Thursday, October 4, 2007

Jag är en invandrare

Här är jag en invandrare. I och med denna flytt utomlands har jag definitivt fått mer förståelse för hur invandrare i Sverig kan känna. Jag lever delvis som en svartskalle i Tensta eller något annat invandrar ghetto. Förvisso bor jag inte i ett ghetto utan i ett trevligt amerikanskt villaområde där andra amerikaner i övre medelklassen bor men:

-Jag blir glad över att kunna se svenska program över nätet.
-Jag handlar svensk mat på IKEA.
-Jag inreder mitt hem i skandinavisk stil och har svenska möbler.
-Jag går oftast klädd i svenska kläder.
-Jag äter middag på svenskt sätt och lagar ungefär samma mat som vi åt i Sverige.
-Jag umgås mest med svenskar både på nätet och in real life. Vi umgås ju en del med våra kära grannar men jag har ännu ingen vän som är amerikansk.
-Jag firar jul den 24:e.

Det där med integration är inte så lätt alla gånger. När blir man intergrerad i ett samhälle på riktigt? Hur lång tid tar det? Hur gör man på bästa sätt för att bli intergrerad? Hur mycket ska man hålla fast vid sina traditioner, sin kultur och sina seder om man bor utomlands? När anses man vara fullt intergerad i ett annat samhälle?

Jag har helt klart fått ny förståelse över hur det är att vara invandrare. Att inte kunna systemet. Att det är så mycket som man inte fattar. Att många gånger förstå språket och orden men inte den verkliga innebörden i budskapet eller inte förstå därför att man inte har haft tillräckligt med gemensam historia med amrisarna. Jag har inte tidigare förstått hur viktigt det är och hur gärna man vill behålla sina traditioner och sitt som man känner sig hemma med då man befinner sig i ett annat land. Nu är rollerna ombytta, här är det jag som är invandrare trots att faktiskt jag har ett amerikanskt medborgarskap. Men man blir/är inte amerikan bara för att man råkar ha ett amerikanskt medborgarskap. Det är jag ett exempel på. Det är dock väldigt praktiskt att ha flera medborgarskap. Jag har haft en stor fördel över mitt amerikanska medborgarskap och är djupt tacksam över att jag har det.

18 comments:

Saltistjejen said...

Javisst är det så!
Och de erfarenheter jag fått som utvandrare/invandrare tycker jag känns väldigt bra att ha i baggaget. Man har som du säger, en helt annan förståelse nu. För hur utsatt man kan känna sig i ett "främmande" land eller kultur.

Jag känner igen mig så väl i hur pass "off" man kan känna sig med saker som här anses som helt naturliga.

Däremot har vi faktiskt inte alls umgåtts med svenskar här, däremot en hel del européer. Man inser snart att européer ofta har fler kulturella likheter med varandra oavsett vilket land man kommer från än vad man har med amerikaner. Men jag umgås även en hel del med amerikaner också. Har träffat några riktigt bra amerikanska vänner via jobbet!

Jag vet inte riktigt varför vi inte umgås med andra svenskar? Kanske är det för att det inte är så många i våra jobb här i NYC som vi stött på? Kanske är det ett mer aktivt val. Jag känner inte något som helst behov att att umgås med svenskar "just för att de är svenskar". Det kan vara kul när man stöter på svenskar någongång ibland, men både jag och M kände nog när vi flyttade hit att vi inte ville bli sådana invandrare som hela tiden söker upp den egna nationaliteten. Varför skulle vi då lämnat Sverige?

Men jag kan förstå om man kanske känner ett större behov av att träffa andra från samma kultur om man bor/bott en längre tid utomlands.

Vi träffade faktiskt en svensk tjej via en gemensam bekant här i NYC, men efter att ha varit ute med henne och några av hennes andra svenksa vänner så kände jag att hon verkligen inte var min "typ". Vi hade liksom ingenting gemensamt alls. Jag hade mycker mer gemensamt med mina spanska, österikiska, amerikanska eller tyska kompisar! Så näe, personligheten spelar självklart in mer än kulturella och nationella skillnader/likheter.

Däremot så älskar jag förstås att träffa mina svenska vänner!!! När de hälsar på eller när jag besöker Sverige. Men det är ju en helt annan sak.

Jag förstår förresten att det måste vara en enorm fördel att ha amerikanskt medborgarskap här! Det är så många dörrar som faktiskt är stängda när man "bara" har visum.

Saltistjejen said...

OJ !Det blev en jättelång kommentar ser jag nu! Skrev den liksom i omgångar.... Haha! Om du itne rokar läsa hela får du scrolla!!! :-D

Desiree said...

