Thursday, May 14, 2009

Funderingar som utlandssvensk

Ett klokt och tänkvärt citat från serien Hagbard Viking är följande ”Okunnighet är äventyrets moder”. Ett svenskt-amerikanskt par som vi känner här i Birmingham är kanske på gång att flytta till Finland. Hon är amerikanska och han är svensk och de har en sin lilla dotter. Han har blivit erbjuden ett jobb i den finskspråkiga delen av Finland och de är nu där en vecka för att kolla in och känna efter sin kanske nya tillvaro/sitt nya liv. Jag sitter här och tänker på dem och undrar om de kommer att besluta sig för att flytta dit eller inte. Hon har inte bott utomlands innan och nog är det ett rejält kulturombyte mellan USA och Finland alla gånger. Modigt och spännande om de beslutar sig för att flytta dit.

Sedan tänker jag tillbaka på mig själv. Jag gjorde ju faktiskt precis samma sak. Men jag tänkte aldrig på det hela som något speciellt modigt. Jag underskattade helt klart hur stor kulturskillnaden är mellan Sverige och USA. Jag hade ingen aning om vad jag gav mig in på den dagen jag fattade beslutet att flytta hit. Det var nog tur för annars kanske jag inte hade vågat. Det är nog mycket här i livet man inte hade vågat om man hade vetat mer/haft mer kunskap eller kännedom om. Nog har det blivit ett äventyr alla gånger, med både fördelar och nackdelar. Men inget jag ångrar. Jag har under de nästan tre åren vi bott här lärt mig så mycket om USA, om södern, om kulturen här, folket, mig själv, platser, geografi och historia. Jag har fått minnen för livet, många spännande upplevelser och erfarneheter. Men jag har även blivit stärkt och prövad på ett sätt jag aldrig hade blivit om jag inte hade flyttat hit. Shit vad mycket jag inte visste om USA innan jag flyttade hit (jag lär mig fortfarande nya saker hela tiden) men oj så mycket jag trodde att jag visste. Sitter här och tänker tillbaka och måste nästan le åt min totala okunskap inför den resan och flytten vi gjort.

Nu när jag tänker tillbaka på hur vi hux flux bara bestämde oss för att flytta hit, sälja våran lägenhet i Solna, flytta med alla möblerna, köpa ett hus här pang bom med en gång så fattar jag inte riktigt hur vi kunde eller hur vi vågade. Det känns naivt att göra allt detta med tanke på att vi liksom K och G som kanske ska flytta till Finland bara hade varit över här en vecka för att känna på Birmingham innan vi tog alla dessa stora beslut. Vi visste ju ingenting egentligen. En veckas besök i ett nytt land, på en ny kontinent, ger en aldrig tillräckligt med insikt om allt det som komma skall och det förväntar man sig inte heller. Så här i efterhand men den erfarnhet jag har nu så skulle jag nog kanske råda K och G inför sin flytt till Finland om de fattar beslutet att kanske känna in Finland lite mer första halvåret eller året innan man tar de riktigt stora stegen som att flytta över alla sina möbler, säljer sitt hem och köper ett nytt hem på den nya kontinenten. Det kan nog vara bra med någon slags provperiod i början innan man avvecklar hela sitt liv och klipper hela navelsträngen med en gång. Jag kan nog önska personligen att vi hade gjort så. Men inget är rätt eller fel. Man får helt enkelt gå på sin insitinkt över vad som känns mest rätt för en själv. Vi är ju alla olika som personer. Ibland kanske det bästa är att hoppa i plurret utan att först känna på vattnet eller fundera för mycket. Om K och G bestämmer sig för att flytta till Finland kommer iallfall jag tycka att de är modiga. Jag kommer att önska dem lycka till och nog kommer de att ha ett riktigt äventyr med många minnen för livet att se fram emot.

Ni som är utlandssvenskar, vad har ni själva för erfarenhet? Hur gjorde ni? Hur resonerade ni fram till erat beslut om flytt? Var processen lång eller kort? Hade ni gjort på samma sätt så här med facit i hand och de erfarnheter ni nu har? Hoppade ni i plurret hux flux eller doppade ni tårna först?

19 comments:

Victoria said...

Vi flyttade BOM PANG bara, vi var över och tittade runt lite och sen bestämde vi oss. Precis det där att jag trodde att jag visste så himla mycket om USA - pha! säger jag bara, jag visste inte ett smack om vardagen! Men jag ångrar det absolut inte, jag vet att vi skulle ångrat oss om vi inte hade åkt. Kram!

Desiree said...

