Friday, October 12, 2007

Några tankar från andra sidan atlanten


Det finns en del klara nackdelar med att vara utlandssvensk och befinna sig långt bort från familj och vänner. Bor man så pass långt bort att man har hela Atlanten som ligger mellan en själv och sina nära och kära så kan man inte åka till Sverige så ofta som man gärna hade velat. Att vi inte kan det beror på både kostnader och semesterdagar. Det är inte helt billigt att flyga så pass långt och detta i kombination att vi har mycket mindre semester här jämfört med vad vi hade i Sverige gör det svårt att kunna resa dit oftare än en gång per år för oss. Vi har valt att lägga våra Sverige resor till sommaren för att vi tycker att Sverige är som vackrast då. Dessutom är det som allra varmast här och det kan vara skönt att få komma iväg och slippa en del av den tryckande och fuktiga hetta som råder här på sommrarna. Nu i sommras var vi hemma tre veckor. Det var jättekul men också ganska stressigt fast vi hade tre hela veckor på oss. Att åka till Sverige mindre än två veckor skulle knappt kännas värt det hela med tanke på pris, avstånd och jetlag.

Nu till helgen gifter sig C´s kusin. Det är verkligen jättetrist att vi inte kan vara med på bröllopet speciellt då det är någon i familjen som vi tycker väldigt mycket om. Detta är en av de stora nackdelarna med att vara utlandssvensk. Tidigare gifte sig en av C´s allra äldsta och bästa vänner och vi kunde inte heller vara med på detta bröllop. Det är verkligen tråktigt att behöva gå miste om dessa händelser. C´s barndomsvän och hans fru fick en New York resa i bröllopspresent och kombinerar denna resa med att också åka och hälsa på oss. Vi får besök av L och hans fru nästa vecka. Det ska bli jättekul. Känns nästan som vi fick en stor del av den presenten.

Något annat som jag också upplevt som oerhört jobbigt var när min älskade Mamma halkade på en isfläck i vintras och bröt sitt knä. Att befinna sig så långt bort när hon var skadad kändes mycket jobbigt. När någon i familjen råkar ut för något vill man ju kunna åka dit bums och vara där vid deras sida. Extra jobbigt var det då jag visste att min pappa var bortrest utomlands då och min bror som är bosatt i Moskva inte heller kunde finnas vid mammas sida på en gång.

Sedan saknar jag också alla de där små tillfällena och stunderna i vardagen då man träffas. Söndagmiddagar hemma hos mina föräldrar, umgänget med min svägerska och få se hennes lilla I göra sina framsteg i vardagen, att umgås med vänner utan att det blir så där stressigt och intensivt som det så lätt blir då man bara har tre veckor på sig. Jag saknar att inte kunna få fysiskt krama om mina nära och kära så ofta som jag skulle vilja. Även om vi åker hem en gång per år och de kommer hit och hälsar på någon gång per år så blir det ändå väldigt få tillfällen. Detta är något jag tänker på ganska ofta när jag funderar på och avväger hur länge vi ska bo här och hur vi egentligen ska göra för att leva våra liv på bästa sätt. Det finns liksom inget enkelt svar hur mycket man än brottas med dessa tankar.

Visst är det toppen att utveckligen har gått framåt och att man numer har internet, kan mailas, skicka bilder, vinka via webkamera, ringa billigt osv. Men trots allt kan detta ändå inte ersätta en riktig kram. Vi hoppas att imorgon kunna få till en bra uppkoppling till A och P som gifter sig. Stort grattis till er och vi är med er i våra tankar och förhoppningsvis också via webben. Jag hoppas ni får en helt underbar dag med kanonfint väder till utomhus vigseln i Ekotemplet.

Skål och stort grattis till brudparet!

18 comments:

Fröken L said...

