Friday, January 16, 2009

Fredagstema - Längst Under...

Fredag och dax för fredagstema. Dagens tema är ”Längst under...” Inte någon lätt titel och ett ämne som kan tolkas på många olika sätt. Idag väljer jag att skriva om något väldigt personligt. Det som finns längst under på mig själv...

Det är ibland svårt att dra gränsen om hur privat man vill och bör vara på bloggen. Bloggen blir på sätt och vis ett fönster av ens vardag, liv och tankar. Man blir delvis en offentlig person. Alla får inblick i mitt liv medans jag själv inte vet alls vad ni har för er eller ens vilka allihop är. Men jag är medveten om att så är det när man väljer att ha en blogg och man väljer ju trots allt vad man skriver och hur offentlig/privat man vill vara.

Jag har under de senaste månaderna gått igenom en period av låghet och någon form av livskris. Jag försöker få grepp om situationen och tänka positivt. Vi går genom livet och möter olika svårigheter. Beroende på vart vi befinner oss i livet eller vilka erfarnheter vi har – så förhåller man sig till allt på olika sätt. Vi reagerar olika och agerar olika. Jag är glad över att 2008 är över och hoppas att 2009 kommer bli ett betydligt bättre år, gladare, positvare och lättare.

Livet som utlandssvensk långt ifrån vänner och familj är inte alltid enkel och smärtfri. En utlandsflytt medför en stor omställning som är en lång process. Att vi tog chansen och tillfället att flytta hit är inget jag ångrar på något sätt. Det har varit underbart. Jag har fått se och uppleva så mycket. Lära mig så mycket om både mig själv och en annan kultur. Fått tillfälle att möta och lära känna många fantastiska människor, se och uppleva platser jag annars aldrig skulle. Jag har fått så många fina minnen för livet. Men självklart finns det även en baksida på myntet. Saknaden efter vänner och familj är ibland väldigt djup. Det är lätt att känna sig ensam och isolerad då man befinner sig så långt bort från det man ändock definierar som ”hemma”. Kultur och människor här förväntar man sig kanske inte ska vara så olika. Men jag har upptäckt och fortsätter att upptäcka att det trots allt är större skillnad än vad jag någonsin förväntade mig. Att bygga upp en vardag och att verkligen känna sig hemma är en lång process som ibland funkar bättre och ibland sämre.

Jag och C har under hösten bestämt oss för att börja vår hemfärd mot Sverige och avveckling av vår tid i USA och Alabama. Detta är ett beslut som gradvis vuxit fram pga av ett flertal omständigheter. Vi har verkligen njutit av vår tid här och fått så många fantastiska upplevelser. Att flytta hit är något jag aldrig ångrat och det har gett mig många många otroligt berikande upplevelser. Jag fått chansen att se så många vackra platser och träffa och lära känna många underbara människor. Men det känns dock som jag har kommit till en punkt där det börjar bli dax att återvända till mina nära och kära. Min längtan och mitt behov att få bo närmare dem och att få komma tillbaka till Sverige har gradvis vuxit sig starkare mycket pga av privata och jobbrelaterade orsker som skett här. Jag har insett att jag just nu befinner mig i en punkt i mitt liv där jag behöver få komma hem. Jag vill inte gå in i allt för personliga detaljer här på bloggen men detta beslut känns helt rätt nu. Vårat hus har vi satt ut till försäljning. Även om detta kanske inte är de bästa tiderna att försöka sälja så får vi göra så iallfall. Vi är dock beredda på att det kan ta sin tid. Jag kommer att vara kvar här i Alabama ytterligare en tid iallafall.

Under mina år här i Alabama har jag inte som jag först trodde och förväntade mig att jag skulle bli mer rotlös. Jag har faktiskt under senaste månaderna insett mer och mer vart mina rötter hör hemma och att det är i Stockholm hos min familj. Södern kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta men just nu befinner jag mig i en livsfas som inte riktigt är kompatibel med livet här.

Jag kommer dock att fortsätta blogga och även om jag flyttar hem till Sverige vill jag gärna fortsätta blogga fast bloggen lär ju då handla om något annat än livet i Alabama självklart. Bloggen är något jag tycker är jättekul och gärna vill fortsätta med som sagt. Jag har fått så många vänner genom just bloggen. Att jag har så många läsare och alla era fina mail och kommentarer är något jag verkligen glädjs åt och som betyder mycket för mig.