Victoria, jag håller verkligen med dig till hundra procent. Man visste inte ett smack om USA! Men vi har som sagt inte heller ångra oss även om det nu i efterhand kan tyckas lite väl ävnetyrligt på sitt sätt. Det jag kanske ångrar en smula var att vi köpte huset med en gång. Jag tror att det hade varit bättre att först hyra något och få känna efter lite mer innan man bestämde sig helt defintivit för att här ska vi bo en längre period.

S w e F l o said...

Jag var ju över här som au pair i 2 omgångar, andra gången just här där jag bor nu, så liite smakprov hade jag ju... Men jag tror inte att jag tänkte så mycket, eller hade en tanken på att jag skulel bosätta mig här permanent. Men nu efter 13 år här känns Sverige mer exotiskt faktiskt. Jag har ju inte varit med där i vardagen sedan jag var 23 år, och har således missat en hel del i utvecklingen och hur saker och ting går till i Sverige. Jag had eliksom aldrig kännt på riktigt "vuxenliv" innan jag flyttade till USA...

Millan said...

Ibland kan det nog vara bra att man itne vet allt innan man tar beslut for da kanske man aldrig skulle vaga eller komma till skott. Jag kan kanna en nervositet infor en eventuell hemflytt till sverige eftersom jag inte kanner till hur livet dar funkar med barn (och som vuxen i allmanhet), arbeten osv. Jag har nastan for mycket tid att fundera pa det kanns det som.
Jag flyttade till cardiff som student och tanken var att jag skulle vara dar i 4 manader. Men sa traffade jag Ben.. and the rest is history ;-). Men riktigt sa enkelt var det inte. Jag har faktiskt varit hemma nagra vandor emellan efterosm jag saknade sverige, familjen och vannerna for mycket for att kunna ge upp det sa dar hux flux. Det funkade inte for mig. Det har tagit mig MANGA ar att kanna mig hemma har och jag kan fortfarande inte ge upp tanken pa att kanske flytta hem sa smaningom for jag ar inte redo att ge upp sverige. Men... som sagt, nu kanns en hemflytt laskig ocksa sa jag tror att om det blir sa kommer vi att ta sag 2 ar for att forsoka innan vi tex saljer huset osv har. Kanske satsar vi pa att i sa fall hyra ut vart engelska hus sa att vi kan komma tillbaka relativt enkelt om vi vill.
Hur kanner du sjalv infor en hemflytt? Kanner du dig nervos eller kanns det helt ratt?? kram

Annika said...

En gång på planet sve-USA satt jag bredvid en amerikansk man som varit i Finland (östra finland mot ryska gränsen) för att hälsa på sin amris kompis o hans finska fru i riktiga finne-finland. Han älskade det. Men han sa att hans kompis, som numera bor i finalnd, hade sagt att finland är det svåraste landet att komma till (paret hade bott i bla sve och eng och us, minns jag). Han menade att det inte gick att komma folk in på livet. Alls. Vilket jag kan förstå. Jag vet ju hur finnarna är, som du förstår. Och ändå är jag i svenskfinland...
DET är nog skittufft att flytta dit. Inte minst för SPRÅKET.
Men oxå för att mentaliteten är så annorlunda amrisens.

Jag var au-pair och "mjuklandade" i USA.
ÄLSKADE det hela under mitt au-pair år, brukade tänka att jag var född i fel land, hahaha!!
Men sen när man verkligen flyttar hit kommer kulturchock på kulturchock...OCH man hatar nästan landet och jämför ALLT med det "normala" also known as SWEDEN...(hihi)
Sen landar man efter ngra år...och då kommer man in fas två...Då ser man att-- pjaa...det är ju inte så dumt, och sen börjar man se sverige med lite andra ögon. Både det man älskar och det man tycker mindre om.

Numera tycker jag VERKLIGEN att jag har det BÄSTA av två världar!!
Både här i US och i Sverige och i Finland.

Ändå, jag har haft tur som kunnat åka hem så ofta, och kunnat vara hemma så lääänge...
Guld.

Stor kram!!! BRA inlägg!!

Ninni said...

Ja, jag kan ju inte påstå att vuí flyttat på riktigt eftersom vi har hus och sommarställe kvar i Sverige. Och från början var tanken bara ett äventyr på ett år som nu kommer att bli två innan vi är härifrån. Men jag ångrar mig verkligen inte. Det har gett mig så mycket att bo här de här åren och jag tänker att även om vi sålt av allting i Sverige så kan man ju ändå flytta tillbaka.
Men visst längtar jag till Sverige också, ffa till våra barn som bor där. Nu flyttar vi till Sverige i höst men hur länge vi blir kvar det vet vi ännu inget om. Dyker det upp något nytt spännande så flyttar vi nog igen.
Angående macroobjektivet så är det ett Tamron 90 mm 1:2,8. Jättebra tycker jag! Jag frågade runt lite bland några bloggare och fick tips om att det skulle vara bra.
Må så gott!

mammigranten said...

