Thursday, February 26, 2009

Bordsskick och måltidskultur


Jag gillar egentligen inte att klaga och det vill jag inte heller göra i detta inlägg. Det finns dock vissa saker och skillnader man riktigt aldrig vänjer sig vid här. Det finns inget rätt eller fel bara annorlunda men självklart finns det grejer man tycker bättre och sämre om i sitt nya land. Igår skrev Annika ett bra inlägg om detta på hennes blogg och jag kände att detta var också något som jag vill ta upp och skriva om. Detta är väl en av de aspekter jag aldrig kommer att vänja mig vid och inte direkt gillar.

Att bara äta med gaffel är något alla här gör. De dukar aldrig ens upp med kniv så vitt man inte är ute på en resturang eller vet att det kommer europeer på besök. Jag har hört från vissa håll att man tycker att det är snobbigt av oss europeer att äta med både kniv och gaffel. De får de tycka i sådana fall för själv klarar jag inte riktigt av att bara äta med gaffel. Det ser för taskigt ut att sitta med gaffeln och luta sig framåt med armbågen på bordet och liksom sleva i sig maten. Det ser slappt ut. Dessutom ser det väldigt märkligt ut hur många här då de tex har ett köttstycke som är för stort att spetsa med gaffeln tar upp kniven och skär sitt kött i småbitar först och sedan lägger ned kniven för att fortsätta äta bara med gaffeln. För mig är det för annorlunda och konstigt när en vuxen skär upp sin mat som man skulle göra till ett barn.

Sedan verkar det som om många familjer aldrig sitter ned tillsammans och äter. Att äta gemensam middag verkar vara något ovanligt för många även om det finns en hel del familjer där man sätter sig ned kring bordet och faktiskt äter tillsammans. Något annat som är lika vanligt som att äta med bara gaffel här är att ständigt ha TV:n på även under middagen. Det gillar jag inte heller. Jag kan förstå det om man äter själv men jag tycker inte om att ha tv:n på om man är flera.

Jag tycker att det är lite trist att man här nere så sällan har sittande tre-rätters middagar och bjuder hem folk som som man gör i Sverige. Visst är det mycket trevligt och avspänt med mingelparty och plockmat eller knytis. Men ibland saknar jag ändå det där med att just ha middagsbjudningar så som vi har i Sverige. Detta fenomen kanske dock bara är väldigt lokalt för området där vi bor och bland just våra amerikanska grannar. Men då vi bjudit över på tre-rätter middag verkar de som om de tycker att detta känns lite obekvämt och stelt. När man där emot bjudit över andra europeér så har de liksom lyst upp och tycker att det här är jättetrevligt och erkänner också att de saknar just denna formen av umgänge på detta sätt.

Något jag också fortfarande höjer på ögonbryen över är då man är ute på resturang och ser folk som sitter med keps, hatt eller mössa på sig och äter. Jag tycker att man ska ta av sig huvudbonader. Det är också inte helt ovanligt att se folk som sitter och äter med ytterkläderna på vid bordet. Detta tycker jag är bristande respekt och bordsskick men jag kanske är en snobbig europeé? Ibland känns det som om många här äter bara för att äta, för att de är hungriga men inte riktigt bryr sig om maten. Att njuta av att lägga upp maten vackert på tallriken, njuta av tuggorna och verkligen smaka på maten, att duka fint, andvända vackert porslin. Att njuta av måltiden och umgås genom måltiden som en social form.

13 comments:

Annika said...

Desiree!
Ibland måste man liksom bara få ventilera det som är annorlunda, såsom jag gjorde igår. Inget fel med det.
Det är annorlunda helt enkelt och inte direkt klag utan mest konstaderanden.
Tror dock att alla restauranger dukar med kniv här i min del av landet, men att det sen skövlas in ändå är en annan sak.
JA, jag håller med dig om att jag saknar middagsbjudningar då man sitter ner, och äter och tar det lugnt. Allt behöver inte var mingelpartyn med plockmat (och JA dom festerna är TREVLIGA), men visst skulle man vilja ha just "sit downs" ibland.
Peters familj är rätt bra på sit downs, men annars tycker jag det är sällsynt. Ja, om man räknar bort svenskarna jag känner här.
OCH absolut!! AV med hattar, kepor o mössor! Det är dålig stil.
JAG har hittills aldrig sett ngn som sitter och äter med ytterkläderna på, men det kan ju diffa över hela landet. USA är ju stort och det är olika traditioner som gäller överallt.
Jag tycker det var bra att du skrev om detta idag också Desiree. Det betyder INTE att vi INTE tycker om USA...VI bara konstaterar...
KRAM!!!!

