Bild från DNTänk att vi snart har bott här i två år. Det känns som det både har gått lång tid och kort tid sedan vi kom hit. Lång tid för att det hänt så mycket sedan vi flyttade hit och samtidigt som om vi ganska nyligen kommit och äntligen landat och fått en ny vardag här. Jag kan ibland undra över hur länge vi kommer att stanna här. Kommer vi flytta hem eller kommer det som en gång varit vårat hemland att bli något avlägset och något som känns allt mindre som hem allt eftersom åren går?
Utlandssvenskar är ett speciellt släkte av folk. Man lever under speciella premisser. Man både vinner och förlorar. Att bo och flytta utomlands är inte heller något för alla. Jag har sett och upplevt flera som packat väskorna och styrt hemåt igen för att det inte funkat på ett eller annat sätt. The american dream kan förvandlas och bli det american nightmare. Jag har nyligen fått uppleva en mycket tragisk och sorglig situation inom min närmaste krets där just detta har hänt. Det är väldigt sorgligt när det sker. Även om jag personligen inte påverkas så har det ändå berört mig. Det är nog därför delvis som funderingarna till detta inlägg dykt upp. Jag tror att det krävs att man man är någorlunda flexibel, anpassingsbar och har ett öppet sinne för att det ska funka om man bestämmer sig för att flytta utomlands. Man måste vara nyfiken och inse att det inte finns rätt eller fel sätt att göra saker och ting bara olika och annorlunda sätt. Kan man vara/bli utlandssvensk för länge så att det blir ett premanet tillstånd? Vart går i sådanafall den tidszonen/gränsen? Kan man befinna sig utomlands för länge så att det inte går att återvända hem eller är det så att man alltid kan flytta hem och lyckas bygga upp en tillvaro hemma så att man åter känner sig som hemma i sitt gamla hemland?
Skulle vi flytta hem nu inser jag att vi skulle uppleva en del av den omvända kulturchocken som man gör som hemvändare. Det går liksom inte bara komma hem och hoppa in där vi lämnade. Men just nu är våra planer att stanna några år till iallfall och sedan får vi se. Vad som händer och vart vi hamnar har jag ingen aning om. Jag tar en dag i taget och försöker njuta av det vi har just nu. Försöker att passa på att göra saker, upplevelser och resor eftersom vi inte vet hur länge vi kommer att bo här. Just nu vill vi bo kvar här i några år till. Att flytta hem efter två år skulle vara alldeles för tidigt. Men för mig är det fortfarande viktigt att få komma hem till Sveige en gång per år. Få träffa familjen, få andas den svenska luften och uppleva Sverige. Även om jag inte känner lika mycket hemlängtan som jag gjorde under vårat första år så känner jag mig ibland fortfarande ensam och isolerad härborta. Jag kan verkligen sakna vänner, familjen och arbetskamrater så som jag hade i Sverige. Jag hoppas att jag en dag kan få bo närmare min familj iallafall. I dagens läge har jag svårt att säga att jag kommer bo kvar här för alltid. Som det känns nu är iallafall mitt mål att flytta tillbaka till Europa om några år. Jag kan ibland känna att jag saknar det europeiska tänket och kulturella atomosfären. När man flyttar till en annan kontinent så kryper världen och jag ser numer på europa på ett annat sätt. Att tex bo i Holland skulle innebära att jag skulle komma betydligt närmre min familj och att jag skulle kunna åka hem fler gånger per år och förhoppningsvis också ha lite mer semester än vad man har här. Att vara utlandsvensk ger en ett nytt perspektiv på sitt hemland. Man upptäcker både bra och dåliga sidor. Man ser saker och ting som man tidigare tagit för givet.