Min man fick jobberbjudandet i april förra året, då hade vi precis köpt hus i hemstaden och skulle flytta dit pga nytt jobb. Så vi tackade nej, totalt 7 gånger.
Men de gav sig inte, de ville ha min man till jobbet så i början av augusti åkte vi upp till huvudkontoret i Stockholm och pratade med dem både 2. Jag fick lite svar på mina funderingar om hur man skulle lösa allt praktiskt.
Då hade vi flyttat till nya huset och maken börjat på nya jobbet. Tog väl ca 1 vecka för oss att sen göra hoppet och våga.
Vi har ju båda haft drömmen att bo i USA någon gång i framtiden och kände att tackar vi nej nu så kanske inte chansen kommer åter.
Så redan i slutet av augusti åkte maken på första resan till fabriken här och då hade han lyckats säga upp sig utan att behöva ha upprägningstid.
Så under hösten var jag arbetslös i Sverige, medan maken veckopendlade till Stockholm, bodde där mån-tors och jobbade hemma på fredagar, men från augusti-januari så var han 5 vändor á 3 veckor ca på kontoret här.
Så han hade chansen att hitta lämpliga bostadsområden med bra skolor i närheten.
Jag däremot landade för första gången i USA den 30 januari i år. Då var huset tömt och grejerna på väg med båt. Och barnen var med oss, sen dess har vi inte varit i Sverige, inte så länge vill säga...
Men jag får erkänna om jag fick göra om hade vi nog gjort precis samma. Jag hade nog varit mer nervös inför resan /flytten om jag varit här tidigare.

Taina said...

Ja hur hamnade vi här i Connecticut? Både maken och jag jobbar åt ett stort svenskt företag som finns representerat i 130 länder varav USA är ett. Vi träffades inte för sååå många år sedan. Min man hade tidigare bott i Malaysia i drygt 9 år och var van som expat. Vi träffades i Sverige, gifte oss och fick barn (jag har två sedan tidigare). 2007 fick han ett erbjudande om en utlandstjänst här. Jag kunde INTE tänka mig att inte jobba så mitt krav var att då får de fixa jobb åt mig också. Dock inte på utlandskontrakt som maken. Men jag fick jobb och är anställd av den amerikanska enheten. Perfekt. Allt praktiskt klappat och klart. Men sedan skulle allt sägas upp, kunde jag få med mig alla barnen osv? Vi åkte hit på pre visit och då hade jag tonårsdottern med mig också. Hon fick välja. Min son är så stor och han studerar i Sverige så det var naturligt att stanna kvar. Han hade ju redan en egen lägenhet.
Pre visiten gav oss mersmak. Maken åkte 3 månader före oss och installerade sig i huset vi hyr. Jag kom sedan med tonårsdottern och Minstingen (vårt gemensamma barn). Började inte jobba på en gång utan fixade allt det praktiska först. Och det behövdes. Nu går en på high school och det går bra och minsta i Kindergarten. Vi trivs bra. Vi har inget hus kvar hemma i Sverige. För när (och om) vi åker tillbaka så blir det ett nytt ställe i Sverige eftersom vi berättigade till arbete där huvudkontoret ligger. Visst saknar jag Sverige, men jag skulle aldrig vilja vara utan detta. Jag fick ta ett stort steg tillbaka i min karriär men det var det värt.
Oj det här blev långt. L
Lite om Finland. Jag flyttade ju till Sverige från Finland och har all min släkt där. Det jag ser som utmaning är språket för dina vänner.
Ha det så bra!

Åsa said...

Jag flyttade direkt hit till södern, utan att varit här mer än 5 dagar i december.... men jag tog inte med några möbler, och jag ägde inte lägenheten jag bodde i hemma i Sverige heller. Och här hyrde jag en lägenhet etc.

Nu tänkte ju jag bara vara här i två år - och nu har jag snart varit här i tre - och jag har en amerikansk pojkvän så vem vet hur länge det blir?! (fast jag saknar Sverige mer och mer, vad gäller kulturella saker som fika, gång och lite liknande saker). Annars var det ju andra saker som blev annorlunda med här och hemma - som du vet.