Jag försöker jobba på att vara sann mot mig själv. Jag har utforskat vad som är viktigt för mig, vem jag är och vad jag vill. Det är viktigt att stå upp för sig själv och göra det man mår bäst av vare sig vad andra tycker eller tänker. Jag ska även försöka öva mig på att vara snällare mot mig själv. Livet är trots allt vackert och till för att njutas av. Det låter som en riktig klysha men det är trots allt sant att livet är viktigt att ta vara på det och sig själv för man har bara ett liv och en chans. Sköt om er.

25 comments:

Fritt ur hjärtat said...

Eftersom jag idag har ett inlägg som verkligen avslöjar hur låg jag är, kan jag inte annat än hålla med. Bloggen är rolig men ibland är gränsen mellan privat och personlig svår.
Kanske inte ska säga så roligt att ni bestämt er, men så skönt, att ni kommit till ett beslut. Tiden i Alabama kommer alltid finnas och det är med att forma er i framtiden också. Ha de gott.

Fundersam Cecilia said...

Å Desiree vilket bra inlägg du gjort.Tack för att du delade med dig!Har läst dina inlägg du gjort från Sverige semestern och jag tycker det är så bra och fina inlägg.Du får t o m mig att längta till Stockholm trots att jag inte är en Stockholms tjej.Det är utan tvekan en oerhört vacker stad som även jag trivs väldigt bra i.Den har verkligen ALLT.
Jag har inte komit så långt med dagens tema,har lite svårt att samla energi till det hela...Det är precis som du skriver att man blir ju verkligen offentlig då man skriver blogg...vilket kan vara fördel och nackdel....
Kram på dig!

p.s och även om du så flyttar till månen så hoppas jag att du fortsätter att blogga :-) d.s

Desiree said...

Fritt ur hjärtat, jag hoppas att du snart kommer ut ur din period av låghet för jag vet ju preic hur jobbigt det är. Ja det är svårt att ibland välja hur personlig man ska vara på bloggen då man inte vet alls vilka som läser. Ja visst kommer vi ha tiden i Alabama kvar med oss i våra hjärtan och minnen. Det har som sagt gett otroligt mycket positivt också även om det nu känns helt rätt att börja med hemflyttningsplanerna. Sköt om dig.

Cecilia, tack, jo jag kände att jag ville dela med mig och att det var dax att göra så nu. Tack så mycket Cecilia för att du skrivit så fint att du önskar att jag fortsätter att blogga. Jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag gillar verkligen bloggen och nog kommer jag att se till att fortsätta även i framtiden vart jag än hamnar.

Anne said...

Kära, goa vän. Vilket klokt, fint och mycket bra inlägg du skrivit idag. Modigt och personligt på ett så bra sätt.
Man måste vara sann mot sig själv, precis som du säger så är det viktigt, leva livet med att vara sann mot sig själv. Livet är för kort och dyrbart för att inte vara det.
Du vet att jag stöder dig till fullo i era beslut, skriver mer senare! Massor av kramar!

Annika said...

Mycket, mycket bra skrivet; Desiree!
Nu vet vi alla hur du känner, och var ni står ngnstans i ert liv.
Du vet att jag också stödjer ert beslut. Till fullo! Man ska följa sin inre röst.
Det är fasiken inte lätt att bo i utlandet alla ggr, verkligen inte.
Jag hoppas, vill och TROR att detta ska lösa sig för er snabbt.
KRAMAR!!
Jag mailar dig privat om en stund.

Petra H said...

Åh Desiree, jag visste inte att du har gått igenom en jobbig period, önskar att jag hade varit lite närmre och kunnat krama om dig!

Jag tycker att ni har fattat rätt beslut, det är inget fel i att bestämma sig för att man vill hem. Om det känns rätt för er så är det helt rätt! Och det måste kännas skönt att veta att ni båda två är överens om beslutet. Du ska absolut inte känna det som att du / ni ger upp, det är ju helt naturligt att längta hem, att få vara närmre alla nära och kära. Och tänk vilken underbar erfarenhet du och C har med er tillbaka till Sverige - jag tror att man växer som person och par i och med ett utlandsboende eftersom man utmanas hela tiden.
Jag kommer att hålla tummarna för husförsäljning och allt jobbrelaterat.
Jag har också kännt på sistone att vi bor väldigt långt borta från familj och vänner - på ett helt annat sätt än när jag bodde i Europa. Min hemlängtan ser lite annorlunda ut än din eftersom jag inte har de flesta av mina vänner samlade på ett ställe. Jag längtar efter Europa men känner dock att ett år till i PR är helt ok. Men därefter vill jag också flytta "hem".
Stor kram och trevlig helg!