Jag förstår precis hur du känner. 2000/2001 bodde jag i Australien. När jag var där så gick min morfar bort, och vi stod varandra jätte nära. Det var hemskt att befinna sig så långt hemifrån. Att inte kunna finnas där för mormor, att inte kunna trösta och bli tröstad av sin familj. När jag sedan skulle boka flyg hem till begravningen var det näst intill omöjligt(precis innan jul). Det slutade med att jag fick byta flyg i Hongkong, London (där jag fick vänta tretton timmar) och Köpenhamn. Det är inte alltid lätt att vara utlandssvensk.
Kram Dila

Annika said...

Så sant...Det gör ont att inte kunna deltaga på något så självklart som fdlsedagar och middagar och fikastunder.
Och visst är det hemskt när ngn blir sjuk eller skadad. Då vill man ju verkligen vara där och kunna hjälpa till. Förstår och vet hur tungt det kändes för dig när din mamma ramlade i vintras.

Det var samma sak när min kära bror gifte sig i Umeå 99, det var i maj. Vi kunde inte åka hem då, för precis som ni så sparar vi ju semestern till sommaren. Men det var mkt trist att inte få vara med på hans stora dag. Likaså har man ju missat dop och fler jular än man vill tänka på.

Hoppas ni får en bra uppkoppling så att ni kan se bröllopet imorrn.

Petchie75 said...

Desiree, min mamma bröt benet och knät precis före jul förra året i en cykelolycka - det var sååå jobbigt att vara borta, och ändå kom jag hem efter 4 dagar så det kändes som "tur i oturen" att det hände precis före jul när jag ändå skulle hem...
Min morfar och min mammas farmor dog båda när vi var på semester utomlands på 80-talet - och det var före mobiltelefoner, internet etc - det var inte lätt att ens få informationen till oss.
Det är väl det mest negativa med att vara utlandssvensk, att missa alla dessa familjehögtiderna och andra familje-händelserna.

Desiree said...

Dila, extra jobbigt när någon går bort som din morfar. Australien är ju verkligen på andra sidan jordklotet. Låter som en riktig mardrömsresa att behöva vänta, flyga och byta flyg så mycket som du fick göra. Men ibland finns det ju inte mycket val.

Annika, Denna problematik är nog något vi alla utlandssvenskar känner igen. Det går ju tyvärr inte att vara med på allt även om man så gärna skulle vilja. Jag hoppas också att vi får en bra uppkoppling imorgon. Den moderna tekniken får man iallfall vara glad och tacksam över. Den underlättar en hel del.

Desiree said...

Petra, Jag kan verkligen förstå hur du kände när din mamma skadade sig. Skönt att du hade bokat och plannerat resa så att du fick komma hem och träffa henne så pass snart efter. Även om man inte kan göra så mycket så vill man gärna vara där och krama om och trösta. Ja man får verkligen vara glad att man iallfall är utlandssvensk i modern tid.

Anonymous said...

Ack ja, detta är ju något alla utlandssvenskar (som du också säger) känner igen sig i. Det är väl nåt vi får lära oss leva med, den största (och kanske enda?) nackdelen med utlandsboende. Det låter dock som ni fått riktig jackpot, antagligen var det trevligare få besök än att ha varit med på bröllopet...tur bröllopsresan gick till USA...
Precis såna där stunder, som det du berättar om din mamma. Det är då man känner man är långt borta.
Vi kommer ju bli "fast" här i USA under x-antal månader då vår nya visumansökan ska handläggas, jag hoppas verkligen ingenting händer med de nära och kära där hemma när vi inte ens är tillåtna lämna landet.
Jag som inte har syskon känner ett stort ansvar för mina föräldrar, händer det dem något är det bara jag som kan finnas där (förutom deras resptkive make och maka förstås).

Desiree said...