Det känns trist att vi inte kommer att få uppleva och vara hemma till midsommar i år. Det är ju trots allt den svenskaste av alla högtider. Men vi får istället försöka anordna ett midsommarfirande här för det lilla gäng utlandssvenskar vi lärt känna. I år kommer vi istället att få uppleva 4:th of July och det är något jag ser fram emot. Sedan har jag ju också min Sverigevistelse i augusti att se fram emot. Ibland behöver man liksom få ventilera lite av alla tankar som ibland snurrar i huvudet på en.
18 comments:
Å Desiree, jag förstår så väl hur du känner och tänker ang detta. Jag känner likadant. Jag trivs superbra här. Nu. Och för tillfället har vi inga planer på att återvända till Sverige. MEN om jag tänker framåt så kan jag inte tänka mig att stanna här för alltid. Då lockar Sverige. Av flera skäl. framförallt känner jag detta än starkare nu när vi ska ha barn. Jag vill att vårt barn ska få en naturlig och självklart kontakt med mormor och farmor samt faster där hemma. Och att de ska få möjlighet att lära känna och upprätta en relation till vårt barn. Det är ju något man inte hinner om man åker hem en gång per år och då kasnke stannar en vecka i Stockholm och en i Skåne.
Men självklart inser jag att det kommer bli oerhört svårt och jobbigt att komma tillbaks till Sverige också. man har förändrats så mycket sedan man flyttade hit. Utvecklats. tror man kommer tycka att mycket i Sverige känns "fjuttigt" och att många man träffar på kommer upplevas som ganska trångsynta. En av de saker jag insett sedan jag flytttade hit är att Sverige ju verkligen är ett otroligt homogent land. Kulturellt och åsiktsmässigt. Det är tyvärr inte särskilt högt i tak vad gäller förståelse och flexibilitet i tanken för andras åsikter eller idéer. Man ska liksom passa in i mallen annars tycker folk man är konstig. Det känns lite trist.
Men som sagt, man får se vad framtiden kommer visa. Och jag håller med om att Europa känns mer som "ett land" härifrån sett. Så jag skulle även kunna tänka mig att bo i ett annat europeiskt land. '
kram!
Nu har jag varit här i femton år på heltid, och det tog många år att landa. Jag har tänkt skriva ett inlägg om det, om att "landa". Jag känner också flera svenskar som flyttat hem igen, och alla har haft mer eller mindre tufft att återanpassa sig.
jag har hört att den "magiska gränsen" går vid 7 år, efter det blir man rotlös. Vet inte om det är sant då flera av mina vänner varit här betydligt kortare än så när dom ´flyttade hem.
Jag skrev ett inlägg om att flytta tillbaka för ca ett år sen, när Anna som flyttade hem till Hälsingland var i USA för att hälsa på oss alla.
Det är nog det där "fjuttiga" och trångsynta som Saltis skriver om som är svårast. DET kan jag tom känna på mina semestrar därhemma.
Det var ett tag som jag verkligen, verkligen ville flytta hem...men nu vet jag inte längre...
Saltis, jag tror att vi flesta utlandssvenskar har eller har haft dessa funderingar i olika omgångar. Jag förstår att detta ställs ännu mer på sin spets då man har barn. Det räcker inte att åka hem någon gång per år och stanna någon vecka här eller där för att kunna bygga upp en relation som man vill att ens barn ska få med far och morföräldrar. Ibland kanske man inte ens kan åka hem varje år. Jag gillar USA men det ligger lite för långt bort helt enkelt. Men visst kommer det bli tufft den dagen man väljer att flytta hem med den omvända kultur chocken med allt vad det innebär. Det är ju också mycket möjligt att man idealiserar sverige mer än man borde då man befinner sig utomlands. En av nackdelarna med Sverige är ju att det inte är speciellt högt i tak då det gäller flexibilitet. Att det många gånger är för mycket mallar och ramar som ska hållas. Vi får se vad som händer helt enkelt. Några år till ska vi iallafall bo här. Framtiden är så svår att förutsäga. Man kanske tycker något helt annorlunda om ett par år eller befinner sig in en helt annorlunda situation som förändrar ens tankar och åskiter.
