till i USA men då får det bli någon annastans än södern. Helst någonstans längst med östkusten om man finge välja. Synd att det inte blev något med det där jobbet som C hade sökt i Washington för dit hade varit toppen att få flytta ett tag, speciellt då du bor där! Men vi kör med dessa planer nu och sedan får vi se vart man hamnar och hur det blir med allt.:-)

Katarina said...

Grattis till Er båda! Jättekul!

Jag förstår allt plötsligt blir allt lättare. När man flyttar är det ju inte beslut för evigt! Som tur är.

Min make är ett sk. globalt barn, och har bott på många ställen runt vår jord, rastlösheten finns alltid där inom honom.

Jag orkar inte planera, det är svårast att svara på alla frågorna en del har runt omkring en om ens framtid.

Njut och fira..

Ditt inlägg var så fint skrivet!

Millan said...

Oj vilka goda nyheter!! Det maste kannas otroligt skont att veta att ni ar pa vag hem nu och inte bara i teorin utan att det faktiskt kommer att handa! Jag tycker att du har helt ratt installning till det har med var man vill bo och leva. Jag tror inte heller at man maste bestamma sig utan att vanta o se vart livet for en!
Det later dessutom som en jatte harlig plan att resa omkring lite innan ni flyttar hem. Det blir ett spannande ar for er!
Kram

Anna, Fair and True said...

Å vad kul! GRATTIS!! Ja, till C framför allt men till er båda.

Vad skönt att ni inte behöver stressa utan har till september på er. Du kommer säkert hitta något, det är jag säkert på. Vilket område är det du är specialiserad på förresten?

Jag är också lite som du, behöver inte har flerårsplaner utan tycker det är kul med att inte riktigt veta vad som händer bakom knuten. Två år är ett ganska bra tidsperspektiv. Moderna nomader var en bra term!

Desiree said...

Katarina,tack. Skönt att det som sagt finns fler som inte plannerar sitt liv i detalj allt för långt framöver. Globalt barn var ett bra uttryck. Ha en bra resa tillbaka till Filippineran.

Millan, jepp så himla skönt att det ordnat sig med både huset och försörjning i Sverige. Sedan får vi som sagt se hur länge vi stannar. Det beror på så mycket.

Anna, tack så mycket. Du får gärna sälla dig till klanen av moderna nomader. Jag jobbar som foraskare inom genetik just nu. Jag hoppas det ordnar sig med jobb för mig med till hösten. Ha det bra.

Christoffer said...

Det är riktigt kul och läsa att det går bra nu, att C har fått jobb och att ni får chansen att flytta tillbaka till Sverige för ett tag.

Jag måste säga att jag inspireras av sådana människor som er, som inte ser ngr hinder med att flytta till olika delar av världen för att jobb och för att testa på och leva där. och genom en blogg blir det så lätt att följa.

Hoppas det kommer gå bra med kommande äventyr.

So long