Anne, detta är ett dilemma vi alla utlandssvenskar känner igen och som man förmodligen kan älta hur många gånger som helst. Ja vi tycker det var så kul att de fick en resa till NY där de stannar en vecka och sedan kommer hit till oss och är här en vecka. Man får verkligen hoppas att inget händer dina nära och kära när ni sitter fast här pga av visumansökan. Jag förstår att du känner extra stort ansvar för dina föräldrar som ensambarn. Även om min bror bor i Moskva så har han iallfall närmare hem och har också möjlighet att besöka dem betydligt oftare än vad jag själv kan. Åker ni hem över jul eller stannar ni här?

Anonymous said...

Ett känt (om än oönskat) dilemma för oss "utlandisar".

Själv hade jag en handikappad mamma, som gjort att jag haft skuldkänslor varje gång jag gjort en längre resa eller flyttat utomlands (flytten 2003/04 var den 3:e - och slutliga; peppar, peppar).

Pga handikappet viste vi att hon & resten av familjen aldrig skulle kunna komma och hälsa på och vi viste alla att hennes tid var smått räknad. Men som mamma själv sa: "Ni måste leva vidare! Ni kan inte stoppa upp med att leva för min skull." Ingen visste ju om det var imorgon, om 5 år eller om 10, som det skulle hända något drastiskt.

Och hon levde också äventyret hon själv aldrig fysiskt kunde uppleva, genom oss. Vi öppnade hennes annars så inslutna värld. Det skickades mängder av foton, korta filmer & långa brev, och tillslut investerade mamma & pappa (totalt otekniska som de var resp. är ;-) ) i en dator, bara för att följa mitt bloggskrivande, som jag startade med för 3 år sedan för deras skull.

Det är nu 1.5 månad sedan mamma dog, 54 år gammal. En del av tiden då vi vakade för henne kunde jag vara på plats (då jag var i Sverige för att delta vid min mormors begravning, när plötsligt mamma insjuknade). Men så blev jag tvungen att åka tillbaka hem till jobb & familj - det jobbigaste beslut jag någonsin tagit. 2 veckor senare dog mamma. En kluven känsla att man inte var där, även om jag & mina grabbar kom hem ett par dagar senare. Mamma var dock inte medveten vid vad som hände omkring henne den sista dryga månaden, så hon saknade oss inte. Och familjen där hemma förstod ju våras situation och visste så klart att vi självklart gärna hade velat vara där om vi bara hade kunnat.

Jobbigt, jobbigt. Men själv väljer jag att fokusera på att de stunder vi faktiskt var (och är framöver) hemma, så var vi hemma 100%. Inte något med korta besök efter jobbet torsdag kväll varannan vecka, utan vi bodde hemma; åt frukost, middag, kvällsmat tillsammans osv.

Mamma följde dessutom mycket mer med i vår vardag och vår sons uppväxt än hon gjode med övriga döttrar & barnbarnet som bara bodde några mil bort, pga blogg & alla foton etc.

Skulle jag med allt detta i backspegeln få resa tillbaka i tiden och ställas inför samma fråga igen; flytta eller bo kvar, så hade jag faktiskt kommit fram till samma svar. Och jag vet att min mamma hade varit enig.

En lååång och inte särskilt uppiggande historia, jag vet. Men hoppas ändå att någon på något sätt kan finna någon typ av styrka i den. Vi ska inte vara rädda för det okända; olyckor, sorg & död. Och vi ska komma ihåg att prata om det, tillsammans med nära & kära. Både långt före, under & efter. Och man ska minnas att se det positiva i allt här i livet. Är det något vi som familj har lärt oss efter att ha levt över 20 år med döden som en daglig fara inom den absolut närmsta familjen så är det just att njuta av det lilla. Se möjligheter och inte förhinder. Man binder oxå band som inget hav i världen kan bryta, inte heller döden. Och det sagt av en person som faktiskt inte är direkt troende... ;-)

Tevlig helg nu på er allihop - njut av livet och se äventyret i vad vardagen har att erbjuda!

Desiree said...