Annika, jo jag minns att vi disskuterade detta ämne för något år sedan också. Jag kände att det var dax att göra en liten uppföljning nu vid mitt andra år. Finns ju verkligen både för och nackdelar med att eventuellt flytta tillbaka till Sverige. Lätt kommer det ju defnitivt inte vara. Kanske skulle jag kunna tänka mig att bo här lika länge som du gjort om jag visste att jag kunde få sommarmånaderna i Sverige men som det är nu med högst två veckor hemma per år tycker jag är för lite eller att kanske inte ens kunna åka hem varje år. Men några år till vill jag bo här och jag trivs bra men ibland kan det kännas lite ensamt och isolerat som sagt.
Jo, jag vet, Desiree. Utan mina sommarmånader därhemma hade jag säkert känt annorlunda. DET kan jag lova dig. Som det är just nu tycker jag att jag har det bästa av två världar. Jag är tacksam, så tacksam att jag kan göra så här...
Mycket bra inlägg Desiree.
Det här känns ständigt aktuell, man kan inte tjata ut det här ämnet. Jag är glad du tog upp det och skrev om det igen när det ytterligare lite tid gått här i landet och du närmar dig 2 år. Jag hoppas du skriver om det här igen senare för det är väldigt intressant höra vad du känner, tycker och upplever eftersom jag ju är i liknande situation och känner jag ofta behöver "bekräftelse" på att andra också tänker på sånt här.
Avståndet ja, det är långt. Oavsett var i Amerika man bor så är det långt hem och hela stora Atlanten emellan. Min mamma frågade faktiskt häromdagen "när flyttar ni hem". Hon försökte spela tuff och det viktigaste är ni bor där ni mår bra, trivs och har det bra tillsammans. Jag är glad hon har den attityden, men jag märker ju ändå hon saknar mig/oss och det gäller väl alla föräldrar och barn (om man har en bra kontakt i alla fall) att man vill bo nära varann. I alla fall lite närmare än nu. Om inte annat så begriper man väl det till fullo när/om man själv får barn nån dag.
Jag håller helt med dig att alla europeiska länder känns nära hem, det känns som det skulle vara som att bo i grannbyn bara...
Jag kan ibland känna att jag förlorat många vänner där hemma, inte kanske förlorat men med många är kontakten inte vad den borde mer och ju fler år som går, desto mer förändras det antar jag. På samma gång har jag inte ersatt det med nya, nära relationer här (förutom ett undantag, min svenska vän). Det kan göra att jag ibland kan känna jag plötsligt inte har nåt mer, varken här eller där hemma. Inget kvar därhemma att återvända till men heller inget starkt här.
Jag tror dock att det är en fas, att det efter några år känns och är annorlunda.
American dream kan nog bli nightmare för vissa människor, oerhört jobbigt om det blir så. Visst, ibland blir det så även om man är öppen och försöker ge allt i det nya landet. Men ofta tror jag det handlar om en själv också och att man kanske inte gett det chansen från början, inte varit tillräckligt öppen för att komma in i allting, inte insett det är annorlunda (inte sämre/bättre, bara annorlunda) och bara varit kritisk och negativ. Då kommer man ju aldrig trivas. Vissa kanske har problem med sig själva, sina förhållanden eller annat. Det kan aldrig repareras eller lösas med hjälp av en flytt heller utan snarare är det nog tvärtom att det bara blir mer elände.
Ja, utöver att jag mer eller mindre håller med alla som hittills kommenterat, så måste jag tyvär säga att jag ofta känner det så som Anne beskriver; att jag inte riktigt hör hemma någonstans längre.
Nu är jag ju uppe i de där magiska 7 åren som Annika pratar om (beroende lite på hur man räknar - var ju hemma ett av de åren rent fysiskt, men inte mentalt...). Kanske är det det som spökar.
