Monday, May 19, 2008

Äventyrlig cykeltur

Igår bestämde vi oss för att åka på cykeltur till Oak Mountain State Park. Vill man ut och cykla, springa eller vandra så åker man ut till en state park som är stora naturområden där det finns dessa möjligheter. Oak Mountain ligger inte långt från oss, ca 15 minuter med bil. Detta är ett riktigt stort naturområde. Här finns en golfbana, stall, vandringsleder i skogen, cykelbanor på väg samt i terräng. Det är vanligt här i USA att man åker ut till en sådan här typ av park då man vill komma ut i naturen. Det krävs att man har bil för att kunna komma ut till naturen och sedan kostar det 3 dollar per vuxen i inträde till parken. Man kan också köpa ett årspass som blir lite billigare.

Cykelturen blev dock inte riktigt som vi tänkt oss. Först cyklade vi en bit på vägen och det var skönt och vackert väder. Efter ett tag slutade cykelbanan längst med vägkanten och vi bestämde oss för att köra lite i skogen eftersom vi båda hade mountainbikes. Vi kollade lite snabbt på en karta och hitade en led som verkade ok och som senare skulle korsa bilvägen så att vi kom ut på den igen. När vi kom in i skogen var det otroligt vackert. Skogen påminde om svensk bokskog i skåne. Vi passerade förbi bäckar och vattendrag med vackra små vattenfall. Tyvärr blev det inga bilder då jag inte hade kameran med mig. Det visade sig snart att vi varit ganska dumdristiga och oerfarna. Vi hade inte tagit med oss tillräckligt med vatten, ingen mobiltelefon, ingen GPS, ingen karta, ingen myggspray. Leden vi valt blev bara värre och värre. Den var smal, brant och stening. Det gick på flera ställen inte cykla alls. Vi började bli smått oroliga och ångra oss då leden gick upp för ett berg. Vi hade kommit så pass långt att det inte var någon idé att vända heller. Det vara bara att fortsätta framåt och släpa/bära cyklarna uppför berget. Att stanna och vila var det inte heller direkt tal om då vi inte visste hur långt vi hade kvar och vi visste att det skulle mörkna om två timmar. Inte kul alls. Detta blev ingen vidare cykeltur. Jag kände mig istället som någon bergsget. När vi äntligen kom till punkten där denna led korsade vägen så såg vi att just den här leden var markerad som olämplig för cyklar. Ja det fattade man verkligen varför.

När vi till slut kommit tillbaka på vägen och sedan fick återse våran bil blev jag riktigt lycklig. Då var kl 19 och vi hade ca 1 timme innan det skulle bli helt mörkt. Idag känner jag mig riktigt mörbultad och har fullt med blåmärken efter denna cykeltur/bergsbestigning. Vi har dock lärt oss våran läxa och till nästa gång ska vi vara bättre utrustade. Det var som sagt otroligt vackert härute så jag ska få med mig kameran också nästa gång. Det var superskönt och kul att få komma ut på det här sättet. Jag hade faktiskt inte testat att köra mountainbike i terräng innan. Detta blev ju inte direkt någon snäll nybörjartur men det var kul ändå.



Det blev bara en bild. Tagen precis innan vi gav oss ut på vad som skulle bli en riktig strapats.

17 comments:

Marie said...

oj då! det låter inte så mysigt! hoppas det går bättre nästa gång!

Saltistjejen said...

Tur att ni hanna fram till vägen innan mörkret kom!!!
Jag älskar att cykla i terräng. Tycker däreomt att landsvägscylking verkar urtrist. MEN Desiree, ajabaja *viftar med pekfingret* aldrig ge sig ut i okänd terräng utan minst en karta!!!! OCH vatten!
Tur allt gick bra ändå, och nästa tur lär bli riktigt bra nu när ni har koll på vad ni verkligen behöver ta med er! :-)
KRAM!

Hönsakadorran said...