Jennie Skoglund said...

Jag kan känna precis som dig många gånger fastän jag bara bor 80 mil från min hemort (vilket i dina mått mätt är lite...).

Ni får betala ett högt pris känslomässigt genom att bo så långt borta.

Måste vara skönt att känna att du vet var du hör hemma, kanske krävdes det några år utomlands för att du skulle förstå!!

Hoppas det går bra att sälja.

Victoria said...

Vilket fint och personligt inlägg! Man måste följa sitt hjärta och sin magkänsla, tro på att det man så starkt och instiktivt känner är rätt verkligen ÄR rätt. Självklart måste man ge det hela en riktig chans, se om omständigheterna ändrar sig och inte ge upp för lätt. Men när man gjort allt man kan och känslan fortfarande finns där - ja då är det inte längre någon tvekan! Känner ni att det är dags att flytta tillbaka till Sverige, ja då är det dags! Och jag håller med Fundersam Cecilia, om du så flyttar till månen så hoppas jag att du fortsätter blogga. Du har en stor samling trogna läsare som inte vill att du ska försvinna "bara" för att du flyttar till Sverige!
Många, många kramar!/Vic

Desiree said...

Anne, tack vännen. Jag vet att du förstår till fullo. Din vänskap betyder mycket för mig och jag är så glad att jag lärt känna dig och fått dig som vän.
Bamsekram!

Annika, även du liksom Anne betyder mycket för mig. Jag är så glad att jag träffat dig. Du har ju skrivit om detta ämne så klokt i din blogg tidigare. Jag vet att du vet så väl att denna resa med nytt land och ny kultur inte alltid är lätt och absolut kräver sin tid och ansträngning. Tack för ditt stöd och dina ord.

Petra, stor cyberkram tillbaka till dig. Jag hoppas att jag framåt våren även får tillfället att krama om dig på riktigt på din tropiska ö. Pratade kort med C igår och jag hoppas innerligt att vi får chansen att komma iväg och hälsa på er för det skulle verkligen vara underbart. Jag mailar dig mer om detta och kolla lite på datum, biljetter mm.
Det betyder mycket för mig att ha bloggvänner som dig. Tack även för ditt stöd och dina rader. Jag har verkligen full förståelse för att du önskar flytta tillbaka till Europa där du känner dig hemma med kultur och vänner. Det känns underbart för mig att både jag och C är överrens och fattat beslutet ihop så att man inte känner att man tvingar iväg den andra.

Jennie, jag förstår verkligen att man kan ha minst lika stor längtan efter sina nära och kära även om det rör sig 80 mil bort eller en annan kontinent. Det är lika jobbigt. Tack, jag blir så otroligt glad över alla vänner som dig som jag fått genom bloggen och för stöd som jag fått idag och tidigare och för att du och så många andra verkligen tycker om min blogg. Det värmer verkligen i hjärtat.

Desiree said...

Victoria, visst ska jag fortsätta blogga speciellt då jag har så många underbara läsare. Bloggen har gett mig otroligt mycket. Kram på dig. Din blogg och dina vackra bilder har gett mig mycket inspiration ska du veta.

StrandMamman said...

Jag känner mig djupt rörd över att det knepiga tema jag valt den här veckan fått dig att skriva ett så personligt och fint inlägg. Jag har själv gått igenom vissa saker i livet som jag kommit ur med lärdomen "en erfarenhet rikare" - nu har ni prövat på USA och det kommer alltid att vara en erfarenhet på er livslista! Ha det bra!

Mia said...

Vilket bra inlägg. Håller med om att gränsen kan vara svår att dra ibland. När man känner sig nere så vill man kanske dela med sig och få råd och tröst men en blogg är ju väldigt offentlig och man vet aldrig vem som läser den. Sköt om dig och lycka till med husförsäljningen.

Ida i Québec said...

Vad modig du är Desirée som skriver öppet om hur du har mått och vad ni har bestämt. Hoppas ni får sålt huset till ett bra pris och att övergången mellan Alabama och Stockholm går smidigt. Jag är så glad att du skriver att du ska fortsätta blogga från Stockholm också!
Massa kramar till er båda!

