Ibland är det som om tiden stod still här nere i södern. Vi har ju varit gästmedlemmar på en dinner club här och igår var det sista gången. Det har varit en interessant upplevelse även om vi egentligen inte känner att vi passar in så bra då vi är bra mycket yngre än de flesta andra deltagarna. Här är det som sagt inte ovanligt att man är med i någon form av en social club som tex en dinner club. Man klär upp sig, minglar, äter middag ihop och efter middagen brukar det vara någon form av underhållning. Igår var det några collage elever från en kör som sjöng vackert.
Konversatioen vid middagsbordet handlade om kyrkverksamheten. En av damerna vid vårat bord berättade om sin kyrka och dess olika aktiviteter de hade nu under våren. Detta så annorlunda mot vad man någosin skulle få uppleva i Sverige. Här är de flesta faktiskt med i kyrkan och går i kyrkan reglebundet varje söndag. Nästan alla våra grannar går i kyrkan. Det är bara vi och våra två närmaste grannar som inte går i kyrkan. Vi är alltså tre hus som är lite av kvarterets rebeller då vi inte går i kyrkan och dessutom håller vi på demokraterna. Om söndagarna ser man hur folk kommer till matbutikerna uppklädda och finklädda. Männen i kostym, barnen i sina söndagskläder och sydstatsdamerna i glansiga fina tyger på klänningarna då de kommer direkt från kyrkan.
För att återgå till dinner klubben så är det ibland nästan så att känslan och stämningen kan vara något overklig. När man kliver in över tröskeln så kliver man in i en annan värld, en annan generation och en annan tid känns det som. Det är fortfarande det gamla södern som lever kvar här på sitt sätt. När man tittar sig omkring är det bara svarta som jobbar. De står i barnen, serverar och bär fram maten, torkar och plockar undan, medan de vita sitter uppklädda med smoking vid borden och äter och dricker gott. Det är en märklig känsla att sitta där och observera detta. Det känns som om man satt på en finmiddag på en gammal bomullsplantage och blev serverad och som om man rest tillbaka i tiden. Det bara känns så bizzart.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
17 comments:
Jag kan tänka mig att det måste vara en väldigt skum upplevelse att stiga in i den här världen och så tydligt se hur tiden stått stilla på nåt sätt. Men samtidigt spännande och oerhört intressant. Som du säger, se hur det bara är de svarta som jobbar men inte de vita. Märklig upplevelse det måste vara...nästan lite obehagligt eller kanske inte? Du skrev det var sista gången, menar du att klubben tar uppehåll till hösten eller menar du att ni inte kommer fortsätta?
I ert kvarter förresten, bor det bara vita människor eller är det blandat olika raser (jag hatar det ordet men vad ska jag skriva...).
Ja, det är ändå underligt hur pass "åtskilda" svarta och vita ändå fortfarande är här i USA. Att det verkligen finns dessa två helt olika kulturer. och att båda sidor värnar och vårdar dem lika mycket. Även i en stad som NYC så är det förvånandsvärt dålig "uppblandning" mellan olika etniciteter. Visst på de flesta arbetsplatser jobbar man tillsammans, men på fritiden umgås många främst med andra av samma etnicitet som de själva. Det förvånade mig mycket när jag flyttade hit. Att det fortfarande är såpass vattentäta skott mellan olika etniska grupper.
Vad spännande det måste vara ändå på ett litet bisart sätt att uppleva det.
USA är verkligen ett underligt land på många sätt och samtidigt så otroligt spännande och roligt...
Ja, men jag undrar hur det är hemma? Hänger man inte lika ofta ihop med egna etniciteter där också? Svenskar med svenskar, lations med latinos etc. Det är lika svårt att bryta sig in ngn annanstans där, i en annan "grupp" också, tror jag.
Men det blir så himla påtagligt just i södern, svart och vitt. Slaveriet kommer alltid att göra sig påmint. Alltid.
Det är uppdelat överallt, hur trist det än kan låta...
Här är tex sgs alla trädgårdsarbetare hispanic.
Jag förstår att det är märkligt, och superintressant, att befinna sig i den djupa södern och se detta i en grupp med konservativa människor som säkert inte alls reagerar över att det är som det är.