Anne said...

Jag tyckte jättemycket om Annikas inlägg igår och tänkte på det en hel del under dagen. Så perfekt att du spinner vidare på det temat.
Gillar även ditt inlägg skarpt, mycket bra skrivet! Det är roligt när ett blogginlägg skapar inspiration och idéer hos den andra.

Jag kan bli lite trött på att man inte ska få säga vare sig bu eller bä när det gäller saker i det nya landet (säger man nåt så måste man typ ägna halva texten åt att försvara sig och ursäkta sig så man inte trampar på tårna).
Nu borde jag skriva detta på Annikas blogg, men jag blev faktiskt störd på den där kommentaren hon fick igår. Kan inte riktigt släppa det.
Jag kan känna lite så här också, visst jag är inte infödd i detta land, jag har varit här kort tid och jag försöker anpassa mig och jag är mycket försiktig med att säga nånting negativt. Jag är öppen för allt och har tagit mycket mycket till mig med öppna armar.
Jag är ju inte blåst, utan kan föra mig i möblerade rum så att säga. Så jag är noga med att inte verka oförskämd eller att inte ta seden dit jag kommer.

Men det är lite trist när man inte får säga vad man tycker utan att man får höra att man kan gott flytta "hem" igen och vad har man här att göra när man säger nåt negativt.
Som sagt, vad hände med alla de positiva saker som ständigt sägs. Räknas inte det? På samma sätt är man ju kritisk till mycket i sitt hemland också.

......nu eldar jag upp mig här, det ska jag ju inte älta här hos dig.

I alla fall, gillar ditt inlägg. Jag kan läsa hur mycket som helst om det här med skillnader, tycker det är oerhört givande.
Jag måste berätta en grej som hänt på sistone och passar bra in här.
Jag har lite smått börjat umgås med en ny tjej. Anmälde mig till en walking group på nätet (låter seriösare än det är, det har typ varit 2 typer som gått med klubben...).
I alla fall, jag har en ny bekantskap på gång. Pratade igår med henne i telefon och bjöd över henne på middag. I betydelse sit down dinner. Hon lät genast jätteosäker och konstig i telefon. Jag kände mig väldigt "på" och som jag gjort nåt fel, jag hörde på hennes reaktion att hon inte riktigt visste vad hon skulle säga och att det var ovanligt för henne att nån ställde frågan sådär bara. Kanske det för henne kändes för stort, att så tidigt in en bekantskap hem på middag? Inte vet jag, men för mig är det nåt man gör tidigt och inte när man typ känt varann flera år... Det är ungefär så man lär känna varann, man kommer hem på middag och det är ju ingen stor grej alls för mig.

Nya bekantskapen har varit här och fikat, vi har varit ute "på stan" och lunchat efter promenixen. Så det är inte så att det första jag gör är bjuder hem på middag. Men det är inte heller så att jag "känner" henne på riktigt så att säga eller träffat henne så många gånger.

Jag fick i alla fall en väldigt konstig reaktion tillbaka. Ibland är det så svårt tolka allting här,
som med denna amerikanska kvinna. Så trevlig, öppen och jag kände vi fick kontakt då jag första gången mötte henne. Vi har som sagt fikat, varit ute och gått ett par gånger. På den nivån. Pratat ytligt om saker och ting.

Kanske jag missförstått, kanske hon inte alls vill bli mer kompis utan bara ser mig som en trevlig walking partner men ingen man blir "mer" med. Det är svårt ibland, för amerikaner är trevliga, öppna och sociala. Men sen kan det komma en vägg, en mur som jag inte riktigt vet hur man kommer över...
De kanske inte vill mer, de vill inte "komma in i ens liv" på riktigt liksom.
Jag måste verkligen påpeka att jag är ingen burdus person som klistrar eller annars är påträngande och så. Men man börjar ju lätt ifrågasätta sig själv såna här gånger.