Emmama said...

Hej Desiree! Ville lamna ett hej nu nar jag nu last ett sa personligt inlagg fran dig. Vad trakigt att lasa att du ar inne i en jobbig period och att aven saker utifran (later det som) gor att livet kanns tufft just nu. Tycker mycket om din blogg och hanger garna med som lasare aven nar du sa smaningom kommer blogga fran Sverige. Ett stort lycka till med husforsaljning och kommande flytt hem, vad skont for er nar allt blir klart! Jag langtar ocksa hem ibland, en flytt hemifran ar aldrig enkel, inte ens nar man flyttar till ett land som kan verka likt Sverige. Sa, LYCKA TILL till dig!

Kram!

Sparkling said...
This comment has been removed by the author.
Sparkling said...

ja ibland vill man bara hem, jag förstår hur du känner och hoppas att allt blir bra i sthlm. jag känner nog lite tvärtom att jag är redo att lämna sverige för amerikanska södern. roligt att du fortsätter blogga!

Desiree said...

Strandmamman, jag är faktiskt glad att du valde just detta tema. Jag har länge gått med funderingar på om jag ska skriva om det här eller inte, hur jag ska ta upp det och när jag ska ta upp det. Det föll sig naturligt på något sätt och helt rätt i tiden idag med dagens fredagstema. Jo de flesta av oss har nog gått igenom våra prövningar här i livet som stärker en och gör en visare. Det är ju alltid så att inget är helt svart eller vitt. Även det som är jobbigt och svårt är av godo på sitt sätt. Jag har blivit berikad av detta USA äventyr på så många sätt. Det har ju även funnits massor av positiva saker förutom att jag lärt mig mycket och blivit en starkare och mer självsäker person.

Ida, tack så mycket. Jag vet ju att du vet precis hur det kan vara. Jag har tänkt mycket på det du har sagt till mig och det har hjälpt mig. Att ta upp det här kändes helt rätt. Du är också en stark och modig person som jag ser upp till. Kram!

Mia, precis. Du har så rätt i det du skriver. Jag har som sagt funderat länge innan jag valde att ta upp detta men det känns helt rätt. Jag är otorligt glad och rörd över allt stöd jag fått från er vänner och bloggläsare.

Emmama, tack så jättemycket. Det är underbart som sagt att ha denna skara av trogna läsare som uppskattar ens blogg så att de även fortsättningsvis vill läsa även om det blir om något annat och på en annan plats här i världen.

Musikanta said...

Jag tror att ju äldre man blir, desto mer värdesätter man sitt hemland och sina nära och kära.

När jag var ung ville jag bara ut i världen - förlovade mig t.o.m. med en amerikan som jag träffat i London när jag studerade vid University College där ett halvår.

För mig var det språket som satte stopp för mitt giftermål med honom, trots att jag var ganska duktig i engelska.

Jag kände mig alltid underlägsen i diskussionerna med hans intellektuella kompisar. Det var också mycket som kulturellt sett skilde oss åt - barnvisor, sagor, traditioner, mat etc. etc.

Er USA vistelse kommer givetvis alltid innebära en fantastisk erfarenhet och härliga minnen - men jag tycker att det är klokt av er att återvända hem innan det är försent.

D.v.s. medan ni ännu befinner er mitt i arbetslivet med allt vad det innebär av sociala kontakter osv.

Jag tycker att du har skrivit ett väldigt fint och personligt inlägg - jag hoppas att allt går bra med försäljningen av huset och att ni hittar något trevligt ställe att bo på när ni kommer hem till Stockholm!
Kram och var rädd om dig!

Marie said...

Vad fint skrivet. Jag förstår hur du känner nu och är glad att ni har bestämt er för att åka hem. Alla faser kommer ju till ett slut och det gäller bara att gilla läget. Hoppas ni får en bra tid sista tiden i Alabama och att ni trivs när ni kommer tillbaks till Sverige.

Desiree said...

Sparkling, jag har full förståelse för att man tycker helt olika på den här punkten. Ska vi byta? ;-)
Jag hoppas du får komma hit och uppleva amerikanska södern för det finns mycket fint och fantastiskt här.