Eller kanske är det bristen på besök under alla dessa år, som fått mig att sätta frågetecken vid folks intentioner och egentliga känslor för en. Jag vet ju att jag har en familj och massor av goda vänner i Sverige, men samtidigt känner jag mig ofta så sviken och känner att jag närmast vill börja om helt på nytt om jag någonsin flyttar tillbaks.
Sedan är det klart at jag, när jag valde att få barn med en person där ett helt annat land var vår "minsta gemensamma nämnare", så var ju det också att ta ett enormt stort beslut. Vi har ju aldrig levt tillsammans i Sverige och vi som familj har ingen gemensam identitet där, så tror det bara därför skulle kännas som ett stort steg att ta, att flytta dit. Något som kan splitta eller förena.
Det här ämnet går att ta upp många gånger och allt eftersom man bor utomlands förändras det ju hur man ser på sig själv, Sverige och det land man bor i. Det tog mig lång tid att verkligen acceptera att det var i USA jag bodde. Väldigt lång tid faktiskt. Men allteftersom jag varit här har jag mer och mer börjat se USA som mitt hem. Visst säger jag att jag åker hem till Sverige men det är lika mycket att jag åker hem till USA. Att komma tillbaka till Sverige efter många år utomlands kan nog vara jobbigt på många sätt. Sverige är inte som det var när man lämnade landet. Jag lämnade Sverige 1997 och mina referensramar är från det året. Mycket har hänt sedan dess. Jag tror det är jätteviktigt för oss utlandssvenskar att kunna diskutera det här. Det är en mycket stor omställning att lämna sitt hemland och försöka skapa ett nytt hem på en annan kontinent.
Tack för alla era svar. Det betyder mycket att få höra hur ni känner och att få ventilera lite av dessa tankar med er. Som ni märkt så har bloggen till stor del hela veckan handlat om Sverige och det hela började väl med min hemlängtan som slog till redan förra veckan. Ibland börjar liksom tankarna snurra och man kan känna sig lite splittrad över vart man hör hemma och vart man vill att hemma ska vara egentligen.
Annika, jag hoppas att jag inte trampade dig på tårna på nåt sätt. Jag vill inte missunna dig dina sommarmånader du har i Sverige. Självklart skulle jag också önska att jag kunde ha det så men jag menade bara att ytterligare en faktor är att är kombinationen mellan allt för kort semester och väldigt stora och långa avstånd hem som försvårar kontakten med dem där hemma.
Anne, bra att det inte känns tjatigt att dra upp detta ämne igen. Du lyckades sätta ord på mina känslor i ditt svar väldigt väl. Det är väl det där att man känner att man förlorat eller förlorar kontakten med många i Sverige på något sätt samtidigt som det inte ersätts av nya kontakter som gör att jag kan känna en viss ensamhet emellanåt. Att man inte har något kvar hemma men ännu inget riktigt startk här precis som du så väl uttrycker det. Jag hoppas att det är en fas som går över så småningom. Visst är det nog så att det beror mycket på en själv om man kommer att trivas eller inte eller hur mycket man trivs. Man måste vara beredd att anstränga sig, vara flexibel och öppen.
Lullun, jag är glad att både du, Annika och Anne-Marie som bott utomlands en längre period kommer med era perspektiv och erfarenheter på detta ämne. Jag förstår att det känns mest naturligt för er som familj att bo på Grönland eftersom ni alltid gjort det. Att flytta både Holger och Aaju till Sverige skulle betyda en stor omställning för hela familjen och ett stort ansvar för dig. Att det på sätt och vis blir smidigare för dig att bo kvar. Att få barn tillsammans med någon från ett annat land är förutom själva familje frågan i sig också ett stort beslut över vart man ska bo. Vem som ska "offra" sig på sätt och vis och vad gör man om förhållandet inte håller i längden. Det blir onkeligen många svåra och tuffa frågor som dyker upp kan jag tänka mig. Men ibland måste man våga ta chansen för det kan ju bli riktigt bra också. Jag förstår att du känner dig något sviken eller besviken över att dina nära och kära inte kommer och hälsar på. Jag är dock tacksam över att både min och Calles familj varit här och att vi också har haft några kompisar som kommit och besökt oss. Sådant betyder mycket.