Däremot tror jag att det kan vara bra att kanske inte tänka alltför mycket på det hela före flyttten - mest för att jag tror att man oroar sig för mycket? Men man måste förstås tänka på att det är väldigt annorlunda och olikt. Jag tror tex att jag skulle säga till folk att bara man utgår från att det är helt olikt så kanske man inte går på samma nitar som jag gjorde i början när jag ändå trots allt trodde att Södern och Sverige var lite likt - det är det ju inte...

Jag hoppas att ni får det bra i sommar Desiree och att ni kan avveckla Birmingham utan större svårigheter och att huset blir sålt.

Lycka till!!!

/åsa i memphis

Anna, Fair and True said...

Å andra sidan kanske det är bättre att ni gjorde så? För annars hade ni kanske inte vågat och tagit steget? Om ni känt på Birmingham först? Ibland måste man bara ta risken.

Ida i Québec said...

Min historia är ju lite speciell... men det tog fem veckor från det att jag första gången pratade med Seb tills jag satt här på flygplatsen i Quebec. Fast då trodde jag att jag var på en två-veckors semester... Men så bara vi bestämde att jag skulle stanna och att vi skulle försöka få en relation att fungera. Och rätt var det var så insåg jag att jag faktiskt hade flyttat hit.

Den stora nackdelen med att åka så där har varit att jag aldrig packade ihop mina saker i Sverige och att jag aldrig riktigt sa hej då till folk. Jag åkte liksom bara iväg på semester och sedan ringde jag till vänner och familj och sa att jag skulle stanna. Så allt känns lite halvt ouppklarat i Sverige just nu, med kartonger lite här och var och andra lösa trådar. Å andra sidan har jag aldrig varit orolig eller rädd eftersom utlandsboendet mer smög sig på allt eftersom.

Och jag visste ingenting om QC! Jag trodde ju, mitt dumma spån, att man kunde klara sig på engelska här. BAH! Nu vet jag mer! :)

Annars kan jag säga såhär i efterhand att flytten är det största, värsta och bästa jag någonsin gjort. Hela mitt liv har påverkats och, även om det är fruktansvärt svårt att skaffa barn när man bor så långt ifrån sin familj, har jag aldrig ångrat mig.
KRAM!

Desiree said...

Sweflo, jag förstår att USA numer känns betydligt mer som hem för dig än vad Sverige gör då det gått så många år. Det var nog ganska bra att du kunde komma över här i två omgångar som aupair för att "smaka" på det. Jag antar att detta kanske är extra viktigt om man sedan träffar någon som man vill gifta sig med här eftersom det blir så mycket mer definitivt att man kommer att stanna, bo och leva här framöver på ett helt annat sätt. Sedan gör det nog också stor skillnad om man levt som vuxen eller inte i Sverige innan man byter land.

Millan, jag kan känna igen mig i så mycket som du skriver och berättar. Jag har full förståelse för att du också känner dig lite nervös och pirrig inför en flytt tillbaka till Sverige efter så många år i England trots att du regelbundet besöker Sverige och ändå har hållit en ganska tajt kontakt med både ditt hemland, vänner och släkt. Har ni alltså planer redan nu på att flytta till Sverige? Jag tror att det är klokt att göra som ni tänkt att först hyra ut huset i England för att se om det verkligen funkar bra för er båda i Sverige innan man tar det stora och definitiva steget fullt ut. Jag önskar nog som sagt att vi gjort lite mer så innan vi flyttade hit.
Själv har jag ju bara bott här i knappa tre år och för mig känns det helt rätt att flytta tillbaka. Jag fattade ju det beslutet att jag verkligen ville flytta hem redan för ett år sedan. Men visst tror jag att det kommer bli jobbigt på sätt och vis och att det kommer att bli en del omvänd kulturchock alla gånger. Men jag har ju ändå levt mycket av mitt vuxna liv redan i Sverige så det är nog inte lika nervöst för mig på samma sätt. Jag har faktiskt aldrig riktigt kännt mig fullt ut Hemma här och det är ett av många skäl till att jag beslutat mig för att jag vill hem. Jag tycker mycket om södern men det är inte hemma för mig och jag har insett att det inte kommer att bli det heller. Jag och södern är lite för olika i smak och karaktär för att det ska funka.

