I fredgas när vi kom hem stod våra grannar och grillade. De såg att vi kom och bjöd genast över oss att äta middag med dem även om det inte var plannerat. De är otroligt snälla och gästvänliga här. En sådan spontan inbjudan tror jag knappast att vi hade fått i sverige. De hade bjudit över ett annat grannpar också och vi hade det väldigt trevligt hela kvällen. Men jag kommer inte ifrån att jag fortfarande känner mig annorlunda, känner mig som en utlänning då jag umgås med andra amerikaner. De är som sagt jättesnälla, gulliga och trevliga men jag känner inte att jag smälter in till fullo. Jag undrar om man någonsin kommer att göra det. Vi pratade med våra nya svenska vänner i helgen. De har bott här mycket längre än vad vi har (8 år) och vi passade på att fråga dem om de känner att de smälter in helt när de umgås med andra amerikaner. De säger att de fortfarande känner att de inte gör det. Jag har funderat en hel del på vad det är som skiljer oss åt och varför man får den där känslan av att inte riktigt passa in. Det är otroligt svårt att sätta fingret på vad det är. Med S och J, våra nya svenska vänner som vi bara träffat 3 gånger så smälter vi redan in mycket mer. Det är nog så att det är skillnader både i språk, kultur, upplevelser, tankesätt och värderingar som gör oss europer och amerikaner annorlunda. Det är jättekul att ha ett bra umgänge med våra amerikanska grannar. Vi lär oss massor och gillar dem mycket men jag undrar som sagt om vi någonsin kommer känna att vi verkligen passar in och fattar allt, den verkliga innebörden av vad de pratar om. S och J, vi är så glada över att vi träffat er och trivs verkligen mycket bra i ert sällskap.
Jag är helt klart invandrare i mitt nya land fastän jag är född här och har medborgarskap.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Kan bara hålla med dig. Trots att jag bott här i 10 år och varit gift med en amerikan så känner jag fortfarande att jag inte smälter in. Jag tror att det är många saker precis som du säger. Något jag märkt är att i Sverige kunde jag alla de där små outtalade "reglerna" människor emellen som man lär sig när man växer upp i ett land. Här kan jag de fortfarande inte trots 10 år. Det måste vara jätteroligt att ha svenskar så nära att ni kan umgås med dem. Det har jag saknat ända sedan jag kom till USA. Jag har blivit kompis med Anne (utvandrar Anne) men vi bor ju så långt ifrån varandra att vi ju inte direkt kan ses vilket är litet trist.
Jag säger som du, och Anne-Marie, det tar så lång tid att smälta in, och frågan är om man ngnsin kommer att smälta in? Det tror jag inte efter att ha varit här i en herrans massa år. Det är URTREVLIGT att umgås med amerikaner, men man når liksom aldrig ända fram. Jag umgås mest med svenskar eller andra europeer, men inte enbart. Men ngn bästis bland amerikanerna har jag inte.
jag tycker det är synd att vi USA och Canada bloggare bor så utspridda! Tänk om vi hade kunnat träffas allihopa. Vad roligt det hade varit!!! (och läskigt)
Interessant att veta att även ni andra som har bott här länge har samma upplevelse. Det blir väldigt svårt när man inte snappar upp de där små oskrivna sociala reglerna. Det är nog bara att inse att det är större skillnad än vad man först tror mellan amerikaner och europeer. Tycker inte att de amerikaner jag mött är ytliga bara att det är så mycket man inte förstår och att det därför är svårt att nå ända fram.
Tycker absolut att det är synd att avstånden är så stora att det är svårt att träffas. Jag känner mig dock väldigt glad att ni har blivit mina bloggkompisar. Jag ser fram emot att läsa vad ni skrivit i era bloggar varje dag och få "prata lite" med er genom att lämna en liten komentar eller fråga.
Post a Comment