Anne-Marie, jo att komma hem efter en lång tid utomland är nog inte alls lätt. Både man själv och Sverige har förändrats. Även om det bara har gått två år för mig och Sverige inte har hunnit förändras så mycket så vet jag att jag själv har förändrats och att det jag på sätt och vis flyttade från inte finns kvar. Att flytta hem nu skulle på sätt och vis innebära att man skulle delvis få börja från början. Jag förstår att du nästan känner dig mer hemma här nu efter ha bott här så länge. Men jag är som sagt både glad och tacksam att jag kan disskutera detta med dig och övriga utlandssvenskar. Det känns viktigt och alla era synpunkter är viktiga att få höra.
Desiree, egentligen kan/ska jag val inte ge en kommentar till det har. Ar ju inte utlandssvensk.
Tycker anda att det liknar mycket av vad jag sjalv upplevt och sett i mitt liv.
Sjalv flyttade jag hemifran vid 17 ar pga studier. Fanns inte de utbildningar jag ville g� i den norrlandskommunen. Hamnade efter ett antal ar i Vastmanland. Fick tv� barn. Trots antal semesterdagar sa larde inte mamma och pappa kanna sina barnbarn riktigt. Hon dog innan pensionen. Pappa lite efter. Resa "hem" och "hem" tog tva dagar. Uppdelat pa aret blev det inte manga dagar med morforaldrarna. Trots att de ocksa besokte oss. De larde inte kanna barnen pa riktigt.
Kan jamfora nu nar jag har ett barnbarn i Norrland, kanner honom inte alls, om jag jamfor honom med mina tre styvbarnbarn (min mans barnbarn), de bor 1,5 mil harifran, ligger ofta over har, vi traffas valdigt ofta, och konstigt nog kanns de som mina enda "riktiga" barnbarn. Det ar avstandet och frekvensen som gor det.
Mina styvdottrar, mammor till styvbarnbarnen har finska morforaldrar. Dar jag vaxte upp fanns inga finlandare. Det har ar en bruksort, sa hit flyttde manga. Tillfalligt trodde alla. Nu ar de gamla, bor fortfarande kvar, och barn och barnbarn raknar sig som helsvenskar.
Nar jag tanker pa mig sjalv och manga andra ar vi invandrare i vart eget land, eftersom det inte finns/fanns utbildning och arbete dar vi kanske ville bo.
Min farbror och faster flyttade som sa manga andra fran Norrland till sodra Sverige f�r arbetets skull. Nar de blev pernsionarer flyttade de upp igen, och vantrivdes valdigt. Antagligen trodde de att allt skulle vara som vanligt, som det var innan de flyttade "ner".
Trevlig helg onskar en invandrare inom Sverige.
Oj, det var mycket här. Ett viktigt ämne och en bra dialog att hålla vid liv. Var ska jag börja? Först och främst att jag instämmer med det som redan sagts.
Jag tror att det är svårast de första åren. De två första åren åkte jag hem ofta, ofta. Vi bodde i Bulgarien då, så det var förhållandevis lätt. Men med tiden och med nya länder har jag nog bott in mig och vant mig vid situationen. Längtar inte till Sverige som sådant lika ofta och känner mig rätt nöjd med att vara där jag är. Förutom min omvända hemlängtan sedan vi flyttade till Kairo förstås, jag längtar hem till Istanbul ...
Många företag har en regel om max antal år man får bo på en plats. Min mans företag har fem år som maxgräns, något jag tror är väldigt vettigt, även om det blir ett himla flyttande. Det är ju Sverige som är vårt hemland, inte Turkiet. Och det kan bli konsekvensen om man bor väldigt länge på ett ställe, man rotar sig "för mycket". Den här konsekvensen är ju positiv eller negativ beroende på ens situation, om man är gift och har familj i ens nya land är det naturligtvis bara positivt. Negativt till viss del om man lever zigenarliv som vi. Jag rotade mig så mycket i Istanbul att jag till och med har en guddotter där! Då blir det lika svårt att lämna som att lämna Sverige.
