Wednesday, February 25, 2009

Biljakt

Det är inte varje dag man sätter plattan i mattan och säger: följ efter den där bilen. Känns som en riktig filmreplik men så blev det igår kväll när vi var på väg hem från jobbet. Vi var båda trötta och jag satt och slökollade ut genom bilfönstret när jag ser något som registeras som välbekant i mitt öga på bilen framför oss. Det var ett sådant där vitt och svart S-klistermärke som man sätter på bilarna hemma i Sverige. Bilen var dessutom en röd volvo V-70. Jag sa till C att: ser inte det där S-klistermärket ytterst välbekant ut? Har de sådana typer av klistermärken här också? Nej det där är ju helt klart ett svenskt S-klistermärke sa C.Vi kände inte igen bilen så vi tänkte att det kanske var någon okänd svensk som bodde här i Birmingham, AL. C föreslog att vi skulle följa efter denna bil ett tag och kanske få chansen att verkligen se om detta var någon ny svensk för oss som man kunde lära känna.

Först tyckte jag det kändes knäppt och lite desperat. Vad skulle vi säga till den här personen om vi fick tillfälle att prata med föraren. Hur som haver bestämde vi oss för att faktiskt följa den här bilen, iallfall en liten bit för att se vart den tog vägen. Vi befann oss inte långt hemifrån iallafall. Därav filmrepliken ovan. Vi hade riktigt tur för bilen svängde in åt rätt håll som även vårat bostadsområde ligger inom. Ett tag höll vi på att tappa den röda volvon ur sikte. Det kom andra bilar. Se så flytt på er amrisar vi är på väg efter Svennen sa jag högt. Bilen slutade sin färd vid ett hus på en gata inom vårat storområde, längst med en av mina promenadslingor.

Vad ska vi säga nu egentligen till den här personen undrade jag igen. Men C som är väldigit social och snackig av sig fick kliva ur och sköta snacket.

Men tyvärr, tyvärr visade sig inte vara en Svenne. Det var en kvinna i våran ålder dock amerikanska som hade köpt bilen av någon som importerat den från Sverige. S-klistermärket hade suttit på bilen då hon köpt den. Hon hade faktiskt försökt få bort den men den satt som berget så den hade fått sitta kvar.

Men det blev iallfall lite dramatik och biljakt för våran del igår kväll.

17 comments:

Marie said...

aj då, sicken osis! det skulle ju ha varit kul för er med några svenskar på gatan!

men lite vardagsdramatik är också kul! :)

Millan said...

Hahahahah nej det ar itne ofta man far mojligheten att saga just den repliken! Lite trist att det inte var nagon svensk dock... Undrar om hon tyckte ni var fullstandigt galna som korde efter henne :-). Kram!

Desiree said...

Marie, ja det hade onkeligen varit kul om det hade visat sig vara svenskar och man hade lärt känna dem och umgåts och sedan fått frågan om hur man lärt känna varandra ;-)

Millan, ha ha förmodligen tyckte hon nog att vi var fullständigt galna. Det kändes lite knäppt måste jag medge. Men det livade helt klart upp en lite småtrist tisdagskväll :-)

Victoria said...

Ha ha, vilken dramatik!! det är inte utan att jag också tänkt tanken att göra det när jag ser en bil med en svensk flagga på (de är förmodligen mycket vanligare här i Florida än hos er!) Du är ju för rolig. Där fick jag mig dagens skratt (flytt på er amrisar vi är på väg efter Svennen)!
Kramar/Vic

Sporty Spice said...

Haha, du är för lustig. Fast jag är typ likadan. Men jag har inte tagit upp en biljakt än ... men ser jag en svensk flagga eller S-märke på en bil är jag genast där och babblar. 9 av 10 gånger har de svenska ättlingar från typ 1800-talet och kan tyvärr inte ett ord svenska. Vi har en svensk flagga på vår bil och ska fixa ett S. På min träningsbag har jag sytt fast ett Sweden-märke. Ja, man är patriot. =)

Annika said...

Hihi!! VAD roligt!! Jag kollar ju alltid in folk med S-märke. Men tack vare att jag kände en kille som jobbadde på volvo i US fr sverige vet jag hur vanligt det är med fabriksbeställda bilar, att dom alltid kommer med S-märke etc. Men coolt är det. JAG kollar alltid!!! Blir supernyfiken!!!
Gillar verkligen din historia. en kompis som flyttade fr DC till Ca stod en ggn på vakt vid en bil med svensk flagga. När ägaren kom var det en tjej i hennes egen ålder som pluggade här. Det visade sig sen att H och K blev supergoda vänner. Lite kul!!!
KRAMIS!!!!!
Jag har mailat dig, men vill att du ska veta att du har all min välsignelse att skriva om mat och bordsskick imorrn!!!
KRAM!!!!

Anne said...

Hihi, vad coolt. Jag riktigt ser det framför mig hur ni leker värsta detektiverna och följer efter svennen. Trist att det visade sig att svennen inte var svenne, men vilken kul historia. Jag förstår verkligen om ni fick lite underhållning där på kvällskanten. Modigt också, jag vet inte om jag vågat mig ur bilen för att säga nåt...
Visst blir man lite extra varm inombords när man ser nåt som det ni gjorde, man börjar fundera och blir så nyfiken vem som sitter där bakom ratten.
Jag såg en gång en bil med en sticker med svensk text, det måste bara ha varit en svenne. Jag menar, man kör väl inte annars runt med en svensk text på bilen som kan betyda vad som helst. Jag borde kanske gjort som ni, om jag bara vågat ;)

Desiree said...

Victoria, kul att storyn kunde bjuda på lite skratt :-)
Vi har ju själva en svensk flagga på våran bil just för att eventuella andra svenskar ska kunna känna igen oss och kanske komma fram och säga hej.