Vilket äventyr ni gav er ut på. Tur att ni hann fram innan mörkret, det hade inte varit så roligt att övernatta där.
Kram

Desiree said...

Marie, ja det var inge vidare. Men det går nog bätte nästa gång.

Saltis, ja usch ja du har så rätt och det insåg vi. Vi gjorde en massa dumma misstag som defintivit inte ska upprepas. Vi fick verkligen oss en läxa.

Hönsakadorran, ja shit inte hade man velat bli kvar och övernatta i skogen.

Petra H said...

Usch, vad jobbigt när det inte blir som man har tänkt sig - och så dum man känner sig efteråt (och som man förbannar sig själv under tiden)! Men, alltid lär man sig en läxa inför nästa gång! Hoppas att ni inte ger upp cyklingen nu utan att ni testar igen, lite bättre förberedda ;-)

Anne said...

Huu, rena skräckupplevelsen! Jag kan riktigt känna hur ni måste ha känt, när det blir sådär kan jag inte längre njuta eller betrakta saker i omgivningen. Adrenalinet (eller rädslan) pumpar för fullt och man är bara fokuserad på att fortsätta, fortsätta så man kommer ut ur den förbaskade skogen nån gång. Glädjen att sen komma ut på vägen eller se sin bil igen är enormt skön.
Jag har stor respekt för omgivningarna här i landet, dessutom är man ju ingen gammal erfaren local så det är lätt känna sig osäker när man är ute tycker jag. Jag tror nog aldrig jag skulle känna på det sättet i en svensk skog, men här är det otryggare för att det är okänt och man inte vuxit upp och inte "kan" naturen på samma sätt kan jag tycka.

Vi har också gjort den här missen som ni gjorde i lördags. Det var en väckarklocka att man verkligen behöver ordentlig research innan så man vet hur terrängen är och har bra kartor och inte gör nåt på chansning.
Kommer du ihåg familjen Kim som körde vilse i vildmarken i Oregon och bergen strax före Thanksgiving 2006?
Vi hade nyss flyttat hit, bara varit här några veckor då den här händelsen fick allt mediautrymme. Jag blev livrädd och tänkte hjälp, kan man dö om man kör vilse. Är naturen så "hård" här om man gör misstag.
Stekande hetta, värmeslag, vätskebrist eller överraskande kyla, snö, farliga djur, långa och stora avstånd. Amerika i ett nötskal. Men...Samtidigt så
mycket fantastisk skönhet och mycket möjligheter till naturliv och underbara upplevelser som man inte kan hitta nånstans i Europa vill jag påstå, men också skrämmande och helt andra förberedelser krävs kanske än man är van vid från svenskt naturliv.
Men låt er inte nedslås, hoppas ni kan få mysiga och trevliga cykelrundor i fortsättnigen.
Oooops, sorry lång kommentar...

Annika said...

Gulp, vännen, jag känner nästan rysninar när jag läser vad du skriver. Bara en timme innan mörkrets inbrott...
Ingen mobil!!?? Inget vatten.
Det här lär ni nog aldrig göra om. Cykla, SURE, man aldrig mer utan mobil, vatten och karta.

KRAM!!! Jag är så glad, så glad att allt gick så bra ändå.

Desiree said...

Petra, ja nästa gång kommer vi verkligen inte ge oss ut oförberedda.

Anne, ja precis så kände och tänkte vi som du beskriver. Man kunde inte längre njuta av den vackra naturen för man var så fokuserad på att komma tillbaka till vägen och få komma hem. Vad läskigt med den där familjen som dog i era trakter då de kört vilse. Ja de amerikanska vidderna och naturen kräver sin respekt. Det inser man till fullo efter en sådan här grej. Nej vi kommer inte att nedslås nu vet vi att det bara inte är att bara hoppa på cykeln utan packa vettigt och göra sin research.

Annika, tack. Vi är flera viktiga erfarenheter rikare denna gång. Jag är glad att det gick bra och att det blev slutet gott allting gott. Det var läskigt också för att vi i princip var ensamma ute på denna led. Vi passerade bara en grupp i början men sedan såg vi inte skymten av någon.

annebelle said...