....I alla fall, lång historia kort.
När jag sen sa i telefon (då jag hörde hennes lite tveksamma reaktion inför detta med att vara bjuden på middag) att känns det bättre för dig kan vi bara ha en fika eller köra nåt enkelt knytis då lät hon helt annorlunda och mer på gång, mer avslappnad. Det där med att bli bjuden på sit down middag verkar ju ha skrämt henne.

För MIG är inte middag nåt märkvärdigt eller stort, men det kanske är det för amrisen? Att det uppstår en tveksamhet, osäkerhet då?

Vad vet jag...jag generaliser ju bara nu. Jag känner alltför få amerikaner här också för att kunna dra nån slutsats.

Sorry min långa, flummiga kommentar.
Tack för bra inlägg Desiree!

Petra H said...

Absolut måste man få ventilera vad som är annorlunda och vad man själv kanske inte tycker är så trevligt med ett nytt hemland.
Jag har inte själv upplevt amerikanernas förfärliga bordsskick men kommer ihåg en fd pojkväns utbytesårserfarenheter i Wyoming där han minsann fick veta att det var OARTIGT att äta med kniv och gaffel. "Så gör man inte här"!!
TVn på när man är äter är ett ofog (tycker jag iaf) som man har anammat till 100% i medelhavsländerna också (iaf vad jag har upplevt hos familjer i Spanien, italien och Grekland) - det är sååå tråkigt och distraherande. Inte konstigt att ljudnivån blir därefter runt middagsbordet... snacka om att inte få matro! Jag har inget emot livliga diskussioner men när det görs för att överrösta tv:n då är det något som är fel tycker jag.
Våra sit-down middagar med puertoricanerna har varit väldigt uppskattade men man märkte att det var lite ovant för dem och de var väldigt imponerade!!
Jag lovar att jag ska maila dig snart!!
Stor kram

Marie said...

vad roligt att både du o annika är överens om det här! jag har ju aldrig varit i usa så det är ju inget jag vet men jag kommer ju definitivt tänka på det när jag åker dit! :)

Millan said...

Sa lustigt att det ar en sadan skillnad pa just bordsskicket emellan landerna. I england upplever jag det inte alls sa med besticken utan alla ater nog ungefar pa samma satt som hemma i Sverige. Jag fragade Ben faktiskt om han upplever att det ar lite oforskamt att bara ata med gaffeln nar man ar pa middag hos nagon och det sa han att han nog tycker. Dock ar det mycket ovanligare i england att hela familjen sitter ner och ater middag ihop om kvallarna. Oftast verkar det som om man ater framfor tvn med en bricka i knat. Det kan vara ratt trevligt ibland ... men inte varje dag tycker jag. Vi ater numera aldrig framfor tvn utan tycker om att sitta ner ihop och prata med NIls nar vi ater. Det kanns som en viktig del av dagen faktiskt!

Laste Annes kommentar och blev forvanad over att hon fatt en sadan reaktion. Jag tycker inte heller att det ar en sa himla stor grej att bjuda hem pa middag om man umgatts ett tag. Snarare ar det val ett naturligt steg men nagon man kannt ett tag. Men det ar val sa att de tycker det ar for formellt med 'sit down meals' verkar det som...?!
kram!

Desiree said...

Annika, ja visst måste man få skriva både bu och bä om saker och ting. Visst tycker vi båda om USA, jättemycket men det finns inget land som är prefekt. Det finns alltid saker man gillar och saker man ogillar även i älskade Sverige finns massor som man inte tycker om. Blir arg när man får sådana kommentarer som du fick igår.

Jo när man går ut och äter finns det ju i princip alltid kniv framdukat och det är toppen. Jag har hittills aldrig behövt fråga efter en kniv. Det där med sit-downs visste jag inte var så ovanliga som de är. Jag har hittills tänkt att det kanske är något lokalt fenomen i vårat område men det verkar inte vara så. Jag gillar ju både sit-down och mingel. Jag önskar bara att man kunde blanda de båda formerna lite mer.