Att flytta hem till Sverige tror jag går bra hur länge man än har varit ute, men man måste vara beredd på att det är helt annorlunda, som alla redan har noterat. Jag träffade en kvinna som hade bott 30 år i Turkiet och sedan flyttade hem. Det tog några år, allt var lika nytt som det hade varit en gång när hon flyttade till Turkiet, men precis som då gick det att lära sig igen. Jag har hört att den där magiska gränsen går vid 10 år. Vem vet, det är nog individuellt.
Det viktiga är nog att komma ihåg att Sverige finns kvar. Vi kan alltid flytta hem om vi vill eller behöver. Broarna finns kvar och även om man har tappat en del kompisar på vägen så finns de riktiga vännerna alltid kvar. De försvinner inte och det är de som är (förutom familjen förstås) viktigast.
Allt blir lite mer komplicerat när man har barn, naturligtvis. Själv har jag ju inga småbarn, men visst längtar jag efter min son och hans familj så det gör ont!
Lisa, tack för att du delade med dig av din historia och dina erfarnheter. Naturligtvis kan liknande situation som jag upplever här ske även inom Sverige då avstånden också kan vara stora förhållandevis.
Marianne, tack för att du också svarade. Du har ju ytterligare ett perspektiv att ge som bott i ett flertal olika länder under årens lopp. Visst kan man som du också rota sig och fästa sig vid ett annat land än Sverige väldigt mycket som du gjort vid Istanbul. Tror du att du kommer att återvända dit någon dag och bo där? Kanske som pansionär? Det är ju som du säger både på gott och ont att flytta runt. Man får se massor av platser, får viktiga erfarnheter, lär känna många underbara personer och får upplevelser och minnen för livet samtidigt som man saknar de man lämnat bakom sig och familjen som man inte kan träffa lika ofta osv. Jag är jätteglad att jag är här nu och att vi bestämde oss för att flytta hit och ta chansen. Jag ångrar inte en dag att vi tog beslutet att flytta till Alabama för det har redan gett så otroligt mycket. Jag har ju bott i mellanamerika tidigare (4 år) och vet att det gick bra att återvända till Sverige och åter bygga upp en vardag där även om det var något av en omvänd kulturchock man upplevde första halvåret eller året. Hur länge har du bott i Egypten? Vet du vart ni tar vägen då era 5 år i Egypten har gått? Ha en bra helg.
Ah ett hett tema. Det är ju lite roligt eftersom ni och jag och E är i samma fas som er. Två år i slutet av juli.
Jag har tänkt väldigt mycket på hur länge man ska stanna och sånt tidigare men i år har det fallit bort mer och mer. Jag tror jag jag insåg att jag inte kom någonstans och att jag kör efter premissen att jag stannar så länge jag vill, den dagen jag inte vill bo här längre så flyttar vi.
Det måste inte vara till Sverige. För mig är världen öppen och än mer nu när jag prövat att flytta till ett nytt land en gång. För E var denna flytt det 3e nya landet förutom Nederländerna där han är född. Jag tror det betyder en del också för mig då jag ser hans erfarenhet och hur bra sånt kan fungera.
Vi funderar på green cards och sådant och som läget har varit än så länge har det inte lockat att flytta tillbaka till Sverige. Det jobbiga är saknaden av familj och vänner och precis som du säger, USA är så långt borta. Jag kan inte ens flyga direktflyg då inga internationella flyg går till/från New Orleans.
På dessa snart två år har jag varit i Sverige en gång i julas. Nästa gång blir nog i augusti. Att inte sakna Sverige vintertid är inte svårt alls hehe. Vi får se hur det går att åka tillbaka under sommaren och sen åka hit. Men jag är egentligen inte "orolig" att jag ska vilja flytta tillbaka ännu.