Annika, interessant det du hört om Finland. Jag har faktiskt läst en undersökning i DN där Finland var det landet som vi svenskar minst av allt kunde tänka oss att flytta till när det gällde nordiska länder. Svenskar flyttade hellre till antigen norge eller danmark och jag känner nog själv så att jag skulle välja Finland i sista hand men det beror nog på att språket är så annorlunda och verkar inte helt lätt att lära sig. Så nog blir det en riktig prövning för både K och G att flytta dit om de bestämmer sig även om K är svensk så blir det nog stooor skillnad och en hel del kulturkrock även för honom. Du har ju ändå dina rötter i Finland fast förvisso mer i den svensktalande delen eller hur?
Jag är benägen att hålla med om att du faktiskt har lyckats få det bästa av både USA och Sverige. Du har lyckats kombinera det hela på ett mycket bra sätt. Jag tror även att det kanske är lättare att komma till ett nytt land och anpassa sig om man är yngre. Kommer man som student tror jag man är betydligt mer flexibel i sin karaktär och anpassning. Jag tror man har lättare att bygga upp ett nytt liv och få vänner. Sedan tror jag även att det hjälper en del om man har familj i sitt nya land så att man har någon familj att fira högtider med osv. Det är många faktorer som påverkar. Men visst tar det många år att rota sig på riktigt och man går igenom en mängd olika faser.

Ninnie, visst ger det otroligt mycket att flytta utomlands några år. Det är ju som du säger att visst kan man flytta tillbaka även om man sålt allt i Sverige för det har ju vi gjort och vi kommer ju att flytta tillbaka. Ah så ni flyttar alltså tillbaka redan till höste. Hur känner du inför detta? Tack så jättemycket för tipset angående makroobjektivet också.

Mammigranten, tack så mycket för att jag fått ta del av din historia och berättelse. Så interessant att läsa och höra hur ni allihop resonerat och gjort och vilka erfarnehter ni haft. Klart man måste våga ta chansen om man får den. Jag tycker att ni gjorde helt rätt och jag hoppas att ni kommer att trivas här hela familjen riktigt ordentligt. Hur långt tidsperspekiv har ni på att bo här? Tror du att ni kommer att flytta tillbaka någon dag eller håller ni det hela helt öppet?

Taina, stort tack även för din fina och långa berättelse om hur ni hamnade här. Jättespännande. Toppen att även du kunde få jobb relativt smidigt. Jo nog blir spåket den största utmaningen för våra vänner om de beslutar sig för Finland. Underbart att ni allihop känner att ni trivs riktigt bra här. Tror du att ni kommer att flytta tillbaka någon dag till Sverige eller är ni sugna på att testa något nytt land.

Åsa, ah så du kastade dig in i livet här i södern precis så som vi gjorde. Ibland är nog det bästa sättet. Jag är jätteglad för din skull att du träffat en ny kärlek här. Kanske blir du kvar här betydligt längre än vad du någonsin plannerat? Så länge man trivs och det känns rätt så är det ju rätt liksom! Du vi plannerar förresten att ha någon form av midsommarkalas även i år. Du är hjärtligt välkommen och även din nya pojkvän fast han inte är svensk. Övernattningsplats finns som sagt mer än gärna hemma hos oss. Tack jag tror nog att det blir bra i sommar och sedan får man bara fortsätta hoppas att huset blir sålt inom inte allt för lång framtid.

Anna,ja visst är det så. Där håller jag med dig.

petchie said...

Jätteintressanta funderingar, både från dig Desiree och alla som kommenterat!
Jag känner inte riktigt igen mig i alla de här tankarna och funderingarna men det är kanske för att jag bott utomlands i så många omgångar redan. Under tonåren var jag alltid inställd på att det första jag skulle göra efter studenten var ett au-pair-år och sedan har det bara rullat på ;-) Men det var nog inte förrän 2001 i Genève som jag insåg att jag inte ville tillbaka till Sverige efter min praktik på en liten mänskliga rättighets-organisation. Jag fick således jobb i Bryssel och flyttade dit utan att ha besökt Bryssel någonsin men fast övertygad om att jag inte ville flytta därifrån på ett tag!! (var trött på att flytta runt)
Puerto Rico besökte vi ju en vecka i juni 2007 för bostadssökande innan vi flyttade hit (O i aug, jag i nov).
I Bryssel hyrde vi en lägenhet så den lämnade vi, och sålde nästan alla våra [Ikea]möbler, vissa grejor tog vi med oss till PR, resten är magasinerat i Bryssel (betalt av företaget). Eftersom vi visste att vår vistelse i PR var tidsbegränsad, även om den blev förlängd ett år, så hade vi aldrig en tanke på att köpa en bostad här (hyran är ju betald av företaget) och dessutom är huspriserna här JÄTTEHÖGA!
Nu är vi iaf väldigt sugna på att ÄGA vår bostad och blir det Bryssel vid årsskiftet är det mycket möjligt att vi köper ett boende där.
Jag har aldrig haft något behov av att flytta tillbaka till Sverige, och den känslan har stärkts efter att jag träffade O (trodde väl ändå inte att jag skulle träffa en svensk och flytta tillbaka till Sverige innan heller) - då är det ju Spanien som lockar mer. Att det eventuellt blir Spanien i framtiden är ju tack vare O, jag skulle nog kunna bo "var som helst" i Europa - för så länge jag har möjlighet att åka hem till Sverige med jämna mellanrum så är jag jättelycklig! För jag kommer aldrig att "släppa" Sverige, mina svenska traditioner och kultur, familj och vänner men jag känner ingen sorg eller panik över att kanske aldrig bo där igen (man ska aldrig säga aldrig dock)... Jag vet inte varför det är så egentligen men jag trivs enormt bra med livet som utlandssvensk OCH europé (det är helt klart att det är i Europa jag vill bo!!).
Stor kram!
PS Ursäkta, det här blev en enormt lång kommentar och jag skulle nog kunna fortsätta ett antal rader till men nu ska jag göra kvällsmat!