Musikanta, du har i din kommentar verkligen slagit huvudet på spiken. Det är precis som du säger att ju äldre man blir dessto mer värdesätter man sitt hemland, sina traditioner, familj, vänner med mera. Jag tror att sådant faktiskt är väldigt viktigt. Jag kan faktiskt se själv på min egen mamma som lämnade Mexico då hon var ung för att gifta sig med pappa från Sverige. Hennes längtan efter sina rötter och familj har aldrig försvunnit utan tvärtom vuxit sig starkare för varje år. Men nu har hon bott i Sverig så länge att det liksom är försent. Hon hon liksom inte hemma i någodera land längre och jag vill faktiskt inte gå igenom något sådant själv. Tack för dina kloka ord. Du beskriver verkligen många av själen till att jag verkligen vill flytta hemåt.

Marie, tack så mycket. Jo vi ska försöka njuta av vår sista tid här och passa på att göra några sista småresor och uppskatta det vi tycker allra bäst om här nere av amerikanska södern innan det är dax att be ge sig hemåt.

Sparkling said...

haha jo de hade ju varit smart om man hade kunnat det =) jo jag älskar amerikanska södern, mycket fint där :)men det blir nog några veckor där i sommar i alla fall och det är ju alltid nått :)

Åsa said...

Jag har inte kommenterat förut men jag förstår lite grann hur det känns.... och jag hoppas att det blir bättre och att ni kommer hem utan att det blir för bökigt och tar för lång tid.

Det är ju onekligen annorlunda här borta i Memphis, jämfört med Stockholm :) Jag velar lite fram och tillbaka, det finns mycket här som ajg tycker om men det är väldigt långt till familj och gamla goda vänner. Jag har redan missat tre bröllop och snart kommer det att komma ett par dop och då hugger det lite ihjärtat.

Jag önskar er båda lycka till och hoppas att vi kanske ses före ni åker tillbaka till Sverige!

Och tack igen för midsommarfirandet! Det, och efterföljande pratet om framtid och arbetsförhållande och allt, var så himla underbart att få uppleva! Tack för ett väldigt bra minne!

Marianne said...

Å Desirée! Jo, jag har förstått på dig att du längtar hem väldigt mycket. Men vad skönt det måste kännas att ni nu har tagit ett beslut i frågan och att ni är överens! Nu har ni en riktning att jobba för och då blir allt mycket lättare. Även om det tar tid innan man är i mål vet man ju vilket håll man strävar åt.

Man ska alltid följa sitt innersta! Ni gör helt rätt!

Jag blir glad att höra att du tänker fortsätta blogga! Vet du, jag tror att din blogg kommer att vara precis lika intressant var du än bor i världen.

STORA STORA LYCKÖNSKNINGKRAMAR!

JaCal said...

Desiree - jag har inte hunnit med mina bloggrundor i min intensiva tillvaro som rullat under hösten - men har läst alla mina favoritbloggar i min RSS-läsare så fort jag fått en stund över - även om jag inte har kommenterat. Och vet du - när jag såg bilderna från Stockholm från ditt senste besök så fick jag bara känslan att ni kanske skulle flytta hem... det var bilder tagna med sån kärlek, bilder på "hemma"... jag vet inte hur jag ska kunna förklara det. Alla dina bilder är jättefina och alla dina reseberättelser runt om i södern spännade att läsa - men bilderna på Stockholm var liksom extra... Jag är glad att ni har fattat ett beslut men ledsen att du går igenom/har gått igenom en livskris och hoppas att 2009 blir ett år när du landar tryggt och mjukt. Jag ser fram emot att läsa din blogg från Stockholm - det sk bli jätteintressant med ditt utlandsperspektiv. Stor stor jättekram!!

Anna, Fair and True said...

Nu förstår jag - läste ju nyare inlägg först där det lät som ni var på väg hem. Förstår att du inte vill berätta allt på bloggen men kanske skönt att skriva av sig litegrann ändå.

Er tid i USA och i Alabama kommer ju alltid att vara med er och ni kan alltid flytta igen om ni får nog av Sverige efter några år hemma. Men jag förstår din känsla litegrann. Jag har blivit mer och mer att jag vill vara nämrmare min familj med åren. Särskilt när man börjar fundera på barn osv. Sedan skulle jag gärna bo utomlands igen men jag har inte den där längtan utomlands som jag hade förr. Hoppas att ditt 2009 blir bättre!