Det jobbigaste för mig hittills har varit när vänner och familj har det svårt och jag inte kan bara "hoppa" förbi och krama dom utan får sitta via telefon och video-chat och prata. Det är nog det som egentligen är det enda riktigt negativa.
Förresten så bor vi ju inte så otroligt långt ifrån varandra. Vore kul att ses nån gång!!
Jag bodde ju utomlands i sammanlagt 5½ år (först 1 år i USA, sedan Sverige 2 år och sedan Storbritannien och Belgien i 4½ år) och när jag kom hem våren 2003 så tog det 1½ år innan jag kände mig hemma i Sverige igen. Det var den där omvända kulturchocken som du nämner. Sverige kändes litet och alla var likadana, allt från mode till beteenden; dock tror jag att de där referensramarna finns överallt men det tar ju ett tag att se dem. Nåväl, samtidigt hade åren utomlands verkligen fått mig att reflektera över Sverige och se det på ett nytt sätt, både negativa och positive aspekter.
Nu prick 5 år sedan är jag både jättenöjd över mina år utomlands samt att jag nu bor i Sverige. Jag vill gärna ut igen men jag vet att jag kommer att återvända till Sverige pga allt från att där finns familjen till att vi har det så himla bra i Sverige med allt från föräldraförsäkring till sjukvård osv.
Som Annika skrev kände jag mig ganska rotlös när jag hade återvänt till Sverige. Kändes som att Storbritannien (där jag bodde längst) inte var det riktiga hemma men inte Sverige heller. Men nu känns ju Sverige definitivt som hemma. Men samtidigt kan ju hemma vara lite överallt beroende på var man har familj och vänner osv. Jag tror att människan är mycket anpassningsbar. Men det kan ju vara så att det går någon slags magisk gräns någonstans men det kan nog bero på många olika faktorer.
Har du bott både i Holland och Sverige då alltså? Bor de flesta familjemedlemmar i Holland snarare än Sverige?
Nu har jag äntligen tid att svara. Har haft huset fullt av gäster (urtrevligt).
Jag tror inte att jag kommer att flytta tillbaks till Istanbul. Jag tror att vi kommer att flytta runt lite till och sedan hem till Sverige, eller hem till Sverige efter Egypten. Det är ingen som vet, min man är inte så att säga fast anställd utan företaget har som policy att man söker nya platser när kontraktet går ut. Han har alltså inte ens en garanterad plats i Sverige att komma hem till. Det har gått bra hittills och jag tror nog att det kommer gå bra i fortsättningen också, jag är inte orolig.
Har alltså ingen aning om var vi hamnar om 3-5 år. Hur länge det blir här beror ju på hur affärerna går. Det kan bli allt från Kina till Svedala. Tyvärr är nog inte USA aktuellt, det hade varit lite skoj och lätt med tanke på språket ...
Nu har vi varit här i åtta månader, vi kom hit i augusti 2007.
Det Anna Fair and True skrev i sitt första stycke om att alla platser har sina referensramar och därmed både positiva och negativa saker, och att det tar ett tag innan man ser dem tror jag stämmer väldigt väl. När man flyttar hem till Sverige och suckar över den lilla ankdammen tror jag det kan vara bra att komma ihåg att det blir ankdammar på alla ställen i hela världen. Det tar bara ett tag att se dem. Till och med de där glamourösa superstjärnorna i Hollywood har sin lilla ankdamm.