Annika said...

True...
men jag har vänner som flyttade till Norge från sverige (två par jag känner) som fick riktiga kulturchockar och avskydde det.
pÅ den enas jobbinfo om landet sa dom att dom som skulle få svårast att anpassa sig var dom som skulle till norge...) och andra länder var KOREA o USA bla)
Intressant va?? DET trodde man ju inte...
Bägge paren stannade inte i Norge mer än ett par år...
Visst innebär finland språkbarriärer som inte är lätta.
Men coolt att dom ska prova som sagt...why the heck not, liksom...??
Och i H-fors trakten är det nog MYCKET lättare än i ngn liten håla...
Jag gillade verkligen det här inlägget o kommentarerna!!
Här åskar det och ösregnar det nu, och jag är så sömnig...
God natt!!
Kram!

Saltistjejen said...

Vilket superbra inlägg Desiree! Jätteroligt att du berättar om er flytt och om dina tankar kring detta både då och nu.
Självklart är det ett JÄTTESTEG att flytta utomlands. Att lämna allt bakom sig. på det viset har ju du och C verkligen lämnat Sverige. jag och M har ju faktiskt fortfarande kvar vår lgh i Stockholm så det känns som om vi inte riktgit flyttat på det viset som ni gjorde. vi har våra möbler kvar där samt personliga saker i förråd. Jag hade nog haft svårt att sälja lägenheten innan vi flyttad e hit. Vi diskuterade det självklart eftersom det ju även kan vara väldigt bökigt att hyra ut i andra hand. men sedan var det så attt en av mina bästa vännner från universitetstiden just fått jobb i S-holm och behövde bostad under hösten när vi skulle flytta så det blev pergekt timing. på så vis behövde vi inte sälja. Nu ahr hon dock flyttat ut så vi har en ny 2:a-hans hyresgäst men han är superbra han med! Fast visst måste vi snart börja fundera över bostadsfrågan. det är ju en bostadsrätt och fårt därför inte hyras ut i 2-hand i en evighet. Så om ettt ag måste vi nog bestämma hur vi ska göra. Men jag hoppas att vi tills dess ska ha beslutat om vi ska flytta tilllbaks till Sverige eller ej.
Självklart håller jag med dig om att det är sååå mycket man lär sig när man gör en sådan här sak. Om sig själv, om andra om livet, om sina resp länder. Om att ha fler än ett hem. om att älska fler än ett land. Om att sakna och längta. Om att glädjas och förundras. Om att inte ta saker för givet. Om att lära sig ödmjukhet men även att vara tuffare, modigare. Man får mer skinn på näsan.
jag tycker detta är en av de bästa saker jag gjort i livet! och jag inser att detta för alltid kommer att ha förändrat mig. Min syn på mycket. och det svåraste är nog att jag nu vet att jag aldrig kommer vara 100% nöjd vare sig här eller i Sverige. Det kommer ständigt att finnas längtan. men det är kasnke egentligen ngt bra, jag vet inte? Att inte vara 100% nöjd. Det kasnke inte är så eftersträvansvärt egentligen. Att längta och drömma hör ju till livet och jag tror det är enn utvecklande kraft. Blir man för nöjd så stagnerar man. och det vill jag inte heller.
Stor kram nu!!!!!! :-)
Och tack för ditt fina inlägg!