Saltis, tack för din långa kommentar. Det finns egentligen inte mycket svenskar här i Alabama. Vi känner ett svenskt par och det är dem vi umgås med en del. Vi känner att vi kommer så pass bra överrens med dem att hade vi träffat på dem i sverige hade vi umgåts med dem där också. Självklart ska man inte umgås med svenskar bara för att de är svenskar utan man måste ha nåt gemensamt och trivas ihop. Tyvärr har vi inte träffat på så många andra europeér här. Vi har två polska postdocs i vår grupp men annars känner vi inga andra europeér. Vi åkte dock och hälsade på en annan kompis i North Carolina som hade en del europeiska vänner och då insåg man precis som du säger att man har mer gemensamt med andra européer än vad man har med amerikanerna. Det var faktiskt något som överraskade mig att europeér och amerikaner var så pass olika. jag trodde nog inte att det skulle vara så stor skillnad. Så någon stor umgängeskrets har vi inte här. Jag räknar er bloggvänner som kompisar och därför kan jag säga att jag umgås med andra svenskar på nätet. Oj nu blev detta även ett lång kommentar tillbaka till dig.

Annika said...

Jag vet inte vad jag ska säga...Men, nej, efter 14 år in the US är jag inte amerikansk, och det kommer jag aldrig att bli, även om jag (jag SKA) skaffar amerikanskt medborgarskap. Min bakgrund är sverige, mitt hjärta tillhör Norden. jag kommer aldrig att förså "singnalerna" som en infödd amris, jag kommer ALDRIG, ALDRIG att kunna snacka amerikanska utan brytning. Jag kommer alltid att ha ett lite sämre ordföråd än en infödd amris. Så är det. Det trots att min dotter är (halv) amerikansk och min make är helamris. Jag kommer aldrig att passa in helt och hållet. Jag kommer alltid att vara "the chick with the euro-accent, and the euro ideas"...FINE!!! Det är OK för mig.
Jag umgås också mkt med svenskar, som du vet. Men även med andra europeer. Och en del med amrisar också, det blir ju så.
Precis som Saltis har jag träffat andra svenskar här som jag INTE vill umgås med, vi passar inte ihop, helt enkelt. Det är personkemin som spelar in till sist iallafall.

Och jo, jag är så stolt över att komma från Sverige...Jag vill nog inte bli en "red-blooded" amerikan, nej inte då!!
Däremot det där med medborgarskap...MÅSTE skaffa det!!

Bra inlägg återigen, Desiree!!! MYCKET bra!!!

Anne said...

Mycket bra inlägg (som vanligt) och väldigt bra kommentarer också! Du slår huvudet på spiken (som vanligt det också).

Jag har också fått en helt annan känsla för hur det är att vara invandrare, det är inget jag direkt tänkt på förut men som jag rätt ofta tänker på nu. Jag kommer aldrig (oavsett hur länge jag bor här) släppa min bakgrund, kultur och historia som jag är mycket stolt över. Tvärtom, det blir nog ännu viktigare här. Samtidigt vill jag förstås förstå och bli så acklimatiserad här som möjligt.

Vi umgås inte med svenskar, jag vet dock att det finns en del svenskar här så ville man engagera sig kunde man helt klart få kontakt men det har inte funnits intresse från min sida. Men håller förstås med om att det är personligheten som är grejen och inte att man har samma nationalitet och språk, man kan verkligen inte gilla och vilja umgås med någon bara för att den också är svensk - det räcker inte.
Martin har varit på månatlig ölträff nån gång med vissa också. Själv har jag inte alls känt nåt behov av det nu, men hade vi barn skulle jag helt klart försöka få till mer svenskt umgänge för barnets skull. Men just här och just nu är mitt största "problem" att få prata för lite engelska så jag har fullt upp försöka få kontakt med icke svenskspråkiga...

Verkligen bra inlägg!

Anne-Marie said...

Efter 10 år känner jag mig fortfarande som en "utböling" som inte riktigt hör hemma varken i Sverige eller i USA. Visst känner jag mig på vissa sätt mera hemma i USA eftersom det är här jag lever, bor och arbetar. Men samtidigt känner jag mig väldigt svensk fortfarande. Men, som jag precis skrev på min blogg, kändes det konstigt att höra och tala svenska med främmande personer. Det låter helmysko men det var så det kändes. Visst får man en helt annan förståelse för hur invandrare känner sig. Det är ju det vi är nu här i USA.

JaCal said...