Anne, jo skumt känns det allt fast också interessant på sitt sätt. Kanske ser man det extra tydligt då man är utlänning i ett nytt land. Vi har bestämt oss för att inte fortsätta med dinner klubben. Det har varit trevligt, kul och interessant men på sistone har vi kännt att det börjar bli mycket same same liksom och att vi trots allt inte har mycket gemensamt med de övriga medlemmarna. I vårat kvarter bor det faktiskt några stycken svarta familjer också även om de är en klar minoritet.
Saltis, interessant att få höra att det även finns dessa vattentäta skott i en storstad och metropol som NY. Jag har undrat om det bara är här men alltså är det inte så.
Lindah, jo det är både egendomligt och spännande att uppleva.
Annika, du har nog rätt i att det också är samma problem i Sverige att det är svårt med integration vart man än kommer i världen. I Sverige finns det ju många invandrar områden. Jag tror jag ser det tydligare här för att jag är ny och inte van. Slaveriet kommer alltid att göra sig påminnt som du säger. Hispanics är ju en annan grupp som man också ser mycket av som arbetar hårt och gör många av jobben som de vita inte vill göra. Just trädgårdsarbete gör ju många hispanics som du tog som exempel.
Så där var det lite nu när jag var i Sydafrika i julas. När vi var på safari så satt den vita personalen med oss efter middagen men inte de svarta, även om de egentligen var samma rang om man går efter vilket jobb de utförde. Jag menar, den svarta kocken satt inte med oss men den vita allt-i-allo-praktikanten som bara var där några veckor hängde givetvis med oss.
Förresten så kan jag tycka att det är lite mysigt att gå i kyrkan i USA. Inte nödvändigtvis för budskapet men för gemenskapen och aktiviteterna runt omkring. Har gått en del med min amerikanska aupair-familj (som jag fortfarande är nära och besöker ofta trots att det var över 10 år sedan jag var aupair) i presbyterianska kyrkan och den är ganska trevligt.
Anna, kyrkan spelar en helt annan roll här som du säger. Det är ju inte som i Sverige för här är det ju betydligt mer en socialt viktig grej att gå i kyrkan. Dessutom så ställer kyrkan upp för sina medlemmar på ett helt annat sätt när de råkar ut för svåra tider. Men folk betalar ju å andra sidan 10 % av sina inkomster till kyrkan så det är ett relativt dyrt socialförsäkringssystem på sitt sätt. Visst kan det säkerligen vara trevligt att gå dit och "hälsa på". Jag skulle gärna vilja besöka en svart kyrka som har en gospelkör om jag får chansen för att uppleva stämningen och musiken.
Jag har alltid velat ga och se en riktig gospel kor ocksa, men det har aldrig blivit av :-/
Jag har ofta upplevt nar jag har mott nya manniskor i grannskapet, att dom fragar "och vilken kyrka gar du till da?" Tycker alltid det var lite jobbigt och jag brukade skruva mej for den fragan. Man ville t.ex. inte stota sej med foraldrar till sitt barns kompisar... ibland ar sant sa viktigt har att en del inte tillater sina barn leka med barn till foraldrar som ar 'hedningar' eller 'ateister' som dom kallar det. Man blir latt lite suspekt om man inte gar i kyrkan har.
Jag förstår att ni inte känner att ni har så mycket gemensamt med de andra medlemmarna samtidigt som det måste ha varit fascinerande att få en inblick i en sådan dinner club.
Det här med segregationen i USA var något som jag reagerade mycket på när vi var iväg på vår resa. I NJ var det bara spansktalande på hotellet, så det kändes nästan som jag var kvar i PR, och O tyckte det var praktsiskt att kunna snacka spanska med folk som skötte gräsmattor etc när vi åkte förbi och var vilse... Men det är inte klokt att man ALDRIG såg en VIT person städa, sköta parker och trädgårdar, diska etc. Jag har ju själv jobbat som hotellstäderska* under studieåren men jag antar att det skulle aldrig en vit, amerikansk student göra... kanske jobba på McDonald's men inte som städare.
Min kanadensiska kompis flickvän berättade att hon hade frågat en känd kock som hon fotograferade åt (hon är fotograf med mat som inriktning!!) i LA om hon skulle kunna få praktisera i köket för att få en bättre känsla för matlagningen. Han svarade att tyvärr, hon pratar inte spanska så det skulle aldrig funka!!!
Lång kommentar men det är ett jätteintressant ämne.