Oj, vilken dramatisk upplevelse! Jag hade också blivit mycket lättad av att se den kära trygga bilen. :-)

Marianne said...

Då sitter vi här och är möra i kroppen båda två i dag. Men vilken TUR ATT ALLT GICK BRA! Maken var med om en sådan vandring när han var alldeles ny i Bulgarien, han gick glatt uppför berget en vacker söndag och glömde alldeles att titta på klockan. Plötsligt var det mörkt när han var på nerväg och han visste inte riktigt var han befann sig. Det tog honom dubbelt så lång tid att komma ner som att gå upp, och han var hemma vid midnatt någon gång.

Annars låter det mysigt med cykeltur i skogen. MED mat, vatten, karta, kompass, mobil och myggsprej ... Du får inte slarva bort dig i vildmarken!

Sporty Spice said...

Haha. Hur många gånger har jag inte gjort precis samma sak? Man tycker att hoppsan, hejsan den här leden ser bra ut och så slutar det med att man går med cykeln på ryggen nedför ett stup! Fast det är ganska kul ändå tycker jag som gillar äventyr och utmaningar(efteråt iaf). Fast vatten och mobil ska man såklart altid ha.

Lullun said...

Ajaj. Det var många glömda saker på en gång. Men allt slutade ju (förhållandevis) väl så hoppas att ni kan skratta åt det nu och har lärt er lite tills det blir dax för nästa strapats! ;-)

Kommer ihåg när Holger och jag gjorde något likanande. Vi trodde att vi, som båda tror oss ha en inbygd kompass i kroppen (som om...), skulle hitta vägen till en badplats i Odense, Danmark.

Det var en stekande het sommardag & jag var höggravid med foglossning. Flaskan med vatten tog slut på ett huj och vi gick och gick och gick. Vi trodde ju ändå att vi var mitt i ganska en stor stad, men plötligt var bara allt öde. Det var skog och öppna fält, öde vägar osv. Så vi fortsatte. Vi gick och gick och gick. Runt, runt, runt. Men tillslut så kom vi fram trots allt. SKÖNT! (Bara för att upptäcka att vattnet i bassängen var för kallt för badkrukan Holger, så hade det inte varit för minigolfbanan hade det bara varit för honom att vända hem igen. *haha*)

Desiree said...

Annebelle, ja det blev ett kärt återseende av bilen.

Marianne, vilken tur att din make klarade sig bra även om det tog honom dubbelt så lång tid. Inte kul när det blir mörkt. Det måste varit jobbigt för honom. Nej usch sådant vill man inte vara med om.

Sporty, ah så även du som cyklar en hel del har råkat ut för detta med att kolla kartan för snabbt så att man hamnar på en led som inte alls är cykelbar. Man lär så länge man lever.

Ninnie said...

Ja men oj, det där verkar ha varit en kämpig cykeltur.Äventyr är ju roligt, men i lagom mängd... Vilken tur att ni kom hem till slut iallafall!

Fröken Anki said...

Fast du ser snygg och sportig ut på bilden!
Lätt att vara för ivrig när man vill ut och vara i naturen. Vi har gjort nåt liknande i en state park här, förra sommaren. Fast vi gick! En stig/led som vi inte trodde skulle vara så lång men det var den! Och det var kväll så vi tävlade mot ljuset vi också. Inte kul! Skönt att ni kom fram till bilen medan det var ljust, och med alla armar och ben i behåll. Terrängcykling är kul, men inte alltid så lätt att hålla cykeln upprätt.

Anna, Fair and True said...

Oj då, men något att berätta för barnbarnen i framtiden!

SweFlo said...

Oj vilket äventyr! Bra att det slutade OK! Jag har varit me dom likannde trapaser, när man ger sig iväg på en tur och det inte riktigt blev som man trodde. Elle rom man är ute och skadar en for eller nått. Inget kul alls...