Sporty, precis man vet ju aldrig. Vi har faktiskt träffat två svenskar på vårat gym just för att C har haft en Sverige t-shirt på sig. Den ene umgås vi en del med men inte den andre så ibland ger det skörd och ibland inte. Lustigt att du har träffat på så många svensk ättlingar fast jag antar att det finns många fler sådana i dina trakter. Jag har hittills inte träffat på en enda sådan här.

Annika, ja visst blir man nyfiken och här i dessa trakter i den djupa södern mitt i Alabama finns det inte så mycket svenskar så man blir lite extra nyfiken liksom. Ibland kan det faktiskt vara någon som man kan lära känna och bli en framtida vän med så man vet ju aldrig fast det kändes som sagt lite desperat och konstigt först.

Anne, ja det var både lite kul och spännande som sagt. Jag är precis som du att jag nog inte hade vågat göra det på egen hand. Men C är ju dessto modigare och jag vet att han är så social att han klarar av sådant här utan att ha något emot det hela så jag lät honom sköta snacket och satt själv kvar i bilen. Jo nog måste det varit en svensk du såg speciellt om det var ett klistermärke med svensk text på.

kalaslotta said...

Man kan ju undra vem som importerar en bil från Sverige till USA....det är lite fel väg om man säger så...

Sanna said...

Hihi! Den var rolig den! ;P

Marianne said...

Vilket äventyr! Först när jag läste rubriken och den första meningen fick jag hjärtat i halsgropen och tänkte att Hjälp nu har det hänt någonting farligt! Men det hade det inte som tur var!

Jaha, synd att det inte var en svenne. Här i Kairo och i Istanbul är det nästan tvärtom, man håller tyst när man hör någon annan prata svenska, för det är GARANTERAT turister om man inte känner igen dem.

Annat var det i Sofia. Där dök man på dem som pratade skandinaviska. Roligast var nog när jag och en kompis som var och hälsade på satt och pratade på ett fik. Efter en stund kom en tjej fram och frågade på bruten svenska om vi var svenskar. Hon pluggade svenska på universitetet i Sofia, och inte långt senare blev jag konversationslärare där och hon min elev. Vi har fortfarande kontakt! En superduktig tjej.

Anonymous said...

Skulle önska att amerikanarna började importera en massa Saabar, det skulle sitta fint för vårt land just nu.
Roligt att höra hur ni tänker när ni får se "misstänkta svenskar" på vägarna. Är emellanåt själv en av dom, dock i en hyrd am. bil och inte i min S märkta Saab.
Hälsningar Inger

Jenny said...

Haha, jag har faktiskt nstan gjort samma sak, inte följt efter en bil, men stått och spanat på en S-märkt Volvo som stod parkerad i vårt område. När människan äntligen kom tillbaka till sin bil rusade jag ut "högst naturligt" och frågade ut henne. Visade sig dock, precis som i ditt fall och som Annika skrev, att hon importerat bilen... Tyvärr då. Dessutom hade hon "W" klistermärke OCKSÅ, så även om hon varit svensk kanske det hade varit ett tecken på att vi inte var besläktade själar ;-). Kram!

Desiree said...

Kalaslotta, nja egentligen är det inte alls fel väg. Det är många som importerar bil från Sverige hit. Är du europee får du ju köpa bilen momsfritt och sedan ta med den hem om du är bosatt utomlands i minst ett år. Volvo brukar dessutom bjuda på flygresan om man beställer en ny bil så att man får åka till fabriken i Göteborg och hämta sin bil personligen där och sedan skeppas den över hit. Att skeppa bil är faktiskt inte så farligt dyrt jämfört med att frakta hem en kontainer med sitt hem och möblemang. Jag känner till många som importerar in bil från Sverige hit.

Sanna, ja det var skoj litet äventyr ;-)

Marianne, skönt att jag kunde lugna dig några rader längre ned så att du slapp oroa dig.Kul med den där tjejen du träffade på i Sofia och att ni faktiskt fortfarande har kontakt. Det blir lite speciellt med sådana möten och då man lär känna varandra på det sättet. Jag kan dock förstå att du väljer att hålla tyst nu där du bor om det främst bara är turister man stöter på. Det är ju inte alls samma sak.

Inger, ja jag önskar också att folk skulle börja importera en massa SAAB så att de klarar sig och så att det löser sig för alla som bor i Trollhättan. Det är ju för sorgligt hela kapitlet med just SAAB för sverige och främst Trollhättanborna.

Jenny, ja man vet liksom aldrig. Man får ta sådana chanser. Ibland kan det bli vinstlott och ibland nitlott. Kul att du också gjort ett sådant här galet upptåg. Fler galna svenskar finns det alltså ;-)

Saltistjejen said...

Haha! Vad roligt!! Jag kan se er framför mig när ni sitter och följer efter bilen!!!!!!!
Det hade ju varit kul ifall ni haft en svensk i ert bostadsområde! men men , nu fick ni iallafall en lite spännande och rolig histora att minnas!
Kram!

Suzesan said...

Hahaha så rolig händelse. Lät spännande.
Men så synd att det inte var svenskar:)Typiskt.
Kvällens skratt iallafall. Tack!
Kram
Susanne

Anna, Fair and True said...

Haha kul historia i alla fall!

Vi var några polare som bilade från London till Cornwall en helg för några år sedan. Vi åkte i två bilar och jag satt i den första bilen (som visste var vi skulle). En kompis körde efter oss och även om det kom bilar och rödljus emellan oss ibland så lyckades hon ändå komma ikapp. Så vi skojade om att "we will never lose that purple car!" :)