Anna, Fair and True said...

Hej igen. Ville bara säga att var beredd på att hemflytten kanske blir lite antiklimax och en besvikelse i början. Så kände jag i alla fall efter mina 5 år utomlands. Man får ha tålamod och ge det tid. Man jag har sagt det förut så du är säkert trött på det nu! :) Men det kanske blir annorlunda för dig/er eftersom du längtar hem så. Jag var ju en "reluctant" hemflyttare :) Och du kommer ju att vara hemma hela sommaren nu, som en liten pre-hemflytt!
Tror du att ni flyttar tillbaka till Solna eller vad är planerna? Är ni mest sugna på lägenhet eller hus?

Desiree said...

Petchie, det är som sagt superinteressant att få läsa allas åsikter, erfarenheter och egna historier om hur de hamnade utomlands och hur man ser på det hela. Jag tror att jag känner för sverige så som du känner för europa. Du känner dig som en europé och vet att du hör hemma där. Ett helt liv för dig i PR är otänkbart på något sätt även om PR är underbart på många sätt och det är väl så jag känner inför södern. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo utomlands igen någon annangång i livet (iallfall prova på det igen) jag kan också tänka mig att bo i något europeiskt land och testa det. Jo nog är det annorlunda då man vet från början att vistelsen är tidsbegränsad så som eran är. Då känner man och fundrear man nog lite annorlunda och försöker att ta vara på tiden på ett helt annat sätt. Jag hoppas att både du och O får chansen att komma tillbaka till Bryssel eftersom ni trivdes så bra där båda två och det har ju fördelen att det faktiskt är lite "neutral" mark för er båda även om det kan ha sina fördelar att faktiskt bo i ett land där iallfall den ena har sina rötter och familj.

Annika, jo visst kan det mycket väl vara så att även ett granland som Norge som man tror ska vara så lika kan vara mycket olika och även detta innbära svårigheter och kulturkrock. Så det jag defnitivt lärt mig är att man aldrig ska säga aldrig om någonting här i världen. Jag tror också att H-forsk skulle vara mycket lättare att flytta till än någon mindre stad som ligger mer inåt landet i Finaland. Jag skulle tycka det vore jättekul och coolt om de valde att ta denna chansen och detta erbjudande som de fått. Det ska bli superskoj och spännande att få höra med dem då de är tillbaka vad de tyckte och hur de resonerar.

Anna, visst är det så att det kan bli ett antiklimax att flytta hem. Det är ju alltid lätt att man romantiserar sådant. Hur det blir vet man aldrig då man är olika och har sina olika erfarheter. Dessutom beror det nog mycket på om man vill hem eller om man hellre hade velat stanna utomlands ett tag till. Jag vet inte alls vart det blir i Sverige vi hamnar. Jag hoppas att det blir i stockholmstrakten någonstanns då vi båda har familj och de flesta av våra vänner där. Förhoppningsvis har vi råd med något litet radhus iallfall och en egen liten trädgårdsplätt vore inte fel.

Saltis, vad roligt att du uppskattade detta inlägg så mycket. Toppen att ni fortfarnade har eran lägenhet kvar i Sverige. Det gör det ju lättare den dagen ni väljer att flytta hem om ni bestlutar er för detta. Toppen även att det löst sig med andrahands hyresgäster så pass smidigt. Jag vet ju att både du och M trivs utomordentligt bra i NY och jag hoppas att ni därmed får chansen att kunna stanna kvar där i några år till men jag förstår att det är visum situationen som är det som är största problemet. Hoppas att det löser sig. Jag hoppas äveen att du kommer att trivas med nya jobbet lika bra som ditt gammla och ditt nya projekt. Jag förstår att du gärna skulle vilja göra färdigt detta projekt innan ni flytta hem eller tillbaka.

Ida, (mitt svar till dig råkade komma sist här men du är inte glömd).Sist men inte minst som sagt. Jag har ju läst din historia innan om hur du hamnade i Kanada och Quebeq med ett helt nytt språk och allt. Din historia är otroligt modig. Jag beundrar dig verkligen för ditt mod och din stryka. Du offrade verkligen allt för ditt livs kärlek. Din historia är så underbart romantisk så man skulle mycket väl kunna skriva en bok eller göra en film av det känns det nästan som. Jag tycker fortfarande att du är en mycket stark och modig person. Du har en otrolig kämparanda. Jag kan verkligen hålla med dig till 100% när du säger att "flytten är det största, värsta och bästa jag någonsin gjort" jaaaaa så är det. Jag hoppas att du kommer att känna att quebeq är ditt riktiga hem och trivas riktigt bra där även om du inte har din familj på plats. Jag hoppas att du framöver får möjligheten att regelbundet kunna åka till Sverige och umgås med din familj och också så att dina båda underbara barn får tillfälle att lära känna sina morföräldrar i Sverige och sina svenska rötter.
Kram

Marianne said...