*) när jag tänker efter så var det många invandrare som jobbade på hotellet men eftersom de alla vara från vitt skilda länder så var svenskan det gemensamma språket. Det var också intressant att se att på ett svenskt hotell fanns det bara en SVENSK fastanställd städerska, resten var invandrare - eller timanställda studenter! Och invandrarna var ju så klart högutbildade - vi hade bla en rumänsk diskare som var tandläkare.
Anita, jo det kan verkligen vara ett känsligt ämne här. Jag har förstått att det är viktigt att man tror på något. Olika religioner respekters mer än om man inte tror på något och är ateist. Vi brukar svara att vi är medlemmar i svenska kyrkan vilket är ett sant svar om det är någon som frågar som vi inte känner eller bara känner ytligt.
Petra, vi tyckte verkligen att det var kul och spännande att vara gästmedlemmar under detta året. Det ångrar vi inte alls. Interessant med din kompis flickvän som inte kunde få praktisera i köket då hon inte kunde spanska men så är det nog. Håller med om att det är ofta man hör spanska då det gäller hotelstädningspersonal. Men som du säger existerar denna segregation bland låglöneyrken i Sverige också. Spanska är verkligen ett gångbart och viktigt språk här i USA. En del spansktalande lär sig inte engelska alls för det går ju så bra att klara sig på bara spanska här.
Ja jag är helt chockad över hur segregerat det är. Vi har ett par vänner som är svarta och ibland när vi går ut eller går på restaurang så stirrar folk verkligen när de inser att det är ett svart par och ett vitt par som faktiskt umgås.
Jag tycker det känns så himla konstigt så jag har börjat läsa böcker, biografier etc om historien här för att försöka få en bättre "förståelse" för varför vi inte har kommit längre än vi har.
Vill du läsa en riktigt bra bok som rör detta ämne så kan jag tipsa om "Coming of age in Mississippi" av Anne Moody. Den är fantastisk. http://www.amazon.com/Coming-Age-Mississippi-Anne-Moody/dp/0440314887
Det värsta var när jag insåg vilket tidspann den rör sig om... 50 och 60-tal... inte speciellt länge sen.
Spännande att läsa dina reflexioner, även om de nu tyvär smått bekräftar det man smått misstänker från att mer eller mindre bara se amerika på film & TV; att tiden i sådana sammanhang har stått smått stilla. Synd ändå att det var sista gången ni var med, för det har varit roligt att följa era besök, och säkert en lite speciell upplevelse för er också! :-)
Ni får säga att ni är medlemmar i Svenska kyrkan men den finns tyvärr bara i New York (och några ställen till) så det blir ju inte att ni går i kyrkan så ofta... ;)
Ja det maste verkligen vara en marklig kansla att liksom som Svensk kunna se pa allt fran ett utanfor perspektiv. For de som alltid bott i Sodern sa ar det nog helt naturligt att de bara ar de svarta som jobbar och servar de vita. Aven det att det ar ett sa religiost omrade maste vara en skum kansla for aven om det sakert ar manga i Sverige som ar troende sa ar det ju valdigt fa som faktiskt gar i kyrkan varje vecka. Dar skulle det nog vara tvartom sa att 3 hus av alla skulle vara de familjer som gar i kyrkan... En omvand situation pa nagot satt.
Ulrika, tack för tipset om boken. Den låter mycket interessant och jag vill gärna läsa den för att öka min kunskap och förståelse också. Ska leta efter den nästa gång jag går till bokhandeln.
Lullun, segregationen och problemen är fortfarande så pass färska här i södern att det inte är något man direkt tar upp och talar om. Det är fortfarande ett känsligt ämne.
Anna, hi hi ja det är liksom poängen att svenska kyrkan inte finns på så många ställen i USA och att det skulle vara en förklaring till varför vi nästan aldrig går i kyrkan. De får tro att vi går i kyrkan då vi är hemma på semester. Så låter vi dem tro att vi iallfall är troende på nåt sätt.
Millan, det är som sagt lite skum känsla att som utomstående observera detta. I sverige är det ju otroligt få som går i kyrkan regelbundet. Nästan precis tvärtom vad det är här.
Oj, så många inlägg att läsa igen! Härligt!
Förstår att det måste vara en speciell (och lite konstig) känsla att vara med om såna middagar, men ändå spännande och intressant kan jag tänka mig.
Här i Sverige skrivs väldigt mycket om valet. Det är faktiskt lite spännande även för oss "over here".
Så smarrigt med jordgubbar då... åh, vad sugen jag blev på det!
Må så gott! Kramar Jenny
Post a Comment