Anne, oj tack så mycket för din långa men jättebra kommentar. Jag uppskattar verkligen att du tog dig tiden att skriva och berätta om allt detta. Ja visst är det toppen när blogg inlägg inspirerar och genererar nya inlägg. Ditt inlägg om klimatskillnader och observationer har faktiskt fått mig att fundera på en del grejer jag tänkt på. Jag håller på att skissa på ett litet inlägg om just hur klimat påverkar saker och ting i vardagen.
Jag håller verkligen med dig om att jag tycker det var jättetrist att Annika fick den där fullständigt onödiga och elaka kommentaren. Vad då liksom? Det finns ju självklart bra och dåliga saker i alla länder och på alla ställen. Man tycker inte illa om sitt nya hemland bara för att man kritiserar något någon gång ibland. Det finns ju som sagt massor i Sverige som man inte heller gillar.

Vad kul att du lärt känna en ny tjej att umgås med. Jag får nog säga att jag hade gjort precis som du gjorde utan att reflektera speciellt mycket över det. För oss svenskar är det ju fullständigt naturligt att liksom bjuda över någon på midddag utan att det är stelt eller stort på något sätt. Men det var jättebra att du skrev och berättade om denna episod du varit med om. Då förstår man på ett helt annat sätt och slipper göra fel. Jag visste inte att sittande middag var så ovanligt och så formellt räknat här. Det finns så mycket kulturella osynliga regler som man inte vet om när man flyttar till ett nytt land. Självklart gör man "fel" många gånger. Men jag tror också att man ofta blir förlåten just för att man är utlänning. Hoppas du får trevligt med nya tjejen över en fika istället.

Petra, det känns ju verkligen konstig att det skulle vara OARTIGT att äta med både kniv och gaffel. Oj då har jag varit rejält oartig under hela tiden vi bott här. Men jag tror som sagt att man faktiskt kommer undan med en hel del just för att man är utlänning. Kul att era middagsbjudningar bland puertoricanerna varit uppskattade och positva hittills. Nej fy för att ha tv:n på. Det är som du säger bara jobbigt och distraherande. jag gillar inte heller när man går ut och äter och det är fullt av tv-apparater på. Även om man inte vill titta så är det som om blicken dras dit, jättejobbigt.

Marie, ja detta kanske inte är något man märker eller tänker på som turist egentligen men när man bor här så kommer dessa skillnader verkligen fram på ett helt annat sätt. Men jag tror säkert att du skulle lägga märke till gaffelätandet om du reser till USA någon gång för det ser man verkligen ÖVERALLT.

Petra H said...

Förresten måste bara tillägga att när vi bjöd ett puertoricanskt par på middag innan vi åkte så tog killen initiativet till bordsbön!! Snacka om att både O och jag blev lite paffa :D Vet inte om det var för att han tyckte att det var sååå formellt men det var väldigt ovant för oss...

Umepojk i Mason, Ohio said...

Du har så rätt i allt. Det tog inte lång tid för min amerikanska fru att anamma mitt sätt att äta, och mina tonåringar äter oftast med både kniv och gaffel. Jag kommer annars ihåg när jag kom till USA, och brukade gå på en kinesisk restaurant (innan jag lärde mej att använda chop sticks). Dom tittade väldigt konstigt på mej när jag bad att få en kniv. Har aldrig lyckats vänja mej vid hur amerikaner behandlar inbjudningar till middag. Om man inte gör helt klart att man inbjuder ett visst antal gäster, och att middag serveras vid en viss tid, svarar dom ofta aldrig, och kommer dom så vet man aldrig när, och ändå mindre vet man hur länge dom stannar. Å andra sidan har vi också hittat en del amerikaner som verkligen uppskattar våra middagar med 3-4 rätter och några olika sorters vin.
Tyvärr måste jag erkänna att tvn står på när vi är hemma, även under middan, men vi äter alltid middag tillsammans. På sommaren försöker vi stå ut med myggorna och äta utomhus, och det tror jag vi är nästan ensamma om. Nåt annat som jag aldrig förtår är hur man kan vara så lat att man bjuder gäster till middag och sen använder papperstallrikar och plastbestick för att slippa sätta in allt i diskmaskinen. Själv använder vi alltid finporslinet och kristallglasen när vi har gäster, och det måste ju diskas för hand. Har man sen med sej blommor till värdinnan, som en typisk svensk, tror dom att man är lite tokig.

Nilla said...