Visst är det ett spännande perspektiv! Man lär sig så mycket, om sig själv, om sin egen kultur (just därför att man inte är mitt upp i den). Under mina första år här träffade jag aldrig några svenskar, men barnen har gjort att behovet har känts större. Liksom även traditioner. Jag kan ibland sidan känna mig lite vilsen i det amerikanska, inte minst eftersom vi båda är svenska och inte har familj här - verkligen utbölingar... ;-)

Petra H said...

Absolut, man inser helt plötsligt att allt det där snacket om att invandrare ska bli integrerade i samhället - det är inte så lätt! Varför skulle de prata svenska hemma (vi fick den frågan när vi bodde hela familjen i England ett år - naturligtvis snackade vi inte engelska hemma!!), fira jul, äta köttbullar och kåldolmar etc... Det är en sak att vara integrerad i samhället och en annan att vara assimilerad - assimilation är ju jättetråkigt, då skulle vi inte ha fått pizza, pasta, kebab etc i Sverige.
Jag har inte heller umgåtts med många belgare, bara de jag jobbar med och de som jag kände INNAN jag kom till Belgien. O har varit lite bättre på umgängesbiten (dock pratar han inte särskilt bra franska, medan jag pratar franska och har studerat nederländska/flamländska) med belgarna men det är för att han har jobbat i ett mer homogent företag med många belgare (Kommissionen har ju lite fler utlänningar!). Svenskar skydde jag som pesten i början, speciellt när vänner sa "oh du måste träffa min svenska kompis" - varför? Det blev lite pinsamt ibland när jag kände att jag var tvungen att umgås med svenskar som jag inte hade ngt gemensamt med... nu har jag fyra jättegoda svenska vänner men de har jag också valt noggrannt ;-)
Jag tror nog att vi kommer att bli glada om vi hittar nga andra européer i PR...
Och jag kommer absolut att fortsätta att leva ut min svenska kultur med adventsfika och glögg, midsommar, Mårten Gås (ok, skånsk kultur) etc. Det är ju kul!

Sporty Spice said...

Bra inlägg! Jag kommer ihåg att jag hemma i Stockholm fnös lite åt invandrare som bara verkade vilja umgås med varandra, äta sin mat och ha tusen paraboler på balkongen för att kunna se SIN tv. Man tyckte väl lite att nu var de ju i Sverige så då fick de väl ändå försöka integrera sig lite. Haha. Och så sitter man här i USA, kollar på svt på nätet, läser DN och SvD, har massor av härliga, svenska bloggvänner (tack för att ni finns!), handlar på IKEA och H&M, äter kaviar och knäckebröd, hasar omkring hemma med en munkjacka som det står ”Stockholm” på och lyssnar på Kristina från Duvemåla och Kent.

Jag tror att om man bor utomlands en längre tid så blir man en ”mellanmedborgare”. Inte lika svensk som svenskarna. Men aldrig lika amerikansk som amerikanarna. Jag ser mig som en amerikansk aspirant och überstolt utlandssvensk.

Fundersam Cecilia said...

Ibland hör man folk gruffa åt invandrare att de pratar sitt egna språk istf svenska.Men vad gör man själv?Vi pratar ju svenska med varandra.Inte går jag omkring och pratar engelska med Per eller nån annan av svenskarna vi känner runt om oss i USA.Mycket intressant inlägg återigen och väldigt roligt att läsa kommentarerna.

Louise said...

Ja, så sant så sant. Vi är nu invandrare. Och hur mycket det än bär mig emot, så saknar jag också ibland någon som man talar samma språk med. Inte bara svenska, utan att prata med samma referensramar lixom. Att folk man pratar med vet vem John Polman är typ. Istället för tvärt om; folk slänger in diverse för alla andra kända begrepp och gamla barnprogramsfigurer osv, och själv fattar man ingenting! *suck* ;-)

www.lulluns.blogspot.com

Desiree said...

Åh tack för alla era underbara kommentarer. Mycket tänkvärda saker har ni sagt allihop.

Annika, interessant att veta att du ännu efter 14 år här känner dig mycket mer svensk än amerikansk. Att lyckas prata engelska helt utan brytning kommer nog inte att hända. Jo det viktiga är att hitta personer och vänner man trivs i lag med oberoende av varifrån de kommer.

Anne, jag tycker det är bra och tappert av dig att du verkligen anstränger dig för att få vänner som pratar engelska så att du kan få chansen att öva upp engleskan. Jag tycker det är toppen att du har din vän C som är amerikansk och att ni trivs ihop och har funnit varandra. Jag skulle gärna få några amerikanska vänner och andra europeiska vänner.