När jag hör någon som ska flytta ut brukar jag alltid väldigt tydligt tala om att det är viktigt att ha något att göra. Något eget. Inte bara leka hemmafru, vilket kanske är roligt några månader. Sedan måste man ha något. Det spelar ingen roll vad det är tror jag. Allt från att knyppla till ett jobb, det viktiga är att det är ens eget, något man själv tycker om att göra och som känns viktigt och meningsfullt för en. Många av dem som ledsnar tror jag gör det just av den orsaken. Det är inte kul att gå och vänta på mannen hela dagen eller leka lyxhustru med luncher och cocktails och ansiktsbehandlingar, då blir det tråkigt och då vill man bara hem. Hem, tillbaks till jobbet, till arbetskamraterna. Jag vet flera sådana fall.
När jag flyttade från Sverige tänkte jag som så att nu får jag tid att se vad jag kan, vem vet, jag kanske är modedesigner eller barnboksförfattare som bara inte har haft tid att utveckla talangerna. Jag är ingetdera, men jag har hittat mina översättningar som jag tycker är jätteroliga att göra. Det är "mitt".
Och visst får man hemlängtan även om man stormtrivs. Det ena motsäger inte det andra. Drömmen vore att det blir som i Startreck, att man kan "beama" sig till en annan plats, så man kan vara överallt där man vill vara ...
Ha en riktigt skön helg!
Jag vill bara tillägga till det jag skrev sist för att undvika missförstånd:
När jag skriver "leka hemmafru" menar jag så som jag gjorde de första månaderna i Bulgarien. Däremot kan man vara hemmafru och ägna sig åt hus och hem och barn därför att det är det som ger en mening med livet. Det är en helt annan sak och ingår i det jag menar med att ha något "eget" som ger en mening. Det viktiga är enligt mig inte VAD man gör utan att man har något att göra som man blir glad och tillfredsställd av. Vad det är, det är ju väldigt individuellt.
Jag har missat att kommentera på det här mycket tänkvärda inlägg och alla kommentarerna. Jättebra skrivet Desiree!
Jag har ju också passerat den magiska 7-års gränsen, och även 10-års gränsen som Marianne nämner om man räknar med alla mina utlandsvistelser och jag kan väl bara hålla med om att jag nog skulle ha svårt att flytta tillbaka till Sverige. MEN, som Marianne skrev, det skulle inte vara omöjligt - det skulle väl "bara" nästan vara som om jag flyttade till ett annat främmande land...
Jag har dock inga planer på att flytta till Sverige, det hade jag inte ens innan jag träffade O - så jag kan inte riktigt skylla på honom. Och han är faktiskt mer positiv till att bo i Sverige ett tag än jag, han är ganska nyfiken på Sverige (som ni kanske har märkt med hans förkärlek till Ikea, Kalles och Herrgårdsost, ha ha). Vår framtidsplan är ju att flytta till Spanien och bosätta oss där - jag är nyfiken på att se om det kommer vara lättare eller svårare att flytta dit med en spanjor (som bott utomlands i snart 8 år).. Det kanske blir HAN som får en kulturchock (à la den vi alla pratar om, om vi skulle flytta tillbaka till Sverige)?
Nu blir det långt men jag måste bara nämna hur det var att flytta tillbaka till Skåne och Lund efter 2 års studier i Linköping - tillsammans med min dåvarande östgötska pojkvän; där var det just JAG som hade problem eftersom jag inte ansträngde mig särskilt mycket att få nya vänner etc eftersom jag tyckte att jag hade flyttat hem. Men mina gamla kompisar hade ju då hittat nya kompisar och hade inte lika mycket tid för mmig som förut.. Så oavsett om man flytta inom landet, eller från utomlands och hem eller tvärtom - så måste man komma ihåg att det är ens eget ansvar att hitta nya vänner. Det behöver inte betyda att de gamla vännerna inte är ens vänner längre men de kanske inte kan ge en 100% uppmärksamhet som förut.
Ojoj, jag skrev visst en uppsats ;-)
Vill bara tillägga att ja, när vi flyttar "hem" till Europa kommer det verkligen att kännas som om vi bor nästan hemma i Sverige ;-) Det är ju så skönt att kunna åka hem till Sverige över en helg bara.
Kloka ord från Petra!
Post a Comment