Bra inlägg! Jag tänkte på det där när jag var i USA. Hemma vill jag och försöker att vi ska äta tillsammans utan tv och barnen ska lära sig använda kniven. Mina föräldrar, speciellt pappa, var väldigt noga med bordsskick och det känner jag sitter i hos mig och jag hör hans röst när jag "tjatar" på mina egna barn ;-)

chall said...

åhh... det är så sant. Och nej, jag tycker inte att det är gnälligt men om det är något jag insett under mina år här i USA är det hur vikitgt mat är som kulturell sak... för att jag ska känna mig "hemma" vill säga.

JAg tror att det kan tänkas vara en liten klassfråga - iaf här i södern känns det så - med sit down dinner och att om man väl gör det är det "FINMIDDAG". Trots allt är dom bättre på det där med mingel och ytligt och trivsel - snarare än tvinga folk att sitta ned vid bordet och prata och äta i flera timmar. JAg saknar det massivt men har försökt göra det mer normalt genom att servera soppa (enklare att sitta ned ordentligt) och blanda in ett par Europeer som inte tycker det är skumt alls.

Vad gäller det där med klimatskillnader stirrade jag så sent som igår på en ytterjacka som hängde på köksstolen.... jag menar, finns det ingen hall(garderob) var ska den hänga då??? ;) (Jag lyckades få ett par krokar vid yterdörren uppsatta eftersom jag hela tiden var tvungen att bära upp min jacka till klädkammaren på övervåningen).

Ser fram emot att se mer saker som du tänker på. Och en liten sak till - hoppas att du inte tar illa vid dig - jag har märkt att jag iaf ser de "svåra sakerna som jag inte gillar" i ett mer skarpt ljus när jag bestämt mig för att flytta från lander/stället ifråga. Lite som om min hjärna vill göra det enklare för mig att flytta bort och inte sakna för mycket. Kanske är det så lite nu med eftersom ni kommit fram till att ni vill tillbaka till Sverige?!

lycka till med allt!!

Sporty Spice said...

Jag håller helt med dig! Och jag vet inte ens om jag är så snäll som du och kallar det för "annorlunda". Jag tycker det är att j*la ohyffs och jag står ite ut att se eländet! Knickedickens familj är dock bra - de äter med kniv och gaffel och har ofta sit downs med förrätt, huvudrätt och dessert. Mycket trevligt. Fast Knickedicken och hans äldre bror är lite slafsigare vilket gör mig helt gaaalen. Jag brukar reta honom och kalla honom för en Southern Boy (jag vet, en fördom för de äts illa i hela landet) när han slafsar som värst. Då plockar han snällt upp kniven.

Marianne said...

Jätteintressant att läsa mer ingående om matkulturen i US! Tillsammans med alla kommentarer blir det verkligen en djupdykning i hur man umgås runt mat Over There.

Självklart måste man få tycka att vissa saker är negativa för en själv, och självklart måste man få skriva om även det på bloggen. Ingen enda människa är så himla politiskt korrekt i allt till 100% när det kommer till kritan, och här handlar det ju verkligen inte om personangrepp på något sätt. Alltså SJÄLVKLART tycker jag att man får skriva om det och BRA att både du och Annika skriver dessutom, för det blir ju lättare för andra att handskas med olika situationer då. Genom att skriva om det som är/känns svårt hjälper man både sig själv och andra att bearbeta just den punkten.

Fortsätt som du gör Desirée!!!

Stora kramar!

Anna, Fair and True said...

Intressant! Och sådant jag också lagt märke till och irriterats över. Plus plasttallrikar och -bestick! Usch! Och jag vill inte anpassa mig som du säger! De får tycka att man är snobb! :)

På ett sätt missar de ju så mycket också. Både matupplevelsen och diskussionerna kring middagsbordet.

Tyckte det var intressant att läsa Annikas kommentar om att det t o m finns ett särskilt begrepp för vad vi tycker är vanlig, normalmiddag (med gäster alltså), dvs "sit-downs".

En grej jag tänkt på är som någon annan kommenterare sa, att det kan vara en klassgrej. I Sverige kanske middagar och äta med både kniv och gaffel är något som förenare alla samhällsgrupper medan det i USA är en elit i typ stora städer som gör så? Fast man skulle tror att "fina, gamla södern" också hade det så. Men jag kanske är fördomsfull?