Louise, jag beklagar verkligen sorgen i och med din mammas bortgång. Otroligt stort tack till dig som delade med dig av din historia och dina erfarenheter. Jag sitter här med tårar i ögonen efter att ha läst det du skrivit. Du tar upp många kloka saker som är väl värda att tänka på. Du får mig att se det positiva i det man annars kan tycka är något negativt i och med att man fattat beslutet att bo utomlands. Jag har läst det du skrivit flera gånger för det är verkligen värt att ta in på djupet.

En kram till dig.

Sporty Spice said...

Jag saknar att kunna spontanfika med tjejkompisarna eller att bara pipa över till föräldrarna på en söndagsmiddag.

Gud förbjude att det skulle hända något med min familj. Men OM något allvarligt händer betalar min försäkring IF People Abroad min flygbiljett hem till Sverige. Det kostar bara 4000 SEK per år och då ingår allt, resa hem vid sjukdom (oavsett om det drabbat mig eller närmaste familjen), olyckor, sjukdom, läkarbesök, tandläkare, överfall och stöld.

Desiree said...

Sporty, de där spontana besöken är också något som jag kan sakna. Det låter som en bra försäkring du har. Men man hoppas ju för allt i världen att inte behöva utnyttja den.

SweFlo said...

Åh jag håller med om allt! Min styvpappa ("riktiga") pappa dog 2004 och jag kunde inte åka hem pga av att mina immigrationspapper fortfarande malde genom kvarnarna... Kunde säkert ha fixats, men var för uppriven att kolla upp allt själv. Sedan dog min biologiska pappa (inte lika nära mig om hjärtat) tre veckor senare! Båda var dock utdragna dödsfall i cancer, så jag hade ju tid att säga adjö via telefon, men endå... Det är det värsta med att bo i USA, saknaden av familj och vänner från Sverige, nära inpå och alltid där... En stor sorg förm mig, men jag tror den sorgklumpen har förhårdnat inuti mig liksom, efter alla år. Annars blir man väl alldeles för förtvivlad liksom. Svårt att förklara.

Desiree said...

Sweflo, det måste varit otroligt jobbigt för dig att gå igenom två dödsfall i familjen inom en så kort tid. Jag kan tänka mig att det var väldigt frusterande att inte ha möjlighet att åka under en sådan tidsperiod. Men ibland går det inte och ibland vet man inte exakt hur lång tid man har på sig.

Saltistjejen said...

Jag vill säga att jag verkligen känner med er alla här som berättat om anhöriga i Sverige som insjuknat och t o m gått bort under tiden ni bott utomlands. Det måste verkligen vara otroligt svårt! Jag har varit med om detta två gånger och då bodde jag ändå i Sverige, men befann mig i helt olika ändar av landet som de personer som gick bort, vilket gjorde att det tog lite tid innan man kunde komma till resten av den sörjande familjen. Första gången då min pappa dog och jag pluggade i Umeå, andra gången var när min mans pappa gick bort och vi befann oss i Stockholm och min mans familj i Skåne.

Båda dessa gånger var oerhört jobbiga och jag kan knappt ens föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig ännu längre bort när man nås av sådana besked. För mig och sedan även för mig och min man kunde vi ta första morgonflyget dagen efter att vi fått dödsbuden så det handlade enbart om en natts väntan.

Men jag vet att man klarar mer än man tror. Och jag tror precis som Louise så klokt sa här att man måste fortsätta leva vidare också. Man kan inte fatta beslut om sitt eget liv enbart baserat på saker som ev KAN hända/inte hända. Då skulle det ju inte vara ett liv utan enbart försök att parera eventuella katastrofer som skulle kunna ske i framtiden. Och så kan ingen människa leva.

Men visst håller jag med dig Desiree om att man saknar nära och kära i Sverige. Och det är inte samma sak att endast ha kontakt via mail och Skype. Man saknar det där att ses. Att kunna ge en kram. Att kunna spontanträffas. Att få vara med när det är stora saker som firas som t ex bröllop.
Sådant kan kännas jättetråkigt och sorgligt många gånger.