Jätteintressant inlägg! För min del blev det lite av varje. Fast rätt mycket plums i ändå. Klas och jag träffades första gången bara en månad innan han blev erbjuden jobb i Bulgarien. Han var självklart tvungen att åka ner och kolla, men LOVADE att inte ta jobbet ... Och jag kunde så klart inte bara säga upp mig och flytta med efter att ha känt karln i 5 månader, så han åkte och jag stannade hemma. Men jag var där rätt mycket på långhelger osv, och sedan bestämde vi oss för att gifta oss och att jag skulle flytta dit jag också. Jag var nog inte så nervös för att flytta till Bulgarien, det hann jag inte eftersom jag var så nervös för att gifta mig och om det skulle funka och dessutom säga upp mig på jobbet och allt. Lägenheten hyrde jag ut i 2:a hand under några år, sedan sa jag upp den också.

Men vi har alla våra grejor med oss, vi äger ingenting i Sverige (om man inte räknar mina tofflor som jag har hos min kompis som jag brukar bo hos). Det är dock en stor skillnad, vi har det ju som Petra med det att företaget betalar flyttarna, även hemflytt om/när vi en dag vill hem igen. Och vi vet att tidsgränsen är 5 år i varje land (som kan förlängas när det kniper, som i Turkiet). Så för oss har det varit att både äta kakan och ha den kvar, kan man säga.

Och när det gäller kulturchocker tror jag kanske att det är lite enklare att ta sig an dem när man är beredd på att det är annorlunda. Jag menar, man tror att USA är så likt Sverige när det gäller värderingar etc, men det är det ju inte. När det gäller Bulgarien, Turkiet och Egypten VET man att det är totalt annorlunda, och då är man på något sätt beredd på att man inte vet hur man ska bete sig eller att det kan betyda annorlunda när andra beter sig på ett visst sätt, osv. (Nu är Turkiet mycket mer likt Sverige än de flesta tror, men ändå.) Men visst blir det ändå kulturchockar!

Jag vet inte om det kanske är ännu svårare för amerikaner, de har ju ofta inte varit utanför landets gränser och har väldigt dålig koll på att Europa består av flera länder, till exempel. Det är att generalisera, det vet jag. De som verkar ha svårast att anpassa sig här verkar i alla fall vara amerikaner. Helt ovetenskapligt påstått!

Haha, när det gäller att köpa sin bostad, så sa jag till Klas redan efter ett halvår i Istanbul att här borde vi köpa en lägenhet, den kommer nog att stiga i värde. Men det tyckte inte han. Om vi hade gjort som jag tyckte så hade vi antingen kunnat tjäna en bra slant (för vi flyttade ju gott och väl innan finanskrisen) eller så hade vi kunnat ha en superlägenhet i ett superområde i Istanbul. Nåväl, sånt är livet.

Stora kramar!

Anonymous said...

Vi hade tänkt oss att flytta till ett engelsk-talande land, men så hamnade vi i Barcelona utan att någon av oss pratade ett ord spanska... Det var minst sagt vågat, men vilken fantastisk upplevelse det blev! Vi stannade i 3 år och det är verkligen det bästa jag har gjort. Man lär sig så mycket om sig själv, om Sverige och det nya landet man bor i.

Vi bor nu i Sverige igen och har bott här i 3 år. Vi trivs bra i Sverige med att ha närheten till familj och vänner nu när vi har barn. Men jag måste medge att jag grät ofta och längtade tillbaka väldigt mycket till livet i Spanien det första året vi hade flyttat hem. Allt har sina för- och nackdelar. Man kan inte få allt på båda ställen och man måste försöka njuta av det som är bra där man befinner sig för tillfället. Lättare sagt än gjort.....

Jag bor i södra Skåne och där har vi knappt någon vinter. Men det är ju så fruktansvärt mörkt, blåsigt och kallt många månader här ändå. Ofta frågar jag mig själv hur jag kunde flytta från det härliga klimatet i Spanien...

Jag hoppas att vi får möjlighet att bo utomlands igen någon gång. Men då kanske det får bli lite mer planerat med tanke på att vi nu har 2 barn :)...

Hälsningar från en skånetjej som bott i Barcelona