Anne-Marie, visst blir det nog så att man till slut hamnar lite mitt emellan båda länderna. Lustigt att du skriver att det kändes konstigt att prata svenska med andra svenskar som du inte känner. Men det är fullt möjligt att man kommer att känna så någon dag kanske.

Jacal, jag kan förstå att det blir ännu viktigare med svenska traditioner och att träffa andra svenskar så att dina barn får höra svenska från andra än bara er och umgås med andra svenska barn. Precis som ni så är ju vi båda svenskar och det är klart att man kan känna sig lite vilsen här om man inte har någon familj. Man blir som en liten ö mitt i allt det andra.

Petra, ja inte pratar vi engelska hemma. Vi är ju båda svenskar och det skulle kännas knäppt att plötsligt börja prata engelska med varandra. Det är klart att det blir lite Swenglish ibland men det är en annan sak. Att kunna språket underlättar helt klart då man ska lära känna personer från sitt nya land. Det är ju toppen att du kan så många språk. Jag hoppas att ni hittar några andra europeér att umgås med iallfall i början i PR tills dess att du fått upp spanskan lite. Men spanskan är ett ganska lätt språk att lära sig så jag tror inte att du kommer att ha några större problem. Visst ska man inte umgås med svenskar bara för att de råkar vara svenskar utan det är personkemin som får vara avgörande.

Sporty Spice, ja det hände också att jag fnös lite lätt åt invandrarna på blå linjen som spred sin vitlöksdoft omkring sig och pratade högljöt på sitt språk. Nu är man där själv och är precis som de är. Det är lustigt. Plötsligt har man fått en helt annan förståelse. Mellanmedborgare var ett bra uttryck!


Cecilia, precis vad gör man själv. Man får verkligen upp ögonen för en hel del saker då man själv flyttar utomlands.


Louise, jaa det är precis det jag menar att man saknar de där refernesramarna som du tar upp. John Polman vet ju alla svenskar vem det är men hans motsvarighet i USA och osv har man ju ingen som helst koll på och därför hamnar man många gånger utanför i olika konversationer med andra amerikaner.

Marie said...

Jag forstar absolut hur du kanner! Sjalv har jag bott i England och Frankrike, sa jag forstar hur invandrare har det nar de kommer till Sverige. Det alltid frustrerande att inte riktigt forsta och vet hur saker och ting fungerar, aven om man "kan" spraket! Tack for ett bra inlagg!

Desiree said...

Marie, visst lär man sig mycket nytt om både sig själv och andra då man flyttar någon annanstanns. Kul att du gillade inlägget.

Victoria said...

Jag inbillar mig att det är lättare för dem som har en "infödd" make/maka, då kan man ju inte prata svenska hemma, man får en massa infödda släktingar osv. Ha en trevlig helg!
Kramar/Vic

Desiree said...

Viktoria, håller helt med dig om att det borde vara lättare om man har en infödd make eller maka som har familj och släkt här och som dessutom kan systemet och kan förklara det för den andre som är utomstående och inte fattar.

Monica said...

Intressant det här, Desiree, tankeväckande dessutom! En aspekt är ju dessutom det här med att vi är priviligerade invandrare. Folk är oftast intresserade och säger -Aha, du är från Sverige/Norge etc, min mormor/farfar far etc är från Sverige. Människor har alltså en positiv inställning.

Men det finns ju en annan sida på det myntet. Det finns många som upplever enorm diskriminering, segregation och får utstå glåpord som slängs efter dem.

Som liten så var jag oerhört känslig för det här och kommer väl ihåg när vuxna kunde säga i diskussioner med andra vuxna att de tyckte invandrarna skulle dra tillbaka till sitt hemland. Om jag då sa att jag och min familj ju är invandrare, då var svaret -Jamen Monica, vi menar inte invandrare som ni, vi menar de som kommer mer söderifrån.

Så det är ju helt klart skillnad på invandrare och invandrare och visst kan vi delvis förstå , men kanske lite svårare att förstå dem som är mindre priviligerade än oss.

Desiree said...

Monica, det du tog upp är också väldigt viktigt att tänka på. Visst är det skillnad på invandrare och invandrare. Vi har känt oss oerhört välkommna hit bland alla vi träffat på och hade vi istället varit fattiga Mexikaner hade det varit mycket annorlunda. Som du säger kommer vi aldrig fatta hur jobbigt de som inte är lika välkommna har det. Vart man kommer ifrån, vilken utbildning man har och hur mycket pengar man har påverkar hur man bemöts väldigt mycket.