Hoppas iallafall att ni får det riktigt roligt när era nygifta vänner kommer och hälsar på! Det är ju faktiskt ännu roligare än att vara på bröllop?! Då kan ni ju umgås och prata riktigt mycket!

Fia said...

Alla har sagt (hm, skrivit) så kloka ord.

Det jag saknar är att jag inte kan vara så mycket med min systers barn som jag skulle vilja. Jag kommer ju aldrig att lära känna dem egentligen. Jag känner mig som en taskig storasyrra som inte har kunnat ställa upp som barnvakt och hjälpa dem med lite avlastning.

Det enda jag HAR kunnat göra har varit att köpa kläder, skor och leksaker och skicka flera ggr per år, det hjälpte dem att kunna stanna hemma längre med båda barnen, men det är ju på sätt och vis rätt så futtigt...

My White Cottage said...

Här sitter jag med tårar i ögonen efter att ha läst alla tidigare kommentarer och inser med ens att jag inte har mycket att klaga över... Vi bor trots allt kvar i Sverigen om än 45 mil från våra nära och kära. Men vad är väl 45 mil i jämförelse med hela Atlanten?!? Nada. Jag förstår verkligen er känsla att längta efter att få kramas fysiskt med de som står en nära, spontana träffar med vänner och så vidare. Det tycker jag också är jobbigt både nu och då...

Men vad kul att ni får vännerna på besök! Då får ni rå om dom en hel vecka, mysigt! Måste vara roligt också att få visa upp "er" stad och era favoritställen för vännerna samt jättekul för dom att se hur ni bor och har det!

Styrkekramar till er alla "over there"

Desiree said...

Saltis, beklagar bortgången av både din pappa och M´s pappa. Även om ni befann er i Sverige då så hade ni fortfarande stora avstånd att resa innan ni kunde nå era familjer. Måste vara otroligt jobbigt vart man än befinner sig när något sådant händer. Men som du säger så klarar man kanske mer än vad man tror. Det ska bli jättekul nu när våra kompisar kommer. Som du säger nästan roligare än att gå på bröllop eftersom man får mer tid tillsammans.

Fia, jag tycker inte att du ska känna skuld över det hela. Du är med dem så gott du kan. De vet att du älskar dem och bryr dig om dem. Att hjälpa dem så att de har kunnat stanna hemma längre med barnen uppskattade de säkert. Så småingom kanske din syster och hennes barn kan komma hit och semestra hos dig här i USA. Du kan erbjuda dem massor med saker här, platser och minnen de aldrig skulle fått annars. Man får göra så gott man kan med de medel man har.

Seaside livning, även om du fortfarande bor i Sverige så förstår du precis hur det är. Du har ju också flyttat en bra bit från din familj. Även om det inte är lika stora avstånd så är det också svårt för dig att få till spontana träffar och sådant. Det ska bli jättekul att få rå om våra vänner och visa upp Alabama för dem och några av våra favoritställen.


Jag vill tacka alla så otroligt mycket för era många kloka ord och kommentarer. För att ni delat med er av mycket personliga händelser. Jag känner verkligen med er. Era berättelser har berört mig djupt. Tack än en gång och stor kram till er allihop.

Millan said...

Jag har ingenting att tillagga egentligen. Men du har sa ratt!! Just det dar vardagliga, att vara med i familjen och vannernas vardag saknar jag nagot otroligt! Min morfar gick igenom en hjartoperation och hamnade i respirator nar jag bodde i London. Jag hade tur so hade en forstaende chef som lat mig aka hem pa en gang. Trots allt ar det ju bade billigare och lattare for mig att ta mig hem ifran England an det ar for er i USA.
Men det ar just det dar vardagliga... att kunna traffas en kvall och ata middag och veta att man kan gora det igen om en vecka